Kulturnatt, tango och debatt.

Egentligen hade jag tänkt skriva något kul igår om knärtig svenska och översättningsgrodor, typ ”Krönta huvuden ligger illa till”, ”he oversaw the transaction – han hade överseende med transaktionen”, ”They are no longer engaged (de är inte längre förlovade) – de kommer inte längre att anlitas”, med mera. Lördagsgodis!

Men jag begravde mig i tidningsläsning, och så var det ju Kulturnatt i Stockholm. Jag missade 00-talets poesiafton och åkte till Kulturhuset, där det var ös och folkliv, musik och kaféer och annat. För att vara en glaslåda är Kulturhuset enormt attraktivt och det fungerar verkligen, alla kan gå dit. Jag åkte i godan ro upp femte våningen där det var tangogolv, en fantastisk upplevelse. (Jag måste lära mig tango!) Trolsk ljussättning, smäktande toner, fullpackat, och aficinados som svepte över golvet i timmar, koncentrerade och helt inne i vad de gjorde. Många kvinnor hade linne, jeans och högklackat. Eller finklänning och högklackat. Eller extremt kort kjol och högklackat.

Små dansade med stora, gamla med unga, många tittade på. Jag också. Markerade med mina boots och yllemössa och kappa att jag inte var med i leken, men blev ändå uppbjuden av äldre gentleman som inte tyckte det gjorde något att jag inte kan tango. Men jag kan VERKLIGEN inte tango, så jag måste avböja i alla vänlighet, och han hittade en tjugofemåring istället.

Så gick jag vidare ner till Dramaten, och väntade mig öppen foajé med musikalisk trio, bar, folkliv och någon sorts genomströmning av folk via snitslad bana med allehanda events och utställningar. Icke då! Vi fick stå i kö i evighet till en oansenlig dörr (”Typiskt Dramaten”, muttrade en karl bakom mig), det var en in och en ut, och när man äntligen kom in var det till ett litet rum där tjugofem personer satt och lyssnade till ett trevligt föredrag om vilka pjäser Dramaten satt upp under decennierna, vilka regissörer osv.

Återvände så småningom till Kulturhuset, nu till ett annat dansgolv med öronbedövande musik och discoljus. Fyra kvinnor och två barn dansade, andra stod bara och hängde. Det var inte här danshjärtat fanns. Det bultade uppe i tangorummet.

Drog ditåt. Pratade med en finska som blivit övergiven av sin väninna och sökte sällskap, hon lyste upp när hon hörde talas om tango, finsk nationaldans ju. Stod sedan åter i dörren. SAMMA danspar svepte fortfarande över golven, outtröttliga, och den äldre gentlemannen bjöd upp igen! Vi blev stående ett tag, och han berättade att han kände igen alla de dansande – det finns en tango-subkultur i stan, och snart kommer de att samlas vid Grönans gamla dansbana. ”Med introduktion klockan sex”, sa han. ”Fredagar!”

Det visade sig att han var f d läkare, och han berättade en rolig grej om hur han plötsligt fått hemskt ont i axeln och uppsökte en läkare (jepp), och de förstod inte vad det var frågan om och kanske det skulle behövas operation – tills han själv kom på vad det var. Han hade legat och läst nyöversättning av Ulysses, och den vägde 1,3 kilo! Bort med Ulysses, och axeln blev bra. (Jag bara måste lära mig tango…)

DET ÄR otroligt bra att debatten om kulturskillnader och gränser äntligen kommit igång. Den har pyrt länge, med protester redan mot Mona Sahlins tidiga rekryteringar, och nu med Kaplans och Khans avgångar har den blossat upp på allvar. Det handlar ju inte om att vanligt folk ska ha rätt till vilka hälsningar, slöjor etc de vill så länge svensk lag inte kränks, det är en självklarhet, men om hur ett partis värderingar ska uttryckas. (Och då räcker det f ö inte med att säga att män och kvinnor ska behandlas jämlikt när det gäller handskakningar, det leder bara till att någon fanatiker slutar handhälsa även på män, och på så sätt kommer undan hela konflikten).

Två debattörer från Islamakademin skrev en ilsken artikel i SvD om vilka (avskräckande) signaler Kaplans avgång sänder till unga muslimer i Sverige, och mitt svar är att den sänder signalen att Sverige som land är sekulärt och religion är en privatsak, och man måste dela värdegrund med det parti man verkar inom.

Jag gick till Islamakademins webbsida för att få veta mer om debattörernas utgångspunkt. Där finns en frågeavdelning där en persons fråga om en muslim kan umgås med icke-muslimer fick ett långt, snårigt och veligt svar. Å ena sidan Koranens bud att inte samverka med icke-troende – å andra sidan – å tredje sidan. Slutpoängen tycktes vara att man ska vara restriktiv med umgänge (och framför allt att bli ”bundsförvanter”) med icke-muslimer. Det betyder vad jag förstår att en replikartikel med uppmaningen ”Starta ett eget parti!” faller. Ett muslimskt parti som inte kan samverka med andra, och som iakttar Koranens och Sharias bud, kan inte fungera i ett demokratiskt land.

MP lär ha krismöte idag. Det är bra, och jag tror på dem. Jonas Gardells artikel tror jag kom närmast vad det handlar om (partiets bakgrund i sjuttiotalets rörelse att alla måste få vara med), och andra är inne på samma linje. Ingen tror egentligen något illa vare sig om partiet eller språkrören, och jag tror de sitter kvar. Vad det gäller är att partiet måste visa utåt vad de står för. Man kan inte ha ledande personer som står med ena foten i partiet och den andra i något helt annat, och delvis motsatt. Man måste kunna säga till en vän: ”Jag tycker om dig, men vårt parti kan inte bjuda in antisemiter att hålla föredrag, ens om det är om något annat.” Man måste bestämma sig vad saker står för, direkt och i förlängningen, och vad man kan och inte kan acceptera som parti. Ryggrad! Det får inte råda någon tvekan.

Good luck – with all my heart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s