Denna söndag /lite senare

Sitter i ett studierum på biblioteket. Och utanför är det faktiskt nästan varmt, det blåser men regnar i alla fall inte.

Råkade i Project mode i morse. Började envist tvätta golv, någon gång ska jag väl i alla fall klara alla på en och samma dag! Avbröt för frukost och gav mig då lika envist på ett sudoku som gått fel på grund av min knäppa syn. Ringade in alla nuffror som stämde och hittade till slut rätt. Tvättade. Badade. Lyckades med knapp nöd hejda mig från att också plocka ut alla böcker ur ölbacksbokhyllan och damma den, för då hade jag inte hunnit hit.

Man blir en duracellkanin. Kan inte ge sig. Jag har en son som också ofta är så där projektstyrd, och har varit det sedan innan han var född.  (Den andra sonen är mera analog till sin natur, så att säga, och delar andra egenskaper med mig. ) De var alltså två i denna korta persons magge, och jag gick över tiden med dem. Vi visste inte att det var två, KG och jag, och undrade ofta hur många knän och armbågar vår lilla baby egentligen hade, när vi kände efter.

Mot slutet av graviditeten låg Tvilling 1 (kallad så på armbandet man fick på BB) alldeles rätt, med huvudet neråt. Men Tvilling 2, den yngste, låg inklämd uppe under högra delen av min bröstkorg. Jag satt ofta med handen på vad som måste ha varit hans huvud och liksom höll emot, lätt förstås men i alla fall, för att kunna andas. Jag kan bara föreställa mig hur han kände det, på fel ledd, och något annat måste också ha hänt, eftersom han vägde hela sju hekto mindre än sin bror.

Sonen, med den personlighet han redan hade och helilsk över att han inte kunde göra något, försökte vända sig en sista gång. KG och jag satt där på kvällen och tittade på min mage, där man kunde se konturerna av en baby som kämpade som en dåre för att snurra runt. Han klarade det nästan, men en modersmage är inte skapt så, så för en stund låg han raklång på tvären (det såg oerhört märkligt ut), innan han till sist gav upp och gled tillbaka åt fel håll. Och vi kunde inte ta honom i famn och trösta, eftersom han inte var född än.

Jag tror den där känslan – projektlust och ilska – har följt honom, bredvid allt det positiva (för han var en glad och kramig liten prick, och han är fortfarande en glad och kramig liten prick, om än också rätt sarkastisk). Jag kommer att tänka på en god vän som aldrig riktigt kan slappna av, och han tror själv att det beror på att han föddes med navelsträngen runt halsen och den desperation han måste ha känt då. Projektlusta är något man har användning av (”jag SKA ta med den här byrån till USA på planet antingen det går eller ej!”), men vad gör man med en då och då uppblossande känsla av ilska och att vara trängd som tycks komma ingenstans ifrån? Letar efter en orsak, tror jag.

OCH I stora världen hittade jag på en nöjessajt (showbiz411.com) upplysningen att Donald Trump, på grund av att scientologer ger sig mer ut i Hollywood-världen, och via sin finansiella rådgivare, nu bara är ett steg från scientologerna:

”All of this is made a little more curious because RatPac (filmbolag) last year merged with Dune Entertainment. Dune is owned by Seth Mnuchin, recently appointed by Donald Trump as his finance director for his presidential campaign. Trump and Scientology now are separated by one degree.”

Det också.

Och i Mexico, enligt P1:s Sydamerikakorrespondent, säljer man sådana där pinatas, som man ska slå sönder på fester, föreställande Trump. Som man inte tar på allvar. ”Istället för att bygga en mur, varför inte återställa den ursprungliga gränsen mellan Mexico och USA?” föreslog en. ”När hela Texas hörde till oss?”  Det är nämligen ett pinsamt faktum att så var fallet. Mexico lät obetänksamt nog amerikaner komma in och bosätta sig som de ville – tills de tog hela klabbet och förklarade att det var amerikansk mark.

/ LITE SENARE. Nu sitter jag på Kungsholmens bibliotek, där jag tänker kolla en sak och se om jag kan hitta en bra film att låna.

Två rulltrappor vid Fridhemsplan står, kan jag meddela. Den som funkar, går neråt (och går inte att vända, meddelade damen i spärren). Det blev en liten kö till hissen, för den är lite långsam av sig.

Jag har ont i vänsterögat, för under mitt projektande i förmiddags körde jag in det i en utstickande del på en IKEA-fåtölj. Kände hur ögongloben klämdes ihop lite, men  blev så förbannad (på mig själv) att jag fortsatte skura. I don’t care about no darn left eye! muttrade jag bittert i mungipan, som Clint Eastwood. (Likheterna mellan honom och mig slutar där.) Jag väntade mig nästan att blod sakta skulle rinna ner framför synfältet, så där som i en James Bond-film, men det hände inte.  Tittade i badrumsspegeln, men ingenting syntes. Det bara värker. I ögat, bakom ögat, i tinningen. Men ser gör jag, tack och lov.

Supergrannen har tittat till sitt stugrenoveringsprojekt och visade lite nya bilder när han kom hem, bland annat sin supersnygga minimalistiska köksvägg. Jag undrar fortfarande hur han bär sig åt, för de flesta andra minimalistiska inredningar man ser utstrålar kyla och bristande personlighet, medan hans är varma och mysiga. Till och med med hans vita kökslådor , sådana där utan handtag, ni vet. Han har verkligen sinne för det där. Han borde starta en inredningsfirma.

För övrigt, nu när jag förlorat en hel del övervikt, känner jag mig mer och mer som mitt gamla jag. Jag traskar runt i min gamla gröna militärjacka, värmd av Evys vinfärgade schal och skuggad av solhatten, och det går så lätt.

Schlutt för idag!

 

 

 

Triumfbågen och Heberlein, och moské för alla startad av en kvinna.

Nu är det regn i Stockholm igen och, enligt Everdahl i Spanarna, ”arktisk kyla”. Ja, åtminstone inomhus när elementen är iskalla!

Jag ser filmer på löpande band. Spionernas bro, hyfsad film snyggt filmad i en stil mittemellan 50-talet och nu, dvs med stora bilder men minus den konstiga överbelysningen. Tom Hanks blir en bättre skådespelare ju äldre han blir. Något av det bästa med filmen var också alla dessa goda skådespelare som man aldrig sett förr.

En actionrulle med Bruce Willis, har glömt namnet, men han är en kidnappad agent vars son blir ”man” genom att äntligen klara av att skjuta ihjäl folk i räddningsarbetet. Filmen är kliché på kliché i alla avseenden. Och jag satt där och undrade för vilken gång i ordningen jag tittade på ung man som tränar och tränar för att bli bäst i agentskolan, men man får inte se en minut av intellektuell träning, orientering i världen eller vanlig hederlig problemlösning. Gäspade mig för övrigt genom allt skjutande och smygande i utrangerade fabriker.

Och så Triumfbågen, en av de få filmer med Ingrid Bergman som jag inte sett tidigare. Inspelad under Hollywoodtiden, med franska hjärtekrossaren Charles Boyer som motspelare och Charles Laughton i en nazistroll. Jag har aldrig känt mig dragen till den filmen, och av goda skäl, visade det sig. Det är helt enkelt inte bra. Den ska handla om passionerad kärlek i Paris strax före krigsutbrottet, men ingen av rollkaraktärerna är någon man skulle gilla, och några gnistor slår det aldrig. Han är träig och hon är flamsig. Efteråt tittade jag i hennes självbiografi, och där står det att hon kände att filmen var fel och att hon egentligen inte ville spela in den.

Det absolut roligaste var den samtida ”trailer” som man lät förgå själva filmen på dvd:n. Den skulle kunna få en skrytskrikande diktator i en bananrepublik att storkna! Över en bild av triumfbågen och till den mest bombastiska musik rullar en text som säger att detta är vår tids bästa film, den tog två år att göra!, den är så emotionellt gripande och stark att man helt enkelt inte kan visa en enda scen som i en vanlig trailer, och DENNA BIOGRAF har utvalts speciellt för denna reklam för denna film, som år VÅR TIDS bästa, byggd på Erich Maria Remarques roman, som är VÅR TIDS BÄSTA!!!!

Tack för det, dvd-producenten!

I Expressen läste jag en artikel av Ann Heberlein, som skriver att debattklimatet kring mångkultur är fegt, något som hon inte är ensam om att tycka:
http://www.expressen.se/debatt/samtalsklimatet-i-sverige-saknar-mod/
Det är en sansad artikel med en blunder: hon skriver bittert att ”en rasifierad brud från förorten” nu (tydligen) är den perfekta kulturdebattören. Så skriver man inte om folk (”brud”?), men hon har en poäng, även om detta också gäller killar. Jag reagerar när tre tonåringar i huvudduk skriver att de funnit friheten i islam, eller en annan ungdom (obeslöjad) att slöjan är ”rebellisk”. Inte för det de skriver eller vad de har på sig, men för att de uppenbart är för unga för att ens riktigt veta – eller ha hunnit, eller ens försökt, forska i – vad frihet är, och vad islamsk frihet i slöja egentligen betyder jämfört med andra sorters frihet.

Och så vände jag sida, hamnade på kulturen och fick se denna artikel av någon som heter Ida Ölmedal:
http://www.expressen.se/kultur/ann-heberlein-ar-debattens-vindflojel/

Den är utan tvekan en illustration till vad Heberlein skriver. Den är hånfull, raljerande, och glider på sanningen. Jag har inte kollat allt, men här ett exempel på det senare:

Ida Ölmedal: Och så är vi framme vid 2016. Debattklimatet har än en gång gjort en tvärgir. Kollektiva identiteter som ”muslim” och ”flyktingpojkar” är favoriten bland förklaringsmodeller för allehanda samhällsproblem. Just då finner Ann Heberlein en ny hobby (sic): Att kritisera islam och mångkultur.

Vad menar hon? Förutom hennes slarviga formulering, är väl just när kollektiva identiteter ses som förklaringar (och för det mesta som ursäkter) som det är tid att granska dessa identiteter utifrån en humanistisk värdegrund, och betona individens ansvar?

Heberleins svar till Ölmedal: http://www.expressen.se/kultur/vi-maste-diskutera-mangkulturalismen/

I KÖPENHAMN har en muslimsk kvinna startat en ny moské, Mariammoskén: http://www.svd.se/ny-dansk-moske-oppnad-tiden-inne-for-kvinnliga-imamer

Den bygger på jämlika värderingar, det finns kvinnlig imam, och kvinnor som söker skilsmässa från en man som slår kan få det här, istället för att som tidigare behöva åka till London. Båda föräldrarna har samma rätt till barnen, och alla är välkomna – män, kvinnor, homosexuella.

Och i Schweiz har man infört en lag som förbjuder elever att med hänvisning till religion vägra att ta kvinnliga lärare i hand. Straffet för vägran är böter. De två tonårspojkar vars agerande gav startskottet till att utreda frågan, tycker att man inte bara kan ”knäppa av vår kultur”, men lagstiftaren anser att den schweiziska kulturen (det är tradition att handhälsa på lärare) har företräde.

 

 

 

Hur ska det gå för Lucifer?

Det finns en fin, vit och svart, lugn och harmonisk hund som heter Lucifer. Ofta ser man honom fastbunden vid något staket vid Internationella biblioteket, omgiven av en mängd tidningar som hans husse tycker han ska ligga på för att inte bli kall om magen.

Där kan han ligga i timmar.

Husse är helt förkommen, tandlös, smutsig, har svårt att gå. Jag vet inte hur många som oroar sig för husse, men många oroar sig för Lucifer.

Häromdagen hade någon ställt en plastburk med vatten nära honom, men utom räckhåll. Jag bar den närmare. Lucifer tittade upp, betraktade mig lugnt, övervägde situationen och drack sedan vatten. Varpå han rullade ihop sig igen.

Igår hade någon ställt en oöppnad burk hundmat intill honom. Med ett kvitto under. Hur såg historien ut bakom den?

En gång pratade jag med husse, som satt vid en dator. Fin hund du har, sa jag. Du måste bli hans skyddsängel! svarade husse. Han ser nöjd ut, sa jag. Men han gråter på insidan, sa husse.

Vad menade han? Var det någon sorts skämt?

Ingen har hört Lucifer skälla. Han är inte på minsta sätt aggressiv. Och han förefaller må bra.

Jag undrar var de sover på nätterna.

Neanderthalare och självgående bilar. Och Linde.

Nu börjar man skriva om stalagmiterna djupt inne i en grotta igen, dem som neanderthalare bröt av för ca 176 000 år sedan och sedan arrangerade i runda eller ovala ringar, eller små ”brasor”. Alla ”pinnarna” är brända. http://www.nature.com/news/neanderthals-built-cave-structures-and-no-one-knows-why-1.19975

Här finns en mängd mysterier. Neanderthalare fanns i Europa/Asien i ca 400 000 år. Om Homo Sapiens, som man tror, fick sin nuvarande form för som mest 150 000 år sedan, hur kunde neanderthalarna bevara sin så mycket längre? Vilka mutationer genomgick de?

Vidare: Forskare bråkar om huruvida neanderthalare kunde tala, och i så fall om de kunde uttala alla språkljud (vokalerna) på samma sätt som vi – en sak som beror på hur högt upp i halsen struphuvudet sitter, vilket är svårt att utröna när man bara har skelett att tillgå. Men neanderthalares hjärnor var större än våra. Om vi anses ha stora hjärnor för att vi utvecklade språket, vad hade neanderthalarna sina till, om inte för samma sak? Och varför, i så fall, kom de inte på skriften någon gång någonstans? I och för sig beror mycket här i världen på slump, en stor mängd intelligenta människor kan missa sådant som någon enda plötsligt får en snilleblixt om, men i 400 000 år?

Kanske de faktiskt hade någon form av skrift, men att vi har inte sett/förstått det. Närmast vår uppfattning om hur skrift ser ut kommer gemometriska etsningar i golvet i en av Gorhamgrottorna i södra Spanien. (Det där med språket intresserar mig förstås speciellt.) Men vad skulle neanderthalare ha skrift till? Vår egen skrift började som tecken för att beteckna varumängder och skatter. Man har inte sett några tecken på att neanderthalare t ex bedrev handel, vilket homo sapiens gjort mycket länge.

På tal om språk har sanfolken i sydvästra Afrika flest språkljud, och de har också den största variationen gener. Det senare gör att det vid en snabb blick ser ut som om de kommer närmast homo sapiens ”urfolk”.

Beträffande de här antingen rituella eller hushållsrelaterade anhopningarna, kan de förstås vara vad som helst. De kan tillsammans forma någon slags bild av något, de kan ha stått upp som en sorts murar när de var nya, de kan ha använts för att få in luft i brasor, och eftersom de finns mycket långt in i berget behövde man fler för att få ljus. Ett bränt ben av en björn har också hittats här. Men inga andra, och inga lämningar av människor.

Mycket händer på 176 000 år. Många djur och människor måste ha passerat samma plats, det har funnits istider och jordbävningar. Ursprungligen kan det ha funnits djurhudar här, träföremål, boningar, pärlor, allt möjligt. Det är otroligt retfullt att inte kunna ta sig genom tiden.

Helt osökt leder detta med neanderthalare direkt till experimenten med bilar som kör sig själva. De kommer att vara absolut säkra, försäkrar optimistiska forskare och konstruktörer med samma rörande tro på beräkningars totala tillförlitlighet som Titanicbyggare och kärnkraftsverksfysiker. Och när man åker dessa bilar behöver inte föraren sitta och titta ut på vägen, utan kan ha ryggen till och istället prata med passagerarna, som en man sa i radio i morse. En enorm vinst, förstås.

Jag tycker det är en idiotisk idé. Teknik fallerar! En förare med ryggen mot vägen eller fördjupad i telefonen kan inte gripa in om systemet plötsligt slutar fungera. Men det är ingen katastrof om det händer, meddelade optimisten i radio, för ”vi gör så att bilen stannar på ett säkert sätt utan att det blir krockar”. Sagolikt. Min spådom är att dessa dumheter genomförs, och så händer en massa (juridiskt svårhanterliga) olyckor, och alla tolererar det.

Och så nya ministern Ann Linde, f d statssekreterare, som det förefaller en mycket myndig person. Den för övrigt trevliga intervjuaren i P1 försökte avbryta henne mitt i en mening på sedvanligt vis, men det gick helt enkelt inte. Hon gjorde bara en sekundkort paus, som man tänkte sig beledsagades av en BLICK, och så fortsatte hon helt enkelt. Detta hände flera gånger. Mer än så vet jag ännu inte om Linde, men det lovar i alla fall gott.

Och nu försöker diverse journalister tala om för regeringen att det är ”affärsmässigt riktigt” att sälja brunkolet, att de måste se ”förnuftigt” på att bygga sämre bostäder för folk, och på det stora hela inte tjafsa om att man borde göra en massa bra saker. Det finns förvånansvärt mycket folk som känner sig realistiska när de säger så. Kommunalrådsandan?

Politikerförakt kan börja med politikernas förakt för sina väljare. /PS

Vi har fått en delvis ny regering. Jag läste nyss (om MP:s Peter Eriksson):

K-G Bergström tror att Miljöpartiets tidigare språkrör och numera ledamot av Europaparlamentet kommer att ta ett tydligt ansvar för bostadsfrågorna.
– Jag tror att det är ett klokt val. Han är nog tillräckligt lite fundamentalistisk för att klara bostadsfrågorna. Ett av partiets problem är ju att de vill ha så mycket naturreservat. Jag kan tänka mig att Peter Eriksson kan sätta sig över de värderingarna.

Ah, oui? Det hoppas jag verkligen inte. Hela idén med ”förtätning” av staden, till exempel, med sämre tillgång till lekgårdar för barn, parker och träd, högre hus som är lika trist fyrkantiga som i miljonprogrammet men står närmare varann och dessutom innehåller sämre byggda bostäder, är en idiotisk idé som inte lönar sig på sikt. Vi får sämre hälsa, och barn och vuxna blir mer stressade.

Jag var på ett möte på ABF om Slussen, som just nu byggs om på ett ogenomtänkt sätt till enorma kostnader. Z-salen var full, och det var en kunnig panel som behandlade demokratiaspekten av hela förfarandet, plus den estetiska vinkeln. Stadhusets tjänstemän och politiker har ju beslutat att ersätta den genialiskt formade rondellösningen, som leder trafiken väl och markerar nivåskillnaderna på ett bra  sätt, med en platt, brant backe i många filer och en t-korsning, trots att ingen tycker det är bra. (Den ser ut som en enda bred skidhoppsbacke för tusen skidhoppare.) Och när de väl slött accepterat att de själva inte orkat sätta sig emot, har de – och det är farligt rent demokratiskt – gått in för att undvika dialog både med experter och medborgarna, dvs de som de jobbar på uppdrag för, och nedvärdera alla motståndare. De kommer inte på möten, de ställer inte upp på diskussioner, de tar inte råd. Stadshusets politiker har, säger Inga-Britt Ahlenius, fått för sig att när de väl är valda, kan de göra precis som de vill fram till nästa val. Som om de fått carte blanche. Och det är ju inte fallet, särskilt – vill jag tillägga – när det gäller beslut som kommer att avgöra framtiden för en mycket lång period och inte kan återtas efter nästa val.

Jag har själv tyckt att det där uppförandet påminner väl mycket om halvdiktatoriska samhällen – även när det gäller Nobelhuset – och Olle Wästberg från Demokratiutredningen var inne på samma linje. Folk som har vägande invändningar kan vara hur välutbildade, förnuftiga och sansade som helst, och deras argument väl avvägda och konkreta, de bemöts i alla fall som idioter och ”nejsägare” enbart av den anledningen att de inte håller med. Det är rent ut sagt korkat. Jag sörjer särskilt att MP lagt sig platt i Slussenfrågan.

På nittiotalet lades det fram två förslag för renovering av det Slussen som finns, ett som skulle hålla i fyrtio år, och ett som skulle hålla i hundra. Hade något av dessa förslag bifallits, hade vi haft ett renoverat Slussen nu – till avsevärt lägre kostnad än det som nu, mot allt förnuft, drivs igenom. Platsen kommer att bli fulare och mindre effektiv som inslag i stadsbilden, och för kommunikation, än den någonsin tidigare varit.

EN ANNAN tråkighet är att hyrfilmsstället Buylando nära Fridhemsplan lägger ner i sommar, liksom den mittemot Fältöversten. Hemmakväll, som äger Buylando, kommer (ett tag?) att ha kvar ett par mindre butiker i förorter, och enligt den jag talat med satsar de nu mer och mer på godis och chips och mindre och mindre på film.

Jag blev helt chockad, och när blicken klarnade lade jag märke till att det fanns lappar med texten ”Allt nedsatt med 20%” överallt. Överallt! Det var som att plötsligt se hundra dödskallar. Allt ska bort. Vill ni som bor i närheten ha fysiska filmer utan att leta efter dem på nätet, gå dit och ladda upp IRL.

Många företag startar showrooms för sina produkter. Vi behöver ett stort showroom för film! och det ska vara mitt i stan dit många kommer, t ex ett på Söder och ett på norr.

PS. Jag lyssnade på de nya ministrarna på P1, och Peter Eriksson gick inte med på journalistens frågeställning att det gäller ”nya bostäder snabbt eller bra bostäder”. Det är i alla fall en bra början.

 

 

 

Avklädda glada män.

Dagens första glädjeämne var att jag kom ut och – inte såg nakna karlar, men väl kände doften av regn, i alla fall lite. När man inte gör det så ofta på grund av konstig näsa (inte bara lång, utan även märklig på insidan), är det verkligen en liten högtidsstund.

Det andra var två uppburrade koltrastungar som hoppade omkring och pep intill Vasaparken, medan en jäktad och smal förälder pinnade runt och plockade upp små saker från marken för att peta in dem i de små gapen. Det var väldigt rart.

Jo, jag skulle ju berätta att Horace E måste ha flyttat till mina trakter, eller i alla fall befinner sig mer ute, för igår stötte jag ihop med honom på Ica. Jag kom klivande och såg antagligen bister ut i mina solbrillor och han kastade liksom en undrande blick, varpå jag fånigt nog gav honom en avmätt nick och fortsatte förbi mot kassan. Logiken med den där nicken (jag känner inte mannen) undflyr mig, men det gick liksom fortast att göra.

Idag satt han ensam på Mellqvists och skrev på något som såg ut som ett trist utskick från bostadsrättsföreningen. Jag var svårt frestad att stanna och fråga om han ville prata bort en stund med en deckarförfattare, men avstod. Vilket kanske var lika bra, för om han svarat ja hade jag med min vanliga takt inte kunnat låta bli att (väldigt älskvärt) tala om att jag tycker han är en gymnasist från 1955. Jag tror ju alltid att folk vill veta sådant.

Det mest överraskande är hur omedvetet alla dessa män i olika maktsfärer (Härenstam, Engdahl, Heikensten i sin raljerande artikel om Nobelhusets belackare) glatt öppnar dörrarna till sin grabbvärld och visar spelet och flamset och tjosan-hejsan, spriten och ytligheterna, där vi tror att i alla fall huvudsakligen allvar och eftertanke härskar. Det är en värld skarpt avskild från kvinnorna i den omgivningen, misstänker jag. Just HE berättade t ex att han bjöds in till Rosenbad av Göran Persson, som visade honom en soffa att ligga på, lade sig själv på en annan och sedan pratade i två timmar om allt möjligt. Hade GP gjort likadant med en kvinna?

Nu kommer Björn Rosengren (han som var på strippklubben Tabu, ni vet) med sina memoarer, http://www.expressen.se/nyheter/jag-har-alltid-legat-i-det-ideologiska-diket/ . I artikeln, som är längre på nätet än i papperstidningen, kallar han Tabu en rätt oskyldig nattklubb, men det är inte riktigt sant. Han berättar om otroheter (”tänkte inte så mycket på saken”), taktlösheter, practical jokes i regeringen, hur han missade sin sons barndom, supande, sin korta stubin, och annat. Han säger också att Gudrun Schyman blev väl behandlad när det kröp fram att hon var alkoholist, och det är absolut inte sant. Det blev drev och krav på avgång, som det alltid blir (kvällstidningarna försökte ju också avsätta kungen när det visade sig att han varit otrogen och levt i en precis likadan grabbvärld som regeringar och näringslivsfolk). Men Schyman var helt enkelt för stark. Hon stod pall, berättade om sin alkoholism i TV och gick på behandling.

Det fascinerande är detta speciella sätt att kommunicera, skoja och leva loppan som maktgrabbar har. Inte undra på att de inte har en susning om hur de ska kommunicera med kvinnor, som stretar och jobbar och är duktiga på riktigt. Och kvinnor tar dem, skulle jag vilja påstå, på alldeles för stort allvar. Det här är inga djupingar, och om de ändå har djupa drag, tror jag inte de flaxar för mycket med de vingarna inför varandra. Vill man komma någonvart med en av dem (och jag menar inte romantiskt) ska man förmodligen skratta åt practical jokes och supa dem under bordet. Och gärna fuska genom att blanda spriten med te. Här kan man sjunka hur lågt som helst.

Så hur ska man få S och MP att vägra låta Vattenfall sälja brunkolsgruvan? Slå vad om något oss killar emellan (gärna sportrelaterat) och rigga spelet? Eller säga som det är, att det enda sättet för Sverige att förvandla det eländiga gruvköpet till något positivt för miljön (Vattenfall vill sälja för att få ”medel att slå in på en grönare väg”) är att ta den finansiella smällen och låta kolet ligga kvar i marken – och tillsammans med Tyskland göra vad man kan för att laga jättesåret i marken?

OCH VAD ska man göra denna söndagseftermiddag? Jag funderar på att gå till Fotografiska, och sedan skriva två treatment som ingen bett mig om, innan jag kan starta med 2009-boken imorgon (genom att ringa folk jag behöver ett par praktiska råd av).

Och nu lyser solen! Sen lunch, sedan Fotografiska.

Infrastrulminister?

Är lite slak just nu efter att ha fixat med någonting som krävde eftertanke och känsloengagemang. Ett tag verkade det hopplöst att få ihop det jag ville, men det löste sig när jag lade mig för att vila i en kvart vid halvtiotiden i förrgår kväll och vaknade halv ett, och sedan var det lika bra att kliva upp, laga mat och koka kaffe och slå på datorn. I säng igen vid fyradraget, och då hade jag kunnat jobba i lugn och ro och tystnad. Börjar förstå att folk gillar att skriva på nätterna.

Kände mig alltså helt trött och nere, deppad och improduktiv igår, tills jag hörde en kaxig karlröst i P1 prata om ickefungerande flygledargrunkor och fallande master och det ena med det andra, och sedan utlovade en ”infrastrul… eh, infrastrukturminister” i programmet. Omöjligt att inte fnissa. Vad kommer härnäst, en nobostadsminister och en skruttbildningsminister?

Ska jag nu äntligen ge mig på boken som skulle ha kommit ut 2009? Den ligger kvar i datorn givetvis, och en hel rad människor har provläst den och rekommenderar den.

Datorn, ja. Min iMac lampmodellen har slutligen kraschat, eller närapå. Man får igång den, men kontakten med skärmen är bruten. Den har tuffat och gått sedan 2005, medan Supergrannens modernare gav upp redan efter tre år, och den innehåller massor av manus och 9000 bilder, så jag måste få igång den. Mac vill egentligen inte laga datorer äldre än fem år, men här får de göra ett undantag. Annars kan jag inte få råd att köpa alla de nya fina datorer de vill att jag ska köpa!

En lång rad bilder finns på lånedator och USB-minne, tack och lov. Liksom versioner av filmer och Boken. Så än ett tag går det bra.

PS – Hurrni, ni får gärna säga något emellanåt, antingen vid sitter vid långbordet eller runda bordet här i puben. Säg om hur vädret är, om inte annat! Eller att jag har jätterätt eller vansinnigt fel. Eller så. Tack Bert, som förbarmar sig ibland! 🙂

PS II – Jag har inte läst rapporten som nämns här, men om SM:s ledare stämmer, är det rena skandalen. Började vi inte komma förbi det där? http://www.expressen.se/ledare/sakine-madon/skadligt-snomos-om-jihadisthot/

PS III – och jag håller förstås med om den här kommentaren om aggressiva intervjuare: http://www.aftonbladet.se/kultur/article22848871.ab