Dygdens lön?

Man tror ju att om man gör som man ska, vädrar och tvättar en duk och kommer ihåg att lyssna på Spanarna, ska man belönas på något sätt. Av livet.

Så där hoppar man ur sängen, tar hand om sina blommor, låter bli att ta en huvudvärkstablett eftersom man bestämt sig för att icke göra så under en tid (även om man bara tar en om dagen mot onda ögon och ond skalle), duschar, lagar nyttig frukost och blir klar med den precis lagom till Spanarna. Just sådant där flyt – som när tunnelbanetåget kommer precis när man kliver ner på plattformen – känns ju som en uppmuntran av tillvaron: Du är på rätt spår! (No pun intended.) Vi är alla animister i själen!

Och vad händer? Man fortsätter sin dygdiga väg med småtvätt i handfatet, men då tappar man tvålen i badrummet så att den kanar över hela golvet och lämnar tvålspår, och när man svärjande böjer sig för att ta upp den och torka sagda (faktiskt nytvättade) golv, slår man armbågen i den gamla tvättmaskinen som står kvar oanvänd därför att man inte vet hur man blir av med den. Vid andra tillfällen skär man nyttiga grönsaker på diskbänken och slår skallen i spisfläkten. Hur ska man få reda i sitt andliga liv under sådana förhållanden?

Sedan går man ut i regnet och måste hoppa längs den postmodernistiska gångstigen på gården, den är gjord av sten och cement i ett mönster av ränder som inte ligger rakt utan hullerombuller som ett plockepinn, och ena materialet är inte dränerat utan låter allt regn ligga i pölar. Och medan man gör det daskas man i ansiktet av en från pergolan nedhängande gren med väldigt våta blad.

Ungefär där börjar man skratta, och traskar med hoodien neddragen över solhatten längs plaskiga trottoarer mot tunnelbanan.

På tal om tunnelbanan hände en fin grej igår: En pappa kom ner på perrongen vid Odenplan och väntade på sin lilla dotter som kom springande efter, och de hann inte fram till tågets dörrar i tid. När dörrarna slog igen såg de så ledsna och molokna ut att tågföraren faktiskt veknade och öppnade dem igen. De trodde inte sina ögon, så jag vinkade och väste inifrån vagnen: ”Kom! Kom in!”

Vid nästa hållplats skulle jag av, och eftersom jag var i förarvagnen vek jag in mot föraren (som stod och pratade och skrattade med en kompis) och sa glatt: ”Väldigt hyggligt, det där! Att du släppte in dem.” Han strålade med hela ansiktet och tackade varmt. Och det var en fin syn det också, för för övrigt hade han utan vidare kunnat type-castas som ”vältränad gangster från forna Jugoslavien” i någon svensk polisserie. Ni vet hur den stereotypen ser ut – som sagt vältränad med ”slaviska drag” och rakad skalle.

Annars sitter jag i detta dystra väder och tittar på film, förstås, studerar Fönster mot gården och Repet igen, och har bläddrat genom en rad svenska filmer från de senaste fem åren.

Dygden då? Jo, jag ska äntligen ordna snygga inner-gardiner för att skydda ögonen mot solen. När ögontrasslet började hängde jag helt sonika upp kläder i fönstren, men det är ju inte helt estetiskt, och ögonmojset verkar fortsätta. Så jag klipper och mäter och syr. Urtråkigt, och därmed jättedygdigt, förstås.

PS/ Här först två krönikor från Expressen – den ena av  Ann-Charlotte Marteus som jag tycker ibland är väl hårt äppelkäck, och den andra av Johan Hakelius som jag ofta varit oense med (men en man som kan kalla sig själv en tönt i fluga har något), och här är  båda tänkvärda.

http://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/ett-land-av-omma-tar-och-vevande-knytnavar/

 

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/vi-kan-bli-ett-gang-svengelska-fantrattar/

Och här en annan, lika tänkvärd artikel, skriven av sonen Peter:

http://arkiv.tidningensyre.se/hoppas-du-laser-detta-pa-papper/

Annonser

2 reaktioner till “Dygdens lön?”

  1. Dygdig eller odygdig …. Frågan är vad som är roligast.

    Läste samtliga krönikor du rekommenderar (trots att jag normalt bojkottar kvällspress av princip), och håller helt med Ann-Carlotte Marteus angående språkutvecklingen. Visst ska ett språk leva, men nu vete sjutton om vårt eget inte håller på att ”dö” litegrann.

    Och apropå språk … Den sista krönikan. Var den skriven av Marteus son, eller din?
    😉
    I vilket fall bekänner jag mig till hans teorier också.

    Nu har jag varit dygdig, eller hur?

    Gilla

    1. Min son! Där var jag lite oklar, usch, tack för påpekandet. Och du har varit jättedygdig! 🙂

      Jag länkar till kvällspress därför att det finns fina artiklar och krönikor där, bredvid Mellostrunt och vad ”Vickan” och ”Madde” har för sig. (Nota bene, de är aldrig ”Calle” med Carl Philip, eller ”Danne” med Daniel. De är ju män och måste ju respekteras! )

      Peter är bra på att hitta det viktiga i saker och ting. Jag kan inte minnas när jag senast var oense med honom om något han skrivit i en artikel.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s