Nu

Första oktober blir det fotovernissage på Kungsholmens bibliotek (Sankt Eriksgatan) i f d kaféet på bottenvåningen, det som har en liten terrass. Spikade för en stund sedan med trevliga Peter (alltså inte min son, utan biblioteks-Peter). Det blir min första utställning någonsin, och jag är så glad att han tyckte om mina bilder. Och det är underbart att biblioteken har dessa kulturevenemang av kända, okända och superkända. Ena dagen en målare, andra Ebba Witt-Brattström, tredje en serietecknare, fjärde en översättare av isländsk litteratur. Biblioteken är omistliga! Berättar mera när det lackar.

Jag är glad att jag skrev senaste inlägget. Jag river inte för att få luft och ljus, jag bara öppnar de stora terrassdörrarna mot sommaren och släpper in solen och vindarna. Sanningen är bra. Jag kommer att skriva mer. Historien ska berättas, hur jävlig och underbar den än är, för där tystnad och okunskap råder uppstår vakuum, och i vakuum bildas myter och missförstånd.

När jag kom hem stod det en gammal Folkabubbla framför min port. Alltså inte en modern modell, utan en autentisk, precis en sådan som KG och jag hade när barnen var små, fast vår var blå och den här konstigt gröngrå. Det kändes som en glad hälsning från hinsides. Och märkligt nog, trots att det jag skrev om hände för så länge sedan och fick så katastrofala effekter, fick att skriva om det mig att känna mig tjugo år yngre. Mer autentisk själv.

Och det första jag ska använda det till, äratt gräva fram sina gamla näbbstövlar ur soporna! 🙂 ( Vilken bra idé.)

PS. En stund senare. Släntrade bort till korttidslånehyllan på biblioteket och läste baksidestexten till en deckare av Stephen Booth, ”Bron”.  ”Efter ett stökigt Halloweenfirande hittas en 35-årig kvinna död under en ålderstigen sambo…” Där vaknade jag till och slutade läsa. Huh? Va?

Läste om. Nej, det var ingen ålderstigen sambo, det var en ålderstigen STENBRO.

Duh mig. Men nu undrar jag: Vilken version är mest lovande? Min eller Booths? Ingen? Ärligt talat är jag lite trött på alla dessa döda kvinnor i deckare. Inte på dem, utan på att de är döda, förstås. Och enligt baksidestexten skulle tyvärr fler kvinnor tas av daga. Om jag inte läste fel. ”Ett nytt offer” kanske egentligen var ”en ny koffert”? Eller Christopher? Eller mr Ploffer?

 

 

Annonser

Midsommarafton och så, del 2.

Nu blir det lite allvarligare.

Först: Måste hedra Bo Strömstedts minne. Jag är säker på att han var en pragmatiker – svårt att vara chefredaktör annars – men han var framför allt, oftast, en etisk probersten. Det han skrev utstrålade stabilitet och hederligt ställningstagande. Det är svårt att hitta någon sådan nu, någon som vad som än händer hittar den verkliga tyngdpunkten.

Och så fortsättningen på förra inlägget.
Jag hade inte bara bestämt mig för Mosebacke, jag hade också bestämt mig för att ägna den här veckan att röja. Från grunden. På alla plan. Och i centrum, såväl konkret som symboliskt, stod klädkammaren som jag inte röjt i på tjugo år. Där ska allt gås igenom, och där ska till sist alla dessa högar hamna, sorterade. Det är en fortsättning och fördjupning av en tidigare hög-genomgång.

Så igår öppnade jag till sist dörren. Längst bak stod en glatt plakat som T&F gjorde till min femtioårsdag. Bakom en enda röra av kamerastativ, bubbelplast, hyllor, tavlor, och stora tunga kartonger med papper, skivor, brev, böcker, allt. Det var en kökkenmödding.

Jag drog ut den ena grejen efter den andra. Ut i hallen med det som skulle till grovsoprummet. (Näbbstövlar från sjuttiotalet! En trasig korg-Dramaten! Avbrutna trälister! En rostig såg!) Gav blanka fan i min onda rygg och lyfte resolut upp de stora kartongerna. Hittade tomma som jag torkade av. En radio som också torkades av. Och så började jag kika i lådorna.

Där fanns kärleksbreven som jag trodd vindstjuven tog. Där fanns en paket addresserat till stora Björn, men inte ivägskickat. I det låg det innuitbälte (tror jag det är) som han gav mig som speciell kärleksgåva och som, eftersom jag inte kunde ta emot det på rätt sätt, måste gå tillbaka till hans äldsta dotter. Som jag har letat efter det. Där fanns också fina KG-teckningar av barnen som små, dem måste de få.

Och där låg fickalmanackan från året då barnen kom till. Året innan de föddes. Det år som jag definierade nästan allt som hänt senare.  Det år som började med en nyårsfest hos en väninna, fortsatte med mina första kärleksupplevelser  och slutade med att jag reste, redan gravid utan att veta det än, till Norge för att träffa min far efter tio år (han hade flyttat till USA och det var hans första besök hem).

Jag läste och läste, och även om jag givetvis minns allt, här var den sista pusselbiten, nyckeln. Jag satt som vuxen person och läste vad jag skrivit som sjuttonåring, och undrade hur i helskotta de vuxna människor som omgav henne bar sig åt. Inkluderade min blivande man och min mor, min far och min farmor. Ingen tog hand om henne, ingen visade en väg.

Jag hade skrivit ner de mest förfärliga händelser på ett nästan hemingwayskt lakoniskt sätt, och nu förundrades jag: Vilken stamina jag hade! Hur förtvivlad jag var men ändå kämpade, hur jag sökte jobb och jobbade, pluggade, träffade vänner, gick på teater – och led av allt det som fanns under ytan, men som jag inte förstod och inte kunde formulera, och de vuxna som hade svaren fegade ur.

Och där stod, med några få knappa rader, om min mest fruktansvärda födelsedag, min artonårsdag, när jag försökte bjuda KG och min mamma på kaffe och tände ljus, men de lämnade mig liggande på sängen med kramper, efterverkningar av ett självmordsförsök (mitt livs sista) och en magpumpning som jag fick åka till sjukhus och få gjord ensam. Dit och hem ensam. Ingen hade följt  med mig.

Efter magpumpningen åkte jag taxi hem till min väninna, redan med kramper. Hennes mamma (sjuksköterska) såg mitt tillstånd och konstaterade förgiftning, men gjorde ingenting. Jag fick åka hem till lyan igen senare.

Några dagar före min egen födelsedag hade jag firat KG:s och gett honom dikter. Han visade ingen reaktion, men sparade dem livet ut. Nu när jag låg där på sängen och kände hur huvudet drogs bakåt mot ryggen, glodde min mamma hätskt på mig och fräste ilsket, kränkt av gud vet vad, och beordrade KG att följa med henne därifrån ”för doktorn har sagt att vi inte ska bry oss om henne”. Och han gick med. Utan att protestera, utan ett ord, utan en kram, utan att stanna hos mig. Några dagar senare bjöd jag honom och hans vän på middag som om ingenting hade hänt. Hur i helvete stod jag ut? Hur kunde jag tro att de bar sig normalt åt?

Det var inget fel på mig. Psykiatriker hade konstaterat det: Jag hade ingen som helst psykisk störning. Ingen bipolaritet, ingen endokrin depression, ingenting. Jag behövde inga tabletter, ingen behandling. Jag var bara begåvad och oerhört ledsen och förstod inte varför. Och psykiatrin hade ännu inte hunnit till vad den vet nu: Att det handlar om omgivningen, familjen. Det enda man kom fram till var att jag nog var ledsen på grund av mina föräldrars skilsmässa. Men det gick djupare än så. Och den historien måste jag berätta.

Strax innan jag fick veta att jag var gravid, hade jag blivit vuxen. Jag minns känslan: Ett lugn och en balans, en klarhet. Jag skulle inte få behålla det helt och hållet, för fler saker inträffade under året som kom, bland dem det som kom i vägen för teater, tio filmer och tjugo böcker – men det fanns där. Och det finns fortfarande där.

I morse vaknade jag i en ny stämning. Som mig själv. Jag känner en beslutsamhet och styrka som jag inte känt på länge.

Nu tar jag sorteringspaus till i morgon. Jag levde ett tag min med mors efterlämnade saker i 21 lådor i vardagsrummet, de här är ingenting. På onsdag ska jag diskutera en utställning. Och jag kommer att berätta hela historien. För det här är bara en del av den, bara en del av det som hände det året.

Midsommarafton och så.

Först: Ett varmt tack till Annika Lantz för ett enastående sommarprogram. Hon är rolig, hon är varm, hon är smart, hon är drastisk, och hon kan berätta om de mest intima saker utan att bli det minsta luddig i kanterna, om ni förstår vad jag menar. Hon kan visa nästan alla sidor av sig själv – de rörande, de rädda, de klipska, de galghumoristiska, och det blir liksom av sig själv en perfekt balans, där man tar emot och känner med henne, får tårar i ögonen och sedan andas ut som efter katharsis på antik grekisk teater, och gillar henne utan att hon på något sätt tvingat en.

Midsommar. Hade verkligen ingen lust att gå ut på midsommarafton, ville helst försjunka i någon film eller bok, men som svensk har man ett grundläggande behov av att titta på en midsommarstång eftersom midsommar ÄR vår riktiga nationaldag (och överhuvudtaget göra vad man faktiskt bestämt sig för), så jag klädde mig gnölande och åkte till Mosebacke. Där det blev mycket roligare än jag väntat mig.
(Ja, Lars Epstein var förstås på plats!) http://blogg.dn.se/epstein/2016/06/24/sa-har-gor-elefanterna-nar-dom-gar-pa-mosebacke-pa-midsommarafton/

Det första som hände var att en pytteliten, vansinnigt söt parvel i vagn började prata med mig och tog i hand, medan hans mamma och pappa log. Överhuvudtaget var stämningen hög, folk skrattade och hade blommor i håret. Vår nationaldag handlar om mat, kärlek, små barn, trolsk natt och ringdans! Jag scoutade runt och undrade om son med barn skulle vara där, men icke. I alla fall inte då.

Miss Inga i tjusig blommig sommarklänning (nattklubbschefen Martin) bad om folk som skulle resa den lilla, lilla midsommarstången. De som anmälde sig var en åttaårig kille och jag. Svenskar är blyga! Sedan stod stången och vickade, så jag pallade under med några grenar som bara låg där. Sedan fanns det ingen plats att dansa, men folk dansade i alla fall, särskilt när DJ petade in ”YMCA”, vilket jag tycker man ska göra varje midsommar i fortsättningen. Hela Mosebacke gungade och viftade med armarna och sjöng med i YMCA.

När jag gick därifrån passade jag på att traska ut på Katarinahissens höga bro och titta på utsikten (och faktiskt gråta över den förstörda Slussen under mig). Hissarna och också borta, synd. En modig yngling, troligen från restaurangen Gondolen, klättrade upp längs en skrämmande stege till hisschaktets tak och hissade svenska flaggor. Konstaterade förnöjt att man inte kommer att se Nobelskrället från Katarinahissen.

Fortsatte neråt Klevgränd och mindes plötsligt att min mormor, som jag aldrig fick träffa, nog bodde där ett tag, enligt mamma. Såg Marianne Lindeberg (?) De Geer på f d torget. Frågade insatta cyklister hur attan man promenerar ner till Gamla Stan nuförtiden. Spankulerade längs Skeppsbron. Överallt turister! Konstaterade att man inte kommer att se mycket av Nobelskrället därifrån, heller. Konstaterade att stan är full av jättestora turistbussar som står överallt, och att de inte kommer att kunna köra folk till Nobelskrället i nämnvärd utsträckning, eftersom det är för trång på Blasieholmen.

Kom hem och upptäckte att ICA stängt redan klockan tre. Nationaldag, som sagt! Och jag som bespetsat mig på matjesill. Gick in på 7-11, och det enda de hade i matväg var köttbullar med gräddsås. Det är INTE matjesill. Det är INTE midsommar. Men något måste man ju äta, så jag köpte gräddsåsköttbullar och kände mig som om jag rest tillbaka till 1975. Äter någon ens burkköttbullar längre?

Dagen efter var det sol och varmt och jag ville gå till Skeppsholmen och Kastellholmen. Just som jag klätt mig och stod redo med solhatt och allt, började emellertid några kortfilmskaraktärer prata och leva loppan i min skalle. Inspiration hade inträffat, och det var bara att ge sig. Svärande drog jag av mig solhatt och glasögon, slog på datorn och skrev ner vad rollerna hade och säga, och hur, och hur samspelet… ja.

Sedan gick jag ut i skärgården och njöt.

Den dramatiska fortsättningen följer om en stund, när jag raggat upp nästa dator.

Midsommar, bland annat. /Uppdat.

Börjar med att varmt önska alla en glad och trevlig officiell midsommar! (Den riktiga var ju den 21, en magisk natt…) En son är ute med sin fru och åker husbil och jag är nästan avundsjuk, för det verkar så mysigt. Annars brukar båda fira hos en kusin i Jämtland, så det kanske blir så även i år.

Jag funderar på att gå upp till Mosebacke. Har knappast varit där. Skansen försökte jag ett år och redovisade här, det var ganska lustigt med svenskar som dansade runt en stång, helt omringade av flera led hänförda turister som fotograferade Små grodorna och andra exotiska fenomen. Man kanske kunde tjäna lite turistpengar på våra inföddas seder ute i obygden, ”Besök en genuin svensk by och skåda uråldriga hedniska danser!”? (OK, så hemskt hedniska kanske de inte är, men folk har i alla fall konstiga kläder och ingen fattar grodor och svenska.)

Och jag trodde verkligen Michael Jackson nu fick vila i frid, men icke. En slasksajt påstår plötsligt att polisen under sin räd i Jacksons hem Neverland 2003 hittade ”hemliga porrgömmor” med barntortyr och annat hemskt. Det är uppenbart lögn, eftersom OM sådant hittats, hade det hållits upp i triumf i rättegången två år senare. Det enda man hittade i porrväg var Playboy och liknande. Slasksajten försöker kasta ett skumt ljus över det enda polisens bilder visar (vi har sett dem många gånger förr), dvs foton av barnstjärnor, vanliga dockor, hans garderob osv.

Så jag är förbannad på skitsajterna, men också på de svenska medier som tar upp detta strunt på ett sensationellt sätt, spär på med egna gissningar och catchiga formuleringar, och sorgfälligt undviker att göra någon som helst egen research.

När Expressen fullständigt tappade orienteringen efter Breiviks massmord och slentrianmässigt skrev en artikel med rubriken ”här festar Anders med svenska tjejer!”, skrev jag – och tydligen många andra – och påpekade att det här var ingen liten kändisfyllegrej och vi var verkligen inte Anders med Breivik, och tidningen ändrade tack och lov ton. Nu mailade jag igen – utan resultat, eller ens svar. Så mina försök att tala för kvällstidningars goda sidor, hur de bemöter sin kris med att skriva genomarbetade, bra artikelar, har nu verkligen exploderat i mitt ansikte, för att tala svengelska.

Man blir så innerligt trött på dreven. Alla drev. Man skulle önska pressen kunde ge sig på dem, och det, som man verkligen bör granska noga, och då på ett sansat sätt. Och ibland blir det ju så, vilket är oerhört viktigt, men den andra avarten fortsätter att blomstra.

Men nu får vi väl glömma allt sådant ett tag och ta det lugnt och sticka näsan i solen istället. Jag dyker upp här igen om några dagar. Allt gott, kära pubbesökare från Sverige, Tyskland, Storbritannien, USA, Danmark, Norge, Spanien och Irland! (Har väl inte glömt någon?)

/Uppdaterat. Jo, jag glömde Frankrike! Förlåt!

När jag skulle åka hem i förmiddags och äta bananer och filmjölk, passerade jag en liten rund kvinna, troligen somaliska med långkjol och slöja, på tunnelbaneperrongen. Hade nästan hunnit fram till andra änden, när jag plötsligt hörde någon karl hojta ”Sieg He*l!” längre bort bakom mig.

Men fan. Somaliskan! Jag tvärvände och gick snabbt tillbaka igen, medan olika scenarion utspelades i skallen. Bara någon som gapade i förbigående? Eller någon som bråkade just med henne? Passerade en karl som såg irriterad ut, men såg det som oklokt att fråga honom om det var han som heilat. Allt jag ville var att ställa mig bredvid somaliskan. Vad som än händer, är det bättre med två än med en, tänkte jag.

Nådde somaliskan. Hon log uppgivet och bara skakade på huvudet. ”Man måste tycka synd om dem”, sa hon.  Jag höll med och såg mig runt – inga framträdande nassar i synfältet, men för säkerhets skull lade jag armen om henne (vi var lika korta) och sa att jag var på hennes sida. Hon log igen och berättade att en gång var det någon knöl som ryckt slöjan av henne.

Vi gick ombord på tåget som just kom in, sa hej och skildes åt.

Och nu röstar britterna om Brexit. Hur ska det gå? Känslovågorna går höga, men mitt tips är att stanna-kvar-sidan vinner – ytterst knappt. På andra sidan Atlanten bråkar demokrater och republikaner i representanthuset som om det vore polsk riksdag, eller i vilket land det nu var som riksdagsledamöter senast råkade i handgemäng.

Och i P1-studion var det en givande eftermiddag med klartänkta kvinnor som lät som om de aldrig har huvudvärk. En sak lade jag märke till – reportern Catherine Zimmerman (namnet uttalades på engelska, antar att detta är rätt stavning) har definitivt gjort jag av med det lilla ordet ”att”. Hon använde sig konsekvent av ordföljder som ”vi kommer sända”, inte bara när det gällde ”kommer”. Det lät väldigt konstigt.

Jaha, då får jag väl ta det igen – Glad midsommar!

 

 

Ek hef minn innblastúr. Liksom.

Det där är isländska, och betyder ”jag har min inspiration”. Jag blev lite besviken – jag trodde att inspiration på isländska skulle heta något mer översinnligt och mystiskt och forntida. Innblastúr låter ju mer som en skavsårsblåsa som gått sönder.

Och vadan detta? Jo, jag hyrde en binge filmer igen eftersom den förbenade ägaren till Buylando/Hemmakväll har beslutat sig för att satsa på lösgodis i st f kultur och underhålling och därmed lägger ner sina butiker. Vilsna människor strövar runt i affären på Sankt Eriksgatan och köper upp vad de kan, men en del går tillbaka till SF och DESTRUERAS. Vansinne!

Bland mina hyrfilmer finns Angelina Jolies ”By the sea”. Jag har läst att den är dålig, men ville gärna veta på vilket sätt paret Jolie Pitt (som jag uppskattar varmt i andra sammanhang) strular till det nu. Hennes förra film, som jag recenserade här, var verkligen riktigt usel på ett konstigt sätt, den var på något sätt syntetisk.

Och den här (kommer till isländskan), hennes tredje, är inte bättre den. Förutom nybörjarfel är den uppstyltad och saknar en ram, en form, och en riktig historia. AJ vandrar runt utan ansiktsuttryck i långa kjolar i underskön fransk Medelhavsmiljö och vill inte ligga med sin man, och han försöker skriva ännu en bok på en lackröd skrivmaskin. De är uppenbarligen svinrika och hotellet magnifikt (det verkar som om de inte kan tänka sig vanliga roller i vanlig miljö).

Alla andra skådespelare är utmärkta, Brad Pitt är halvbra, och intrigen segar sig fram. Många trista närbilder är det, då och då med meningslösa snabba inklipp som ska signalera gudvetvad. Till slut framgår det att hon inte kan få barn, vilket hon har svårt att gestalta eftersom hon är extremt berömd privat och alla vet att hon har sex, varav hon fött tre.

Lösningen på konflikten blir att de tjuvtittar på det nya paret i rummet intill, som har sex hela tiden. Konstigt nog blir det märkligt könlöst, i alla fall för mig. Enda ögonblicket av gnista i hela filmen står Brad Pitt för, när han ser på sin fru just efter att de kikat på grannarna genom hålet i väggen. Han  gör inte något, men man kan se att han åtrår henne. Då är det sensuellt, i en hel minut.

AJ:s roll försöker förföra grannmannen, troligen för att få barn på så sätt. BP blir vansinnig, men reder upp situationen mellan de nu frustrerade nya makarna, och kramar sedan om AJ, och de åker därifrån något så när försonade.

Det här uppslaget hade kunnat bli en bra film, för det är ett hett och svårt ämne, men AJ är helt enkelt för apart, och för okonstnärlig, för att få ihop det. Och uppenbarligen så genomtrött på att agera i en roll att hon struntar i det. Noll temperament.

För att trösta mig körde jag delar av filmen igen med isländsk text. Isländska är fascinerande! De har kvar en mängd ord och böjningsformer från fornnordiskan och pillar in stödord som vi har rationaliserat bort.

Några exempel som jag rafsade ner på en tidningssida: ”Don’t be nasty, darling” översätts med ”Ekki vera svona fúl, elskan.” ”Fuck!” blev ”Fjandinn!” som jag antar motsvarar ”Faan!”
”Bonjour madame” blev ”Hallo frú”, och ”American?” blev ”bandarísk? Bandarísk är jag inte kvinna att reda ut etymologiskt.

Just innan jag gick hemifrån såg jag första halvan av ”The Danish Girl”. Underbart foto, och en energisk och charmig Alicia Vikander som gör slarvsylta av omgivningen skådespelarmässigt och vann en Oscar. Den begåvade Eddie Redmayne som spelar hennes make och transgender (även Stephen Hawking i en tidigare, mycket bra film)  har inte någon riktig chans, och det är regissörens ansvar, skulle jag tro. Rollen Einar får inte bara vara vek utan också tystlåten, och här kommer de långa intetsägande närbilderna in igen.

Men det finns en vacker scen där Gerda (AV) börjar klä av sin man som sitter passiv, upptäcker att han under skjortan bär hennes sidenunderklänning, och dröjer av överraskning bara ett ögonblick för att sedan acceptera det och föra in handen innanför underklänningen och smeka hans bröst. Och en annan scen där den nervösa Einar utklädd till ”Lili” på stor fest uppvaktas av en man, och för några sekunder blir Lili. Den är fin.

Inatt när det var mörkt hörde jag återigen steampunkhelikoptern, den mystiska himmelsfarkost som brummande som en ångmotor sveper fram under skyarna över stan nattetid. Jag lutade mig ut genom fönstret och såg och hörde den dåna över hustaken medan alla sov, som en uppenbarelse i tiden, och kände den där friska, sorgsna doften av sommarnatt, som om jag vore långt ute på landet, som när man går ut ur ett hus vid midsommar till öde fält och mörka skogar och vemodet rullar in, medan en svag blågrön rand på himlen visar att gryningen är på väg långt borta.
Vad steampunkhelikoptern egentligen är vill jag inte veta, det här är mer spännande.

Annars har Rörstrandsgatan partiellt blivit avstängd för bilar, serveringarna har byggts ut på gatan, folk fikar, cyklar och promenerar runt, och det är rätt fint i stan.

Läs det här på Lottens blogg! /Uppdaterat

Vem var Elizabeth Cochrane?

(Hade jag kunnat göra finlänkar här hade det blivit ett ännu kortare inlägg.)

(Men va? Blev det finlänk av sig själv?)

 

MEDAN VI ändå är på Lottens blogg – missa inte Niklas´ kommentar om sitt str*ppklubbsbesök i fjuniga femtonårsåldern här:

Tips: strippdokumentär

Steve Jobs-filmerna och lite annat.

Jag har sett båda filmerna om Steve Jobs, den med Ashton Kutcher och den med Michael Fassbender, för att jämföra.

Om den verkliga Steve Jobs vet jag nästan ingenting utom att han (tydligen till en del felaktigt) ses som Apples och MacIntoschs skapare, när han i själva verket främst var pådrivare och den affärssinnade personen, men i båda dessa filmer framstår han, om man ska uttrycka sig professionellt och sansat, som ett praktarsel. Han lurar sina vänner, han är nedlåtande, han erkänner inte sin dotter, han behandlar folk som skit, och ärligt talat fattar han inte alltid geniala beslut beträffande Apple. Vad han bidrar med är framför allt sinne för vad ett varumärke är.

Jag har ingen aning om hur det förhöll sig, men man får intrycket att han måste haft någon sorts bokstavsdiagnos, eller Asperger, men till skillnad från en vanlig normal Aspergerperson (ja, jag skrev det med avsikt och inte på något sätt ironiskt) är han som sagt också en skit. När han får veta att han sårar folk tar han det inte till sig, han lyssnar inte och bryr sig inte. Han skyller på att han lämnades bort som baby och gör sedan ungefär samma sak själv.

Kutcher-filmen, som jag trodde skulle vara usel, är helt OK. En vanlig film, och AK är inte alls dålig i rollen. Fassbender-filmen är mer pretentiös och ganska påfrestande med sin pratiga stil (det gås och pratas i oändlighet, och allting upprepas tio gånger). Den visar dock mer av dottern Lisa och turerna kring henne. Att folk, särskilt männen, stannar kvar i hans närhet tycks mest bero på den olyckliga mekanism i vissa hierarkier (Chaplinfallet är ett annat exempel) där en hänsynslös person binder människor till sig emotionellt, de kan inte gå därför att de investerat i att gilla honom, och väntar på att någon gång, kanske, få något tillbaka. Och ibland är han hygglig, och då hoppas de lite till. Förgäves.

Fassbenderfilmen slutar tyvärr i en crescendo av idoldyrkan, där alla skriker och applåderar, Jobs står i centrum för ljus och fotoblixtar och hans assistent (Winslet) stirrar hängivet på honom från kulissen med tårar i ögonen. Rätt motbjudande.

Händelsevis har just Aspergers dykt upp i mitt liv på olika sätt den senaste tiden. Först såg jag den dansk-svenska serien Bron, sedan filmen om Alan Turing (The Imagination Game), också han troligen med Aspergers. Han knäckte Hitler-Tysklands chiffermaskin Enigma och förkortade därmed andra världskriget med flera år, bara för att senare åtalas som brottsling på grund av sin homosexualitet, tvingades på en hormonkur och begick självmord 1951).

Efter det träffade jag en bekant som berättade att han hade Aspergers och hur det var, och därpå ännu en ung man som talade om sin Aspergers(jag var förstås tacksam mot båda). Den senare berättade att hans skräck var just att såra människor utan att mena det, han går igenom sina samtal efteråt och våndas – blev den han pratat med irriterad på honom? Så jag sa genast att mig behövde han absolut inte oroa sig för, tvärtom, för jag tyckte att han var en helt och hållet trevlig person. Vilket var rena rama sanningen.

VAD BETRÄFFAR Alfred Hitchcock har jag än en gång sett den enda renodlade komedi han gjorde, en älskvärd historia med Carole Lombard från 1941 (Lika barn leka bäst, eller Mr and Mrs Smith) – jag har troligen skrivit om den förr. Den är lätt och välregisserad, men när jag läser om den i den franska journalisten och regissören och beundraren Truffauts stora intervjubok, säger Hitchcock bara att han fattade ingenting av den sortens personer (rollerna), och vad jag förstår inte humorn heller, så han fotograferade bara av vad som stod i manuset. Märkligt.