Lite lördagsgodis

…som jag snor från DN: http://www.dn.se/kultur-noje/mysrys-i-det-svenska-folkhemmet/

En av mina favoritfilmrecensenter, Mårten Blomkvist, skriver om Deckarboxen, som innehåller underbart töntiga gamla svenska filmdeckare från femtiotalet.

Det är en fin idé att ge ut de här boxarna, Hembiträdesboxen är en annan. Häromdagen hörde jag i en videobutik att en kund efterlyste en samling med Bergmanfilmer, men fick svaret att det inte finns någon! Är det möjligt? Hur ska då nya generationer lära sig att muttra: ”Jag är död’n! Jag har redan länge vandrat vid din sida.” ”Jag VET det.”?

Eller om det var ”DET vet jag.” Ni ser!

Valborgseldarna blir färre i Stockholm, få orkar hålla i arrangemangen. Tydligen finns det en på Riddarholmen. Jag minns hur min mamma berättade om sina unga Valborgsaftnar på Fåfängan på Söder, där hon stod och huttrade med andra flickor i sommarklänning med vida sidenunderbyxor under. Tänk att hennes generation ändå blev så gammal!

Själv har jag inga speciella Valborgsminnen (jo, vi firade, men jag kommer inte ihåg det), utom den gången vi åkte ett helt gäng till Uppsala, och den i Rickeby när vi hade många gäster men bara en pytteliten eld som man nästan behövde förstoringsglas för att se. Men det är tanken som räknas. Äldste sonen spelade gitarr. Jag vill minnas att det var rätt varmt, och att alla katterna sprang och gömde sig undan en kattkramsnödig liten flicka som var där med sin mamma. Den flickan är nu sedan länge en vuxen advokat, tror jag.

Trevlig afton – och morgon!

Annonser

Liv och lingvistik (om språk, av latinets lingua).

SL-kortet var plötsligt tomt, och tydligen inte bara för mig, för i tunnelbanestationens pressbyråkiosk var det kö. Alltså frågade jag kvinnan i spärren om det gick att fylla på kortet där, och det går det.

-Vi gör allting numera, man kan köpa allting här! sa hon
-Fint, har du en kopp kaffe? sa jag.

Det kom ett gapskratt som svar, och en man bakom henne gjorde tummen upp. Till min stora överraskning, för folk förstår ofta inte att jag skämtar (och ändå kan jag inte låta bli). Hurra! Någon förstod att jag skojade!

Dessutom kände jag mig så begåvad i förmiddags. Jag reder ut och sammanfattar i punkter vad min lingvistikbok rör sig kring, och eftersom jag är tvärvetenskaplig hela jag, är det inte lätt att göra det på ett enkelt och tydligt sätt. När man sedan lyckas definiera något glasklart, får man samma känsla (fast starkare) som när man sitter med ett korsord och ledordet är ”vitpudrad”, och det är en massa bokstäver med ett a någonstans mitt i. Där sitter man och grunnar på sjuttonhundratalsperuker och Marie Antoinette, och så plötsligt slår det en: ”Mjölbagge!”

Sedan åt jag frukost och skulle bada och hämta tvätt från torkskåpet i tvättstugan, men måste rusa ifrån för att jag kom på ännu ett bra sätt att koppla ihop två olika slutsatser. Det ljuvliga är att se och kunna följa sammanhangen, inte bara utreda en isolerad företeelse. Hur påverkar språkets egenskap A den sociala företeelsen 55? Att först hitta och definiera något och sedan se hur det hänger ihop med något annat man funnit på en helt annan nivå, för att sedan grubbla över fortsättningen, är en sann njutning. Som en perfekt översättning (som jag bara åstadkommit en enda av i mitt liv, men det var fint).

Jag är en gestaltande och forskande intellektuell natur som gillar barn, blommor, djur och kanelbullar, intresserar mig för politik, mänskliga rättigheter och film, och har humor. Se där en snabbeskrivning! Dessutom har jag inihelskotta ont i vänsterögat.

Dagens artikel: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article22721322.ab Är dessa högerextrema ”medborgargarden” SD’s militära gren? frågar den. Stieg ville inte kalla SD nazister. Jag håller fortfarande inte med honom. Men så hade vi spännande tretimmarssamtal också.

Allmän ordspaning och ett ord som MP verkar ha behövt länge – kulturrelativism.

Allmänt: Språket ändras hela tiden, och det jag nu senast har märkt (fast det säker har pågått ett bra tag) är att många talare i P1 har börjar uttala ”d” som ”rd”, alltså som i ”ord” eller ”vård”. Jag menar nu talare som inte talar något speciell dialekt, skånska t ex.

I förmiddags talade en kvinna länge och väl, och intressant, om ”lunchlårdor”. Jag höll på att alldeles missa den röda tråden eftersom mina öron började fladdra för att försöka avgöra hur ofta hon sa så där. Ungefär tre gånger av fyra, skulle jag vilja säga. Vad är det för del på att bara säga ”d”?

Skåningspaningen fortsätter – det är faktiskt märkligt hur många som talar skånska i P1, i alla sorters program. Det är som om det bara finns två svenska dialekter för SR: Någon sorts rikssvenska, och så skånska. Inte en själ som låter som om hen kom från Norrbotten eller nästgårds, och östgötska har knappast smekt våra öron sedan Tage Danielsson och Birgitta Andersson berikade våra liv. Finlandssvenska ligger också pyrt till. Bättring!

MERA ALLVARLIGT. Kulturrelativism. Ett ord som MP behöver i sina diskussioner just nu. Det ordet betyder att man bedömer olika kulturyttringar olika, att man inte accepterar från X det man accepterar från Y. Man accepterar t ex att Kaplan bjuder in en antisemit, vilket man inte skulle ha gjort som det varit någon annan. Salman Rushdie varnade för det, många har varnat för det, eftersom det undergräver jämställdhet och respekt. Vad jag kan se är det som MP hittills tycks ha sett som mångfald och generositet och tillit till människor, på ett sätt som man kan ha i privatlivet, egentligen ett utslag av just kulturrelativism. Och det kan vi inte ha i partier eller annorstädes i det offentliga livet.

Just när det gäller antisemitism blir muslimer från Mellanösternområdet, där antisemitismen på sina håll är oerhört stark, ofta förvånade över att Sverige tar verbal antisemitism så allvarligt. Men det gör vi alltså, av goda skäl, och det ska vi fortsätta med. Det är inte en norm som ska brytas.

Ännu en muslimsk miljöpartist har tydligen missat sitt partis värdegrund: http://www.svd.se/miljopartist-tar-paus-efter-inbjudan/om/turbulensen-i-mp . Det är bra att det uppmärksammas.

För övrigt undrar jag hur det gick med personen som för ett antal år sedan skrev en avhandling om hur man kan införa shariadomstolar i Sverige, eller närma de två rättssystemen till varandra. (Vilket delvis har skett i England). Uppsala universitet tillät märkligt nog detta. Jag skulle vilja veta hur slutsatsen löd, hur den disputationen gick, och vart avhandlingen – och dess skribent – tog vägen.

Ingen vår än, men.. + damoffer? /PS

Vintern försöker tydligen kompensera sitt dåliga framträdande, för nu är det fortfarande rätt kallt och trist alldeles före Valborg. I ett korsord jag löste idag stod det ”är våren”, eller dylikt, och det rätta svaret var ”SVINKALL”.

Men det var verkligen dags att tvätta mina vinröda sovrumsgardiner (egentligen juldukar från Indiska, men perfekta). För detta måste jag först klättra upp i fönstret – högt, och jag bor alltså även högst upp – och det var inte så lockande. Alltnog, jag släpade fram den gamla trappstegen av trä från åren i Rickeby (önskar jag tagit med mig täljstenselementen också) och lyckades få ner dem.

Sedan skulle de ju upp också när de var rena och torra. Jag stod där och tittade på stegen och var ärligt talat vettskrämd. Man har ju fantasi, och jag såg för mig hur fönstret plötsligt skulle lossna ur sina fästen och jag trilla ner in the great beyond (eller ner på gården, då). Men jag klev upp och fick upp gardin nr 1. Ibland hjälper Supergrannen till med att stå där och se trygg ut, men hans fönster för villighet att störas var passerat.

En upp. En kvar. Jag KUNDE vänta tills imorgon. Visserligen finns en liten brandbalkong utanför fönstret, men min prima fantasi såg hur hela fönsterekipaget vek sig utåt, med mig efter, kantrade över räcket och lät mig elegant glida utför och som sagt, ner på gården.

Men på något sätt gick det inte att prokrastinera längre. Så jag gav mig upp i fönstret igen, klev från stegen till fönsterbrädan. Med dödsförakt. Bakom mig skymtade sig Avgrunden. Sträckte upp armarna och fäste med darrande fingrar gardinuslingen. Överlevde.

Puh.

MED DAMOFFER menar jag förstås Åsa Romson, som nu, enligt en ledare i Expressen (som annars eldar på rätt skamlöst), tydligen ska offras för att rädda Fridolin. Men, anser Patrik Kronqvist, det är ju Fridolin som gjort bort sig mest genom att vara den som ville ha Kaplan i regeringen (tidigare gärna som språkrör) och är bundis med Khan. Det tål att tänka på. http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/det-ar-fridolin-som-borde-ga-inte-romson/ Även jag mår ärligt talat lite illa av det nu rätt massiva MP-påhoppet på henne. Veronica Palm skriver vasst om hur kvinnor bedöms annorlunda än män, och hur det blir löjligt tydligt nu: http://www.expressen.se/debatt/kvinnor-maste-vara-sa-mycket-battre-an-man/.

Om en del muslimska debattörers ilska över ratandet av Khan och hans handskakningvägran, och deras krav på att inte de eller han, men alla andra, ska kunna bryta sina normer, kan man läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/article22698418.ab

Och nu är det bara tre fönster kvar…

PS/  Det var trist att Lasse Flinckmann har gått bort, men han verkar ha haft ett fint och roligt liv – både på scenen och efter att han dragit sig tillbaka. En av de saker jag ångrar i livet är att jag inte såg After Dark live de första åren närde började. Visst har jag sett en rad fina inspelningar av deras shower på TV (ni vet, den där stora skärmen där allt syns bättre än i telefonen), men i alla fall.

 

Ja, visst märks det när saker sätts på sin spets.

När den fina blanka ytan på sjön rörs upp, kommer mycket konstigt upp ur djupet. Ännu inte sedda gnistrande fiskar (vet inte riktigt hur jag ska få till slutknorren på denna metafor) men också en del ur dyn.

Kaplan/Khanaffären är inget undantag. Här poppar t ex M. Kamali upp, mannen som utsågs av Mona Sahlin att kliva in i en forskarkrets om svensk diskriminering, och visade sig vara så genomsyrad av förutfattade meningar att hans i längden gjorde sig omöjlig. Här är hans artikel: http://www.svd.se/muslimer-maste-kunna-ta-plats-i-svensk-politik/om/kaplans-avgang . Om den mening man ser i rubriken är väl bara att kommentera att alla får ta plats i politiken och gör det, men kanske inte utan vidare kan räkna med plats i ett parti som de inte delar värdegrund med. Här en artikel från 2006 om den famösa utredningen: http://www.svd.se/kamali-foraktar-demokratin Kamali är numera professor.

I Expressen skriver Karin Olsson om en plötsligt utbruten strid mellan feminister om Khan: http://www.expressen.se/kultur/handskaknings-gate-har-utlost-ett-krig/ . Echeverría Quezada i tidskriften Bang är fly förbannad över vad hon ser som klockren rasism: Det handlar inte alls om att kvinnor blir kränkta av att Khan inte tar i hand, de ”vill inte ta den bruna handen från början”. Jag är så trött på dessa hetsporrar (som Grön Ungdoms-språkröret som nu avgått eftersom hon ”känner sig otrygg” och om Kaplan är islamist, så är hon det också!) Kanske hon kunde läsa på lite? Det räcker inte med att vara muslim för att veta allt om olika former av islam, eller vad ”vita kvinnor” tycker.

En annan vinkel kommer från en annan ung kvinna med muslimsk bakgrund, Elaf Ali, blivande journalist, som skriver att ”det bästa med Sverige är friheten att vara fri, inte friheten att utesluta, begränsa och förminska.” Hennes artikel finns här: http://www.svd.se/skrammande-slutsatser-om-muslimer/om/kaplans-avgang .

Och som ni kanske hört, röstade kommunfullmäktige i Stadshuset för Nobelhuset, trots storlek, remissinstansernas protester, och en nota för staden som redan börjar skena innan ens första spadtaget tagits. Det är dessvärre inte exempellöst, inte ens exempellöst dumt och oansvarigt.

Folk ute i landet skiter totalt i det där huset, sa något lätt aggressivt till mig i telefon. De skulle inte skita i det om det hände i deras egen stad, skulle jag tro – t ex en lutande skyskrapa i femton våningar tjugo meter från kyrkan – och hur underbart tycker de det är att sitta med en demolerad stadskärna som revs på sextiotalet för att upprätta ett fyrkantigt Domus?

Jag kan inte tro att de gör så här igen, sa en av talarna igår, där vi stod rätt nära skandalen Stockholm Waterfront. Har de inte lärt sig något? Klarakvarterens rivning, till exempel – bostadshus, sextonhundratalshus, tidningskvarteret, små palats – borde finnas i deras referensram.

Med största sannolikhet kommer beslutet att överklagas. Och nu tänker jag inte säga ett ord mer om skrället på ett tag.

Med iskalla fötter.

Sitter här med stelfrusna fötter efter att ha stått på dagens protestmöte vid Stadshuset mot Nobelhuset (omröstning idag). Fullsatt, kunniga talare precis som förra gången, nu bland andra Jan Malmsjö, Olof Buckard, L-politiker (jo, deras nya logga är inte helt lyckad), Christopher O’Reagan. Det var ord och inga visor. Sämst av dem som talade innan jag måste ta mina fötter och gå var tyvärr MP-kvinnan. MP röstar förstås nej, men hon gjorde ett blekt intryck och gick in för att vara vag och ”resonabel”. Dvs, istället för att säga rakt nej till att riva Tullhuset (att spara det var en av grundförutsättningarna för projektet), talade hon om att man ännu inte nått ”en försvarsbar hantering”. Vilket kan betyda vad som helst.

Jag fick inte in den artikel jag jobbade på, men det gjorde mindre eftersom Inga-Britt Ahlenius skrev en otroligt bra, skarp och sansad sådan på DN Kultur idag, http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/inga-britt-ahlenius-guldfeber-pa-blasieholmen/. Hon har fått med nästan allt. Det vore en sensation om någon politiker kunde vara så hygglig att gripas av sunt förnuft och rösta nej ikväll. Jag hoppas.

Men tiden med att samla material var inte bortkastad ändå, jag har pratat med många människor och fått en ovärderlig inblick i hur man resonerar på olika håll, i stämningarna, känslan av maktlöshet, viljan att prata snömos, stridsvilja och brist därpå, och den där mystiska företeelsen som kan kallas en samförståndskultur som är svår att bryta sig ur.

Jag har noll insikter i vad som händer i MP just nu, på insidan, men borde inte Romson & Fridolin vänta med att erbjuda sig att gå tills kongressen om några veckor? Hålla huvudet kallt och strunta i de delar av medierna – lång ifrån alla – som har fått blodvittring.

Jag tycker som sagt att partiet är vilse i vall med att sätta sina gränser och stå vid sina uttalade grundvärderingar, och undrar om de inte skulle ha hotat med att lämna regeringen över brunkolet. De prövar sig fram, men om de inte står på sig vid någon punkt, finns snart inget kvar av deras ursprungsidé.

Kulturnatt, tango och debatt.

Egentligen hade jag tänkt skriva något kul igår om knärtig svenska och översättningsgrodor, typ ”Krönta huvuden ligger illa till”, ”he oversaw the transaction – han hade överseende med transaktionen”, ”They are no longer engaged (de är inte längre förlovade) – de kommer inte längre att anlitas”, med mera. Lördagsgodis!

Men jag begravde mig i tidningsläsning, och så var det ju Kulturnatt i Stockholm. Jag missade 00-talets poesiafton och åkte till Kulturhuset, där det var ös och folkliv, musik och kaféer och annat. För att vara en glaslåda är Kulturhuset enormt attraktivt och det fungerar verkligen, alla kan gå dit. Jag åkte i godan ro upp femte våningen där det var tangogolv, en fantastisk upplevelse. (Jag måste lära mig tango!) Trolsk ljussättning, smäktande toner, fullpackat, och aficinados som svepte över golvet i timmar, koncentrerade och helt inne i vad de gjorde. Många kvinnor hade linne, jeans och högklackat. Eller finklänning och högklackat. Eller extremt kort kjol och högklackat.

Små dansade med stora, gamla med unga, många tittade på. Jag också. Markerade med mina boots och yllemössa och kappa att jag inte var med i leken, men blev ändå uppbjuden av äldre gentleman som inte tyckte det gjorde något att jag inte kan tango. Men jag kan VERKLIGEN inte tango, så jag måste avböja i alla vänlighet, och han hittade en tjugofemåring istället.

Så gick jag vidare ner till Dramaten, och väntade mig öppen foajé med musikalisk trio, bar, folkliv och någon sorts genomströmning av folk via snitslad bana med allehanda events och utställningar. Icke då! Vi fick stå i kö i evighet till en oansenlig dörr (”Typiskt Dramaten”, muttrade en karl bakom mig), det var en in och en ut, och när man äntligen kom in var det till ett litet rum där tjugofem personer satt och lyssnade till ett trevligt föredrag om vilka pjäser Dramaten satt upp under decennierna, vilka regissörer osv.

Återvände så småningom till Kulturhuset, nu till ett annat dansgolv med öronbedövande musik och discoljus. Fyra kvinnor och två barn dansade, andra stod bara och hängde. Det var inte här danshjärtat fanns. Det bultade uppe i tangorummet.

Drog ditåt. Pratade med en finska som blivit övergiven av sin väninna och sökte sällskap, hon lyste upp när hon hörde talas om tango, finsk nationaldans ju. Stod sedan åter i dörren. SAMMA danspar svepte fortfarande över golven, outtröttliga, och den äldre gentlemannen bjöd upp igen! Vi blev stående ett tag, och han berättade att han kände igen alla de dansande – det finns en tango-subkultur i stan, och snart kommer de att samlas vid Grönans gamla dansbana. ”Med introduktion klockan sex”, sa han. ”Fredagar!”

Det visade sig att han var f d läkare, och han berättade en rolig grej om hur han plötsligt fått hemskt ont i axeln och uppsökte en läkare (jepp), och de förstod inte vad det var frågan om och kanske det skulle behövas operation – tills han själv kom på vad det var. Han hade legat och läst nyöversättning av Ulysses, och den vägde 1,3 kilo! Bort med Ulysses, och axeln blev bra. (Jag bara måste lära mig tango…)

DET ÄR otroligt bra att debatten om kulturskillnader och gränser äntligen kommit igång. Den har pyrt länge, med protester redan mot Mona Sahlins tidiga rekryteringar, och nu med Kaplans och Khans avgångar har den blossat upp på allvar. Det handlar ju inte om att vanligt folk ska ha rätt till vilka hälsningar, slöjor etc de vill så länge svensk lag inte kränks, det är en självklarhet, men om hur ett partis värderingar ska uttryckas. (Och då räcker det f ö inte med att säga att män och kvinnor ska behandlas jämlikt när det gäller handskakningar, det leder bara till att någon fanatiker slutar handhälsa även på män, och på så sätt kommer undan hela konflikten).

Två debattörer från Islamakademin skrev en ilsken artikel i SvD om vilka (avskräckande) signaler Kaplans avgång sänder till unga muslimer i Sverige, och mitt svar är att den sänder signalen att Sverige som land är sekulärt och religion är en privatsak, och man måste dela värdegrund med det parti man verkar inom.

Jag gick till Islamakademins webbsida för att få veta mer om debattörernas utgångspunkt. Där finns en frågeavdelning där en persons fråga om en muslim kan umgås med icke-muslimer fick ett långt, snårigt och veligt svar. Å ena sidan Koranens bud att inte samverka med icke-troende – å andra sidan – å tredje sidan. Slutpoängen tycktes vara att man ska vara restriktiv med umgänge (och framför allt att bli ”bundsförvanter”) med icke-muslimer. Det betyder vad jag förstår att en replikartikel med uppmaningen ”Starta ett eget parti!” faller. Ett muslimskt parti som inte kan samverka med andra, och som iakttar Koranens och Sharias bud, kan inte fungera i ett demokratiskt land.

MP lär ha krismöte idag. Det är bra, och jag tror på dem. Jonas Gardells artikel tror jag kom närmast vad det handlar om (partiets bakgrund i sjuttiotalets rörelse att alla måste få vara med), och andra är inne på samma linje. Ingen tror egentligen något illa vare sig om partiet eller språkrören, och jag tror de sitter kvar. Vad det gäller är att partiet måste visa utåt vad de står för. Man kan inte ha ledande personer som står med ena foten i partiet och den andra i något helt annat, och delvis motsatt. Man måste kunna säga till en vän: ”Jag tycker om dig, men vårt parti kan inte bjuda in antisemiter att hålla föredrag, ens om det är om något annat.” Man måste bestämma sig vad saker står för, direkt och i förlängningen, och vad man kan och inte kan acceptera som parti. Ryggrad! Det får inte råda någon tvekan.

Good luck – with all my heart.