Kaplan. Och Osten.

Mehmet Kaplan: Jag är ytterst förvånad över MP:s mesighet när det gäller Kaplan. Nu får han kritik för att han deltagit i en middag där även personer från våldsutövande rörelser var med, men redan tidigare har han uttalat saker som att man kan jämföra svenskar som deltog i finska vinterkriget med jihadister som åker till IS-områden, och han var varit med i flera islamistiska organisationer som även inviterat antisemiter att tala.

Som alltid i sådana här sammanhang säger han att han ”inte visste”. Naturligtvis visste han. Personer i denna sits – han är inte den första – litar alltid på att svenskars skräck för att kallas rasister, plus (tydligen) en underliggande rasism som säger att man inte kan begära att muslimer ska uppföra sig som vuxna människor, ska hjälpa honom ur knipan.

Hittills har det fungerat. Det borde det inte göra. Det som inte kan accepteras av någon som heter Kalle Jönsson, kan inte accepteras av en Mehmet Kaplan. Vad gör han i Miljöpartiet överhuvudtaget? Medlemmar som har förbindelser med våldsbejakande och antisemitiska, eller på annat sätt rasistiska kretsar, ska inte ha framträdande personer i demokratiska partier. De ska inte ens vara med.

OCH SÅ Susanne Ostens film. Jag har inte sett den än, så jag kan inte uttala mig specifikt om den, men jag tycker definitivt att det ska finnas en filmcensur som skyddar barn. Att man inte kan sydda dem mot samma filmer på DVD är inget skäl att inte försöka göra det i biosalongen.

Osten har satt upp det här materialet på teater, men det är en delvis en annan sak. På teater ser man levande människor som man i princip kan hejda eller skrika åt. Film är betydligt mer suggestivt och obevekligt. Känslomässigt upplever man en film som om man vore där, och inget ”det är bara film!” i världen kan ändra det. Det är samma sak med dataspel – det känns verkligt, det är därför man spelar dem.

Hon har gjort flera filmer om sin mor. Jag tycker hon ska göra den här också, men kanske mest för en vuxen publik. Ska den göras för barn, måste barnen hållas i handen hela tiden (jag menar av sättet filmen är gjord på, inte bara av äldre medföljande) och aldrig tillåtas tappa kontakten med verkligheten.

Själv utsattes jag för sagor och verser i min barndom som skrämde vettet ur mig (Lille Viggos julafton, till exempel), och den obehagskänslan lämnade mig aldrig. Jag kan fortfarande känna av den. Jag skulle inte ta med ett barn på denna film.

Men själv ska jag förstås se den. särskilt innan jag säger mer om just den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s