Midsommarafton och så, del 2.

Nu blir det lite allvarligare.

Först: Måste hedra Bo Strömstedts minne. Jag är säker på att han var en pragmatiker – svårt att vara chefredaktör annars – men han var framför allt, oftast, en etisk probersten. Det han skrev utstrålade stabilitet och hederligt ställningstagande. Det är svårt att hitta någon sådan nu, någon som vad som än händer hittar den verkliga tyngdpunkten.

Och så fortsättningen på förra inlägget.
Jag hade inte bara bestämt mig för Mosebacke, jag hade också bestämt mig för att ägna den här veckan att röja. Från grunden. På alla plan. Och i centrum, såväl konkret som symboliskt, stod klädkammaren som jag inte röjt i på tjugo år. Där ska allt gås igenom, och där ska till sist alla dessa högar hamna, sorterade. Det är en fortsättning och fördjupning av en tidigare hög-genomgång.

Så igår öppnade jag till sist dörren. Längst bak stod en glatt plakat som T&F gjorde till min femtioårsdag. Bakom en enda röra av kamerastativ, bubbelplast, hyllor, tavlor, och stora tunga kartonger med papper, skivor, brev, böcker, allt. Det var en kökkenmödding.

Jag drog ut den ena grejen efter den andra. Ut i hallen med det som skulle till grovsoprummet. (Näbbstövlar från sjuttiotalet! En trasig korg-Dramaten! Avbrutna trälister! En rostig såg!) Gav blanka fan i min onda rygg och lyfte resolut upp de stora kartongerna. Hittade tomma som jag torkade av. En radio som också torkades av. Och så började jag kika i lådorna.

Där fanns kärleksbreven som jag trodd vindstjuven tog. Där fanns en paket addresserat till stora Björn, men inte ivägskickat. I det låg det innuitbälte (tror jag det är) som han gav mig som speciell kärleksgåva och som, eftersom jag inte kunde ta emot det på rätt sätt, måste gå tillbaka till hans äldsta dotter. Som jag har letat efter det. Där fanns också fina KG-teckningar av barnen som små, dem måste de få.

Och där låg fickalmanackan från året då barnen kom till. Året innan de föddes. Det år som jag definierade nästan allt som hänt senare.  Det år som började med en nyårsfest hos en väninna, fortsatte med mina första kärleksupplevelser  och slutade med att jag reste, redan gravid utan att veta det än, till Norge för att träffa min far efter tio år (han hade flyttat till USA och det var hans första besök hem).

Jag läste och läste, och även om jag givetvis minns allt, här var den sista pusselbiten, nyckeln. Jag satt som vuxen person och läste vad jag skrivit som sjuttonåring, och undrade hur i helskotta de vuxna människor som omgav henne bar sig åt. Inkluderade min blivande man och min mor, min far och min farmor. Ingen tog hand om henne, ingen visade en väg.

Jag hade skrivit ner de mest förfärliga händelser på ett nästan hemingwayskt lakoniskt sätt, och nu förundrades jag: Vilken stamina jag hade! Hur förtvivlad jag var men ändå kämpade, hur jag sökte jobb och jobbade, pluggade, träffade vänner, gick på teater – och led av allt det som fanns under ytan, men som jag inte förstod och inte kunde formulera, och de vuxna som hade svaren fegade ur.

Och där stod, med några få knappa rader, om min mest fruktansvärda födelsedag, min artonårsdag, när jag försökte bjuda KG och min mamma på kaffe och tände ljus, men de lämnade mig liggande på sängen med kramper, efterverkningar av ett självmordsförsök (mitt livs sista) och en magpumpning som jag fick åka till sjukhus och få gjord ensam. Dit och hem ensam. Ingen hade följt  med mig.

Efter magpumpningen åkte jag taxi hem till min väninna, redan med kramper. Hennes mamma (sjuksköterska) såg mitt tillstånd och konstaterade förgiftning, men gjorde ingenting. Jag fick åka hem till lyan igen senare.

Några dagar före min egen födelsedag hade jag firat KG:s och gett honom dikter. Han visade ingen reaktion, men sparade dem livet ut. Nu när jag låg där på sängen och kände hur huvudet drogs bakåt mot ryggen, glodde min mamma hätskt på mig och fräste ilsket, kränkt av gud vet vad, och beordrade KG att följa med henne därifrån ”för doktorn har sagt att vi inte ska bry oss om henne”. Och han gick med. Utan att protestera, utan ett ord, utan en kram, utan att stanna hos mig. Några dagar senare bjöd jag honom och hans vän på middag som om ingenting hade hänt. Hur i helvete stod jag ut? Hur kunde jag tro att de bar sig normalt åt?

Det var inget fel på mig. Psykiatriker hade konstaterat det: Jag hade ingen som helst psykisk störning. Ingen bipolaritet, ingen endokrin depression, ingenting. Jag behövde inga tabletter, ingen behandling. Jag var bara begåvad och oerhört ledsen och förstod inte varför. Och psykiatrin hade ännu inte hunnit till vad den vet nu: Att det handlar om omgivningen, familjen. Det enda man kom fram till var att jag nog var ledsen på grund av mina föräldrars skilsmässa. Men det gick djupare än så. Och den historien måste jag berätta.

Strax innan jag fick veta att jag var gravid, hade jag blivit vuxen. Jag minns känslan: Ett lugn och en balans, en klarhet. Jag skulle inte få behålla det helt och hållet, för fler saker inträffade under året som kom, bland dem det som kom i vägen för teater, tio filmer och tjugo böcker – men det fanns där. Och det finns fortfarande där.

I morse vaknade jag i en ny stämning. Som mig själv. Jag känner en beslutsamhet och styrka som jag inte känt på länge.

Nu tar jag sorteringspaus till i morgon. Jag levde ett tag min med mors efterlämnade saker i 21 lådor i vardagsrummet, de här är ingenting. På onsdag ska jag diskutera en utställning. Och jag kommer att berätta hela historien. För det här är bara en del av den, bara en del av det som hände det året.

Annonser

7 reaktioner till “Midsommarafton och så, del 2.”

  1. Du, det här är så starkt att jag inte har något rimligt att säga som kommentar. Men jag har läst det (och — ja — känt det).

    Och ja, jag har en känsla av att Bo Strömstedt kan vara den sista riktiga publicisten i ordets rätta bemärkelse, som vi har haft.

    Gilla

  2. Ja, hur i helvete stod du ut? Utspelades detta före vår gemensamma tid på teaterskolan? Apropå sortera: Du slängde väl inte näbbstövlarna? 70-talet är inne nu. Hört talas om Tradera? Jag sålde en Mah-Jong-jacka i velour för otroliga 3.425 kr för lite sen.

    Gilla

  3. Tack, ”en annan”!
    Och du har helt rätt om Bo Strömstedt.

    Kerstin: Det var några år tidigare. När jag började på teaterskolan med dig, var jag gift med KG.
    Näbbstövlarna – funderade på att bevara dem, men de var för illa åtgångna. Tror jag. Ska jag försöka fiska upp dem igen? Jag behöver stålar! Och näbbstövlar hör väl nästan hemma på Nordiska Museet nu?

    Båda – att ni skriver svar på det här värmer hjärtat, även ett ”öh…”!

    Gilla

    1. Fiska upp näbbstövlarna, putsa dem och lägg ut på Tradera ”i befintligt skick”. Man vet aldrig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s