Avklädda glada män.

Dagens första glädjeämne var att jag kom ut och – inte såg nakna karlar, men väl kände doften av regn, i alla fall lite. När man inte gör det så ofta på grund av konstig näsa (inte bara lång, utan även märklig på insidan), är det verkligen en liten högtidsstund.

Det andra var två uppburrade koltrastungar som hoppade omkring och pep intill Vasaparken, medan en jäktad och smal förälder pinnade runt och plockade upp små saker från marken för att peta in dem i de små gapen. Det var väldigt rart.

Jo, jag skulle ju berätta att Horace E måste ha flyttat till mina trakter, eller i alla fall befinner sig mer ute, för igår stötte jag ihop med honom på Ica. Jag kom klivande och såg antagligen bister ut i mina solbrillor och han kastade liksom en undrande blick, varpå jag fånigt nog gav honom en avmätt nick och fortsatte förbi mot kassan. Logiken med den där nicken (jag känner inte mannen) undflyr mig, men det gick liksom fortast att göra.

Idag satt han ensam på Mellqvists och skrev på något som såg ut som ett trist utskick från bostadsrättsföreningen. Jag var svårt frestad att stanna och fråga om han ville prata bort en stund med en deckarförfattare, men avstod. Vilket kanske var lika bra, för om han svarat ja hade jag med min vanliga takt inte kunnat låta bli att (väldigt älskvärt) tala om att jag tycker han är en gymnasist från 1955. Jag tror ju alltid att folk vill veta sådant.

Det mest överraskande är hur omedvetet alla dessa män i olika maktsfärer (Härenstam, Engdahl, Heikensten i sin raljerande artikel om Nobelhusets belackare) glatt öppnar dörrarna till sin grabbvärld och visar spelet och flamset och tjosan-hejsan, spriten och ytligheterna, där vi tror att i alla fall huvudsakligen allvar och eftertanke härskar. Det är en värld skarpt avskild från kvinnorna i den omgivningen, misstänker jag. Just HE berättade t ex att han bjöds in till Rosenbad av Göran Persson, som visade honom en soffa att ligga på, lade sig själv på en annan och sedan pratade i två timmar om allt möjligt. Hade GP gjort likadant med en kvinna?

Nu kommer Björn Rosengren (han som var på strippklubben Tabu, ni vet) med sina memoarer, http://www.expressen.se/nyheter/jag-har-alltid-legat-i-det-ideologiska-diket/ . I artikeln, som är längre på nätet än i papperstidningen, kallar han Tabu en rätt oskyldig nattklubb, men det är inte riktigt sant. Han berättar om otroheter (”tänkte inte så mycket på saken”), taktlösheter, practical jokes i regeringen, hur han missade sin sons barndom, supande, sin korta stubin, och annat. Han säger också att Gudrun Schyman blev väl behandlad när det kröp fram att hon var alkoholist, och det är absolut inte sant. Det blev drev och krav på avgång, som det alltid blir (kvällstidningarna försökte ju också avsätta kungen när det visade sig att han varit otrogen och levt i en precis likadan grabbvärld som regeringar och näringslivsfolk). Men Schyman var helt enkelt för stark. Hon stod pall, berättade om sin alkoholism i TV och gick på behandling.

Det fascinerande är detta speciella sätt att kommunicera, skoja och leva loppan som maktgrabbar har. Inte undra på att de inte har en susning om hur de ska kommunicera med kvinnor, som stretar och jobbar och är duktiga på riktigt. Och kvinnor tar dem, skulle jag vilja påstå, på alldeles för stort allvar. Det här är inga djupingar, och om de ändå har djupa drag, tror jag inte de flaxar för mycket med de vingarna inför varandra. Vill man komma någonvart med en av dem (och jag menar inte romantiskt) ska man förmodligen skratta åt practical jokes och supa dem under bordet. Och gärna fuska genom att blanda spriten med te. Här kan man sjunka hur lågt som helst.

Så hur ska man få S och MP att vägra låta Vattenfall sälja brunkolsgruvan? Slå vad om något oss killar emellan (gärna sportrelaterat) och rigga spelet? Eller säga som det är, att det enda sättet för Sverige att förvandla det eländiga gruvköpet till något positivt för miljön (Vattenfall vill sälja för att få ”medel att slå in på en grönare väg”) är att ta den finansiella smällen och låta kolet ligga kvar i marken – och tillsammans med Tyskland göra vad man kan för att laga jättesåret i marken?

OCH VAD ska man göra denna söndagseftermiddag? Jag funderar på att gå till Fotografiska, och sedan skriva två treatment som ingen bett mig om, innan jag kan starta med 2009-boken imorgon (genom att ringa folk jag behöver ett par praktiska råd av).

Och nu lyser solen! Sen lunch, sedan Fotografiska.

Annonser

2 reaktioner till “Avklädda glada män.”

  1. Hälsar på kändisar gör jag ofta. Det går liksom bara av farten. Man ser ett bekant ansikte som utlöser en reflex. Det vittnar om stoooor artighet. Efteråt ”skäms” jag nästan, men tänker väl att de är vana.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s