Teater.

Förra gången jag skulle på teater med Kerstin måste jag ringa återbud, men den här gången blev det faktiskt av! Hon hade en biljett över, mms:ade och jag tackade förstås mer än gärna ja.

Har egentligen inte råd med teater, sa jag, det är fribiljett, sa hon. Och vad hände? Jo, jag blev försenad, skulle vara kvart i sju på Dramatens Elverket nära Historiska museet, kom mig av någon anledning inte för att ringa taxi hemifrån, letade på stora korvkiosken där bilar alltid stå men inte just igår eftersom platsen var upptagen av två enorma lasthistorier, jagade vidare till Sankt Eriksplan, inga bilar någonstans, stack in huvudet i den iranska familjens hamburgerställe och pep: ”Snälla – kan du ringa en taxi?”

Det var pater familias själv som var där, han som levererat otaliga 25-kronors-burgare till mig, och han ringde direkt. Nervöst strosade jag omkring. No taxi. Men där kom ju en i bussfilen! Jag in i bilen – och det visade sig att den inte var min! Men då hade jag inget val. Full av dåligt samvete åkte jag vidare med fel bil och kom fram med tio minuter till godo.

Kerstin var redan där och flinade. Kvinnan som inte har råd att gå på teater hoppar ur en taxi.

PJÄSEN VAR dramatiseringen av Vesaas’ ”Fåglarna”, med Magnus Roosman och Melinda Kinnaman i huvudrollerna. (Jag har saknat henne sedan hon debuterade som en genial elvaåring i ”Mitt liv som hund”. Varför har hon varit inlåst i Dramaten hela denna långa tid?) Pjäsrecension här: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/faglarna-av-terjei-vesaas-pa-elverket/

Publiken var förtjust. Jag tyckte om skådespelare och vackra projektioner, musik och en del koreografiska inslag, som när huvudpersonen Mattis i slutscenen nästan rituellt manövrerar ett par åror. Allt gick mycket långsamt, och ibland dåsade jag bort, hörde fortfarande repliker och var fortfarande inne i pjäsen, men såg för mig helt andra bilder eftersom jag till hälften drömde. (Nyktert konstaterande: Sömnunderskott.) Det blev en märklig, surrealistisk upplevelse av en uppsättning som redan är surrealistisk.

Jag undrar om jag varit begåvad nog att komma på det där med årorna, men jag vågar ändå säga att jag gärna sett en annan regi. Nu valde regissören att skildra allt från den märkliga, udda Mattis’ synpunkt, vi var inne i hans huvud, såg hans omhändertagande ensamma syster och alla runt dem liksom utifrån. Hur de inom sig reagerade på Mattis fick man försöka tänka sig in i, utanför honom som man ju själv var som publik.

När man väl ser personerna framför sig på en scen, hade jag helst sett dem gestaltade på ett fylligare sätt. Kinnaman är lågmäld och märkligt blek. (Kerstin höll inte alls med om det.) Både hon, och de andra kvinnorna i pjäsen, skildras på ett femtiotalsvis, och männen är också mer staffagefigurer än roller. Det gör att Mattis, som fruktar att han ska gå under när hans syster äntligen finner en man, framstår som mera stark och oövervinnerlig än han är. Han är konstig på ett svårbegripligt sätt. Dessutom använder han de där plötsliga Dramatenvrålen som jag har så innerligt svårt för, de kastar alltid genast ut mig ur all känslomässig förbindelse med vilken pjäs det nu gäller.

Jag skulle ha kortat, använt mer intensitet, tvärare kast och sett Mattis som det stora barn han delvis är, med besök in i hans halvt poetiska värld, och tillfälliga ögonblick av ”normalitet”. Det finns heller inte egentligen någon synbar kärlek mellan honom och systern Hege. Mattis är ensam med henne, och utan henne. Jag saknar med andra ord konturer, medan regissören har satt upp en sorts renspolad, minimalistisk version.

När vi kom ut regnade det. Jag visste knappt var jag var och började grubbla på var det gick en buss halv elva på kvällen, men Kerstin vinkade in en taxi och sa åt mig att hoppa in. Jag hörde ett eko av den varma och kompetenta person som varit med på hundra filminspelningar och, gissar jag hej vilt, ofta varit den som fått fatta snabba beslut och se till att allt funkar. Helt underbart. (Inte undra på att hon fortfarande får jobb efter jobb.)

Taxichaffisen visste knappt var vi var heller i regnet. ”Nu är vi på S:t Eriksgatan”, sa han tryggt när vi var på Karlbergsvägen. Nej! sa vi. Ta av till vänster här, Torsgatan! Visst, sa han självklart och gjorde så. Kör in här på Tomtebogatan! anvisade jag och pekade på vad som ser ut som en trottoar, eftersom stadens herrar inte riktigt vill att man ska veta om smitvägen, men där man faktiskt får köra. ”Men det går väl inte”? sa han. ”Jo, kör!” hojtade jag, och han lydde tack och lov.

Och nu måste jag bara fejsa en förvånad och besviken iransk hamburgerkioskman som undrar varför han blev stående med beställd taxi och noll kund.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s