Fajtarklubben

Att komma ner till lokalen – innerst, nederst i ett garage – var att möta en vägg av hetta och fukt.

Jag hejade på en glad genomsvettig kille som tog en syrepaus innan han dök in i värmen igen. Att de ens lever! tänkte jag när jag kom in och såg sex-åtta personer som jobbade som slavar under Guidos ledning. De sparkades, boxades, gjorde armhävningar, och inte en enda svimmade. För man vande sig, faktiskt, så det måste ha funnits syre där inne i alla fall.

Guido presenterade mig och de flesta tyckte det var OK att bli fotograferade. (Jag tar inga bilder av dem som inte vill det.) Så jag strosade runt i t-shirt och vida brallor och försökte använda min vanliga kamera till sportfoto, vilket är en konst i sig när man inte har en kamera som rasslar iväg ett antal bilder i sekunden.

-Säg åt dem att stå still, föreslog den praktiska G mot slutet av passet, och två poserade villigt. Det blev bra bilder, men det blev också några av dem jag fick i farten, därför att en del ansiktsuttryck kom med när de gav sig helhjärtat in i övningarna.

För övrigt satt jag och pratade med Guido om hans egen väg till Fight Club. Från Rinkeby och hit.

Allt man tränar här bygger på konfrontation, medan aikido som jag tränat har en helt annan approach (även om det finns slagtekniker där också, på vissa nivåer, och det ingår när man tränar med en yo, dvs en liten snygg gardinstång av trä). Jag drogs till elegansen hos avslappningen i aikido, här handlar det om elegans i rörelser och träffsäkerhet och att explodera snabbt.

Stämningen var inte krigisk, men när jag såg dem sparka och boxas satt jag och undrade hur mycket vi kanske behöver få slåss just på det här sättet, utan att skada någon – nåja, jag såg några linka iväg, så skador blir detförstås. När jag var barn gillade jag att brottas och bråka på skoj (inte på allvar), jag ville ta ut mig totalt, och även om jag inte gillar att träffa med slag, så är det ju vad som händer i en verklig situation. Men till och med den gången det faktiskt hände blundade jag. Bestämde mig för var jag var tvungen att träffa, eftersom jag bara skulle få en chans, och sedan drämde jag till med all kraft – och undvek att se träffen.

Jag berättar ofta om den händelsen, eftersom jag blev så ytterligt förvånad över min egen reaktion. När jag långt senare kom upp på Expo, sa jag till Stieg: ”Låtsas aldrig på skoj att illasinnade människor har tagit sig in här, för om jag tror på det, så vet jag inte vad som händer.”

Guido avslutade passet och jag tackade alla, och lånade honom Den sjätte natten. (Ska bli intressant att höra vad han tycker om den.)Förmodligen måste jag vara med en gång till för att ta ännu ett par bilder. Det är inget fel på lokalen, som har speglar och skåp och vars golv är täckt av mattor (i aikodo-dojon låg tatamimattorna lösa, vi använde dem inte alltid, och ibland slängde vi runt varann på hårda golv och gropiga gräsmattor), men oj vad det är ohyggligt varmt och fuktigt. Antagligen karaktärsdanande.

Filmdialog

Jag vill skriva en artikel om filmdialogens betydelse. Jag har varit med om ett antal diskussioner i det ämnet, och har svårt att hitta någon som vill gå utanför den box vi nu är i – att film enbart är bild, inte ord, att inget ska förklaras i ord, att publiken bara förstår vad den ser men aldrig lyssnar till vad den hör, osv, osv. Vilket är en schablon och förenkling som helt enkelt inte stämmer, och som enligt mig utarmar filmmediet.

Tesen gäller förstås ibland – har vi till exempel en actionscen, så kommer alla att titta på explosionerna och få att lyssna till någon som pratar. Å andra sidan kan de flesta citera filmdialog som gjort intryck, därför att den är välskriven och kommer på exakt rätt ställe.

Det finns oändligt mycket att säga om hela detta komplex, förhållandet dialog-bild, och nu gav jag mig ut på nätet för att se vad som tidigare skrivits om saken. Och jag hittade amerikansk litteratur där man verkligen har fördjupat sig i detta, till exempel av Sarah Kozloff, professor vid Vassar-universitetet. Jag läste en text av henne och brast nästan i gråt, för hon skriver exakt det jag så ofta tänkt – att om man missar dialogen, missar man hur film fungerar, och att ignorera ordens roll i film bygger på en övertro på vad åskådare kan förstå enbart av vad de ser. Och det skrev hon för ett eller ett par decennier sedan. Jag hoppas hitta även svenska texter om saken.

Så jag är inte ensam om att se ett stort problem här, och det finns en lång rad exempel bland svenska filmer. De internationella regissörer som (helt riktigt) hyllas för sin förmåga att berätta  i bild, som Hitchcock (se och njut till exempel av alla hans små pärlor av bildberättande i Fönster mot gården), är när man tittar närmare på deras filmer ingalunda de purister som folk ofta tror. De använder vad som behövs när det behövs, antingen det är dialog eller bild eller speaker. Det finns en mängd fördomar kring film och dialog som faller ihop när man faktiskt prövar dem mot verkligheten, och jag har gott om cases in point.

PS. Amerikanske kulturjobbare har startat en kampanj mot Donald Trump, ”United against hate”. Där finns bland många andra Julianne Moore, Meg Ryan, Michael Mann (regissören), Jane Fonda, Mark Ruffalo och Michael Stipe:

An open letter to the voters of the United States:

 

Sommarmodet 2016 och förberedelser.

Utan bilder. Horribelt.

Först dock: Sara Mohammad skriver om feministers och kulturrelativisters och förmenta ansirasisters naiva motstånd mot burkaförbud (deras resonemang låter logiskt, men skulle bara vara det om verkligheten vore en helt annan än den är):
http://www.expressen.se/debatt/sara-mohammad-slojfortryck-ingen-mansklig-rattighet/

Sommarmodet: När jag tittar mig omkring, är det förvånande få som lägger ner omsorg om sitt yttre. Uniformen är tisha eller linne eller skjorta och shorts. Utan någon vidare tanke på matchning. På Expressens redaktion var klädstandarden oväntat genomtänkt, måste jag säga, det var kostymer och klänningar, trots att de allra flesta jobbar enbart från datorn. På stan – not so much.

De som verkar blomma mest är faktiskt äldre damer med eller utan rollator, de tänker till innan de går ut, vilket är kul. De kommer i rödblommig klänning med matchande knallröda skor, eller svarta byxor och topp i svart och guld, eller vita brallor och randiga tröjor i svart och vitt. De lyser upp stadsbilden, det gör de. De unga tjejer som tänker till har just nu gärna vida svarta byxor och en slät beige ärmlös blus, vilket är snyggt på de flesta.

Det finns förvånansvärt många långa halvslafsiga klänningar i trista färger, dock. En konstig trend som jag just blivit varse är att gå och hålla i den långa kjolen med ena handen, även på slät mark utan vattenpölar.

Rätt roliga är en del av de karlar som vill skicka ut en signal till andra killar: Grabbar, här kommer jag, mysig och kul! I förrgår såg jag en lång, medelålders räkel med tatueringar, vita capri pants, vit brynja, Tintin-hår och den där lilla scarfen i halsen. Hoppas det funkade!

Själv har jag också en uniform som inte lyser upp någonting men i alla fall inte heller stör (och det enda jag står ut med att ha på mig denna våtvarma sommar): De vita thaibyxorna, vit t-shirt och en nougatfärgad bomullskofta som jag älskar. Nyligen gav jag också upp försöken att få ordning på lejonmanen. Inga papiljotter i världen fungerar i detta väder, och jag är för lat för att gå till frisör.

Grunnade alltså framför spegeln och kom fram till att jag ju kan utnyttja min plötsligt påkomna halvkrullighet. Tog alltså stora saxen och klippte här och där, lagom ojämnt, och det verkar fungera eftersom lockar inte precis försvinner i fukt. Så det enda jag gör på morgonen är att blaska vatten i håret, så får de lockar jag har lagom spänst. Huvudet blir lättare också utan jättemoppen! Och så ser jag roligare och gladare ut. Uppiggande.

Pifflandet med täcket gör också att jag äntligen sover lite mer, vilket klarar tankarna. En person som inte sover orkar inte mer än det mest nödvändiga och får inte särskilt vida vyer om någonting, även om inspirationen alltid finns där. En kvarts huvudvärkstablett en halvtimme innan man lägger sig dämpar dessutom fysiska ontigheter. Det är bra men konstigt att man kan vara så känslig för låga doser som jag är – kommer jag till sist att bara vifta med tabletten ovanför vattenglaset? (Under migrän-eran var det inte så, kan jag ju lugnt säga.)

Det här med hår, täcke och sömn är mina första förberedelser inför hösten. Jag måste fungera, och fungera på topp. Idag fortsätter de med andra basaktiviteter och lite foto.

 

Het sommar och tidningsbesök.

Ute dånar trafiken och för övrigt dånar vi nästan själva, för den klibbiga hettan fortsätter. Jag vet inte om jobbande människor badar i deodorant, själv byter jag kläder ett par gånger om dagen. Folks lätta klädsel får följder: Nyss såg jag en kvinna i tunnelbanan, rund och brunbränd med svart topp, svarta mysbrallor och bara fötter, och hon hade stoppat ner telefonen i behån. Lite längre bort satt en annan tjej i t-shirt som hade gjort samma sak (tjejen, inte t-shirten). Nästa modegrej: behå med telefonficka? (Och nu ösregnar det plötsligt.)

Jag var uppe på Expressen på ett nytt researchbesök och möttes av Karin Sörbring, som vanligen gör stora intervjuer och redan har skrivit långa informativa mail till mig om sina arbetsmetoder. När jag såg henne i tidningen tidigare bredvid den amerikanska ambassadören verkade hon liten och gullig i sommarklänning, och gullig är hon förstås, men också en kraftkvinna som legat i lumpen. Nu mötte hon mig punktlig och leende i foajén, och det blev ett långt, trevligt, vindlande samtal där vi på sätt och vis intervjuade varandra, fast det inte var någon intervju – även jag är ju obotligt nyfiken. (Lumpen? Hur var det?)

Karin kan sitt jobb. Hon hade googlat mig och tittat in här, och jag måste säga att inte alla förbereder sig så noga. Inte alla har heller tid, fick jag veta, en vanlig journalist kan vara tvungen att skriva tio-tolv artiklar om dagen. Samtidigt satsar tidningen på långa, genomarbetade reportage, som lyckligtvis folk faktiskt läser – det blir ett bra sätt att finansiera tidningen och fungerar på samma gång allmänbildande. (Ta Anna Bäséns reportage, till exempel.) Nu fick jag veta mer om hur tidningen fungerar.

USA: Bernie Sanders anhängare rasar eftersom det har läckt ut att den demokratiska partiledningen, som inte vill nominera honom, har kampanjat emot honom. Det går inte att försvara, men något liknande hände när Obama och Hillary Clinton stred om nomineringen 2007 och det gick oväntat bra för Clinton (eventuellt blev hon faktiskt den verkliga vinnaren), men partiet ville ha en karl, och de ville ha Obama. Nu har Sandersanhängarna fått för sig att de ska rösta på Trump av ren ilska och besvikelse. Besvikelsen förstår man livligt, men att på grund av den göra saken än värre och byta till Trump vore ett enormt misstag. Jag hoppas folk lyssnar på Sanders, vars omdöme de ju hittills har litat på så mycket att de ville ha honom som president. Han ber dem att tänka om.

(Stormvindar och ÖÖÖÖSregn! Väntar bara på blixt och dunder.)

Jo, försöket att lyckas sova trots onda knän genom att använda täcket som extra bäddmadrass fungerade riktigt hyfsat. (Blixt!) Nu har jag: Tunt täcke mot träunderlaget, urgammal skumgummimadrass (den enda jag tål att ligga på), filt, lakan, filt, täcke i påslakan. På detta lägger jag mig själv och ovanpå mig ett lakan och en tjock filt. Det blir inte ett prinsessan-på-ärten-arrangemang, det är fortfarande ganska tunt. Här gäller det millimeterprecision, inte för tunt, inte för tjockt. När jag reser, blir det med andra ord problem, så jag använder hotellens filtar och blir loppbiten… både i Tunisien och på Lesbos!

Nu ska jag se om jag kan ta mig ut i regnet. Det tycks ha dragit förbi, förresten, men det är skönt mulet.

Och snart måste jag ha styrelsemöte med mig själv.

Mörk- och ljuspunkter.

Inget badande ännu, trots värmebölja i min kära hemstad. Hade tänkt ta mig till stranden i morgonväkten, men i morgonväkten låg jag och försökte sova istället, därför att a) jag hade tillbringat dumt mycket tid i natt på att läsa en tidig version av min egen bok (Brottsplats Rosenbad, då med namnet Befriarna) som plötsligt ploppade upp i lånedatorn när jag egentligen letade efter en bild jag tagit på Expressens redaktion. (Ja, på sid 104 dök också mycket riktigt Expressens namn upp. Lite senare även Aftonbladets.) b) det är svårt att sova (Oj! Nu dundrar åskan här!) när man har så in i helsike ont.

Ont i ryggen, men framför allt i KNÄNA. Huh? säger ni nu. Jo, när man ligger på sidan för att sussa ligger ju knäskålarna mot varann, vilket sedan en tid tillbaka för mig gör fasansfullt ont, det känns som om hårda benknotor utan vaddering trycks mot varann. Har aldrig hört talas om denna idiotiska åkomma, har ni? Jag vrider alltså och vänder på mig. Till sist beslutar sig kroppen för att ryggen gör minst ont i alla fall, och lägger mig på rygg. Vilket (you guessed it) också gör ont. Jag vaknar liggande raklång med dov värk i korsryggen. Kanske ska jag försöka ligga PÅ täcket i natt i stället för UNDER det? Märkligt nog fungerar jag ändå finfint dagtid.

Ljuspunkten är ju det fina vädret. Och trevliga människor. Och roliga situationer. Och skojiga fynd i högarna, men jag måste verkligen börja sortera. Hur intresserade är mina efterkommande av mina gamla veckotidningsskriverier, till exempel? De duger att läsa för barnbarnen regniga dagar på något sommarställe – jag uppskattade i alla fall gamla tidningar från fyrtiotalet som glömts i en garderob på Farmors släktgård – men jag vet ju inte ens om de HAR något sommarställe, någon av dem. Och vem vill ha tjugo gamla Creative Screenwriting? Eller Vogue? (Dunderknall utanför, mitt i solskenet!)

Enda lösningen, inser jag, är att bli rik och köpa ett stort sommarställe som de faktiskt vill ha, och placera ut gamla tidningar, serietidningar och deckare där, för då behöver de ju inte flyttas.

En annan ljuspunkt var den plötsligt mycket underhållande slutfasen av Ruben Östlunds filminspelning på Odenplan. Jo, jag traskade dit i kvällningen, och när solen till sist försvann sa den outtröttliga regiassistenten i sin megafon – efter att alla vankat fram och tillbaka och scenen tagits om trettio gånger – att NU började ljuset bli perfekt!

Regissören höll som vanligt till i sitt lilla svarta tält. Allt eftersom tiden gick blev han allt mer livlig, för han tyckte inte det var någon riktig FART på scenen. Före varje tagning hörde man explosionartade pip inifrån tältet: ”Kör hårt nu då! VÅLD! KRAFT! Robban, SKRÄM dem!” Skådespelare drogs in för upp-peppning och skuttade ut redo att ta i.

Jag såg ingen skillnad. Tydligen inte RÖ heller, för nu beordrade han tio armhävningar! Skådespelarna i kostym kastade sig genast ner på marken (inför hundra åskådare) och gjorde armhävningar. Liten senare hoppade RÖ själv ut ur tältet som gubben i lådan, klappade i händerna, manade till bättring och hoppade in i tältet igen. (Äntligen kom han ut, tänkte jag, men det är ju enkelt att sitta utan att veta ett smack och tycka saker tjugo meter bort.)

När alla trodde sista tagningen var gjord flög han ut igen, greppade megafonen och sa att TYVÄRR, han hade glömt att inför sista tagningen gör man alltid 16 armhävningar, så de måste ta om igen! Och så kastade sig skådespelarna OCH RÖ på marken, och regiassistenten räknade ner: ”Arton. Sjutton. Sexton. Sexton. Sexton…”

Det var som att se en rolig pjäs om en filminspelning. Allas tålamod (utom möjligen Ruben Östlunds) var helt fantastiskt. Alla klev omkring i godan ro till synes utan ett bekymmer i världen, tog hand om statister och skruvade upp skärmar och dolde en lampa som lyste från en port in i bilden, fixade fika och donade med det ena och det andra fem meter från skådespelarna som viftade och skrek och hade sig. Inget tjafsande någonstans.

Men jag undrar, så där rent allmänt: Blir det bättre eller sämre för skådespelarna nuförtiden, när regissören vanligen inte står bredvid kameran när scenen tas, utan lite längre bort och tittar på den i en monitor? Kanske regissörens auktoritet ökar när han/hon låter som Guds röst högt över vimlets yra, men kan det sänka temperaturen på inspelningen att hon/han så att säga inte finns vid skådespelarnas sida? Antagligen finns det olika åsikter om den saken. Det är möjligt att lite avstånd faktiskt är bra, men min spontanreaktion är att regissören inte ska sitta långt från händelsernas centrum.

Det finns ett mellanting. Vid inspelningarna av TV-serien Veep, som jag skrivit så mycket uppskattande om här i bloggen, sitter monitorn PÅ kameran, sidledes. Fotograferna vandrar runt med steadycams på axeln, och regissören för avsnittet får springa med. Åtminstone i de korta snuttar man fått se i extramaterialet. Trångt är det också i lagerbyggnaden där de spelar in och dessutom har de rätt bråttom, så chansen för temperaturen att sjunka är troligen låg.

(RÖ-filmen har en budget på 40 miljoner och är en samproduktion mellan flera länder.)

Klockan är nu enligt denna dator 13:54, pip. Dags för frukost! (Jo, jag har varit uppe och jobbat sedan åtta…)

Idag / Uppdaterat.

Idag minns vi Utöya och angreppet mot Regeringskvarteret inne i Oslo. Jag hörde att man har öppnat en sorts museum ute på ön i en byggnad kallad ”hägnet”, eftersom den inhägnar Kaféhuset där många dog och en del överlevde. Byggnaden har 69 stadiga takbjälkar som symboliserar de 69 döda, och stående stolpar av samma antal som de som överlevde. Inuti finns en tidslinje med de sms som de skräckslagna ungdomarna på ön växlade med familj och vänner, och där man indirekt kan följa mördarens framfart. Och det de mest skrev var ”jag älskar er”. (Det går inte att ens skriva om det utan att tårarna tränger fram).

Ett monument ska byggas i form av att en ö skärs i två delar, ett öppet, evigt och oläkeligt sår. Tanken är på ett sätt vacker, men som bor mittemot ön har protesterat – morden är ett trauma för dem också, de hörde skotten och såg många döda och desperat flyende, flera av dem åkte ut i båt och räddade uttröttade, simmande ungdomar. Och minnemärket stör dem, och jag tror det beror på att det inte bygger på minnet av de dödas liv, utan minnet av deras död. På så sätt blir det mer ett monument över Breivik och den tragedi han orsakade, än en hyllning till alla hans offer.

IGÅR upptäckte jag ju att man måste uppleva varma sköna sommaren, så jag tog på mig ett par gamla cutoffs och gick, som jag skrev, till Smedsuddsbadet, som givetvis var fullt av badande och lekande barn och vuxna. Doppade fötterna, vad det lider kommer nog hela jag att hoppa i också. Råkade ha sönder en glasburk någon ställt på ett cementrör som sticker upp ur marken. Fiskade upp alla skärvor (barfotabarnen!) och kastade alltsammans i en papperskorg far, far away.

Gick till Odenplan på kvällen, tittade på samma scen som spelades in även dagen innan fast i ny vinkel. Nu var det bara 100 statister på plats och de började bli rejält trötta i fötterna av att traska fram och tillbaka. Teamet var emellertid outtröttligt och hejade på. Pratade med en mängd människor, t ex en statist (blivande sjuksköterska, välsigne honom) som räknat ut att de gått fyra kilometer sammanlagt, och en annan som hade detta som hobby och mindes en Gösta Ekman-film som den roligaste han staterat i. En i teamet talade om att inspelningstiden var ovanligt lång – 64 dagar. Uppsnappade att de ska fortsätta idag, kanske med en fortsättning på scenen, så jag tittar väl dit ikväll också.

Det är ett väldigt långsamt sätt att se en film, det är det. Men man lär sig något även av att bara stå och glo ett tag, när man ändå har vägarna förbi.

Besökte också en fight klubb efter stängningsdags för att prata om fotografering. De kör thaiboxning, kickboxning och mma, och jag väntade mig en kärv machostämning, men fick veta att 65% av dem som tränar är kvinnor. När det blir mer avancerat är det ungefär fifty-fifty. En kvinna som stod bredvid mig sa att det är så skönt att träna här, man får utlopp för allting, inklusive lycka. Själv är jag ju mer en aikidoperson även om jag inte utövat det på väldigt länge, jag vill inte boxa till folk även om jag kan det, om jag blir absolut tvungen. Jag föredrar att låta en anfallande falla på eget grepp, så att säga, vilket mest är aikidons idé. Får jag lust att ilsket och frustrerat slå på något, gör jag det gärna på en soffkudde.

Jag saknar att publicera bilder i min blogg. Tyvärr funkar den ju inte optimalt. Den som hjälpte mig förklarade pedagogiskt att jag väljer en bild, storlek osv, och publicerar. Det är bara det att det finns inga synliga verktyg här för något av detta. När jag uppbådat energi nog, ska jag följa Frankrikes råd och byta version. Vilket år som helst nu!

UPPDATERAT/

Donald Trump har ju hållit sitt tal och ödmjukt accepterat nomineringen till Republikanernas presidentkandidat. Bernie Sanders, Demokraternas närmast socialdemokratiska nomineringsaspirant som nu manar sina anhängare att rösta på Hillary Clinton, följde talet och twittrade vartefter.

http://www.huffingtonpost.com/entry/bernie-sanders-donald-trump-rnc_us_57918739e4b0fc06ec5c7eda

 

 

Mera Rand och kul på Odenplan.

När det kommer till kritan, kommer jag inte att läsa klart Urkällan. Dels är den utdragen till förbannelse – alla samtal är långa som synden – vilket inte funkar med mina ögon, dels är jag redan trött på Ayn Rands vurmande för hjältens idealkåkar (eller det de representerar) och folks repliker i stil med (fritt återgivet) ”efter att ha skapat ett så fantastiskt hus, borde han begå självmord! Ingen borde få se det och smutsa ner det med sin trivialitet! Han är ett geni, ingen borde få gå på gator där han gått!”

Och så har vi våldtäkten. Den snorrika kolumnisten Dominique fick plötsligt en huvudroll, och för att matcha zombien hon ska möta (arkitekten Roark) är hon lika kall och föraktfull som han. Tills hon, semestrande på pappas ranch och betraktad som traktens slottsfröken, får syn på honom i det stenbrott han för tillfället jobbar eftersom den onda världen inte förstår hans upphöjdhet. Hon vet inte vem han är, han är bara en svettig arbetare och hon står sval i sommarklänning och passion uppstår via blickar, och hon ser plötsligt att livet har en mening.

Hon har (japp) länge tänkt att hon vill bli krossad, förnedrad, och nu blir hon för första gången i livet upphetsad, och ännu mer ljuvligt är det eftersom han stirrar på henne ”med äganderätt”. Hon tar honom till sin herrgård för att laga en marmorplatta, men när han ska komma dit med den nya, skickar han någon annan, av ren sadism. Den plågade D rider då till stenbrottet, hittar honom och slår till honom med en trädgren i bästa fröken Juliestil.

Och så en kväll kommer han oombedd, och nu blir det tjugotalsstumfilm. Hon bävar, han visar sin makt med ett grin, hon trycker sig mot toalettbordet eller står på golvet med armarna utsträckta bakom sig (?), han låser hennes armar och våldtar henne, och går sin väg. Detta, enligt författaren, för att ”hon vill det”. (De har aldrig talats vid.) Hade han brytt sig mindre om henne, skriver Rand, hade han inte använt våld, och hade han inte gjort det, hade hon ”förblivit kall”.

OK, om hon skildrat detta som en fantasi. Men så här? Herrgårdfröken och kroppsarbetaren, som (vet vi redan) ju egentligen är en prins, suckar och trånad och våld och ljuv förnedring? En fantasi, men i verkligheten skulle nog en våldtäkt sätta P för all vidare lystnad. Förutom att hela situationen är rena missromanen. Hade Rand ingen humor och självironi?

Nej, jag har fått nog.

När jag var på hemväg igår kväll, hamnade jag i en filminspelning mitt på Odenplan. Det är Ruben Östlund som spelar in en film som heter Square, och tre hundra statister som alla skulle vara klädda som affärskvinnor och -män på väg till jobbet strömmade över torget. (De får 300 kronor om dagen, om någon är intresserad av att pröva. man går tydligen in på en sajt som heter statistpunktse, eller liknande).

Det var räls och det var små svarta tält (i ett av dem sitter regissören och tittar på en monitor), kaffe och kakor och en mängd hjälpredor av olika slag. Scenen var enkel: En kvinna kommer skrikande och gömmer sig bakom två främmande män, och efter henne kommer en rasande, gallhojtande man och försöker få tag i henne. De klippte precis när han dundrade in i flickans försvarare, och alla tre flinade. De tog om gång på gång och statisterna traskade tålmodigt över torget. Idag tas det hela från en annan vinkel. Jag tänker nog titta dit så småningom, efter en liten promenad vid Rålambshov, för att se om de fortfarande håller på – det ska tydligen vara en kvällsscen.

Ayn Rands bok ”Urkällan” (The Fountainhead, 1943)

Någon smart människa npå Stadsbiblioteket hade ställt ett nästan sönderläst ex av Ayn Rands bok Urkällan (nästan 800 sidor) på temahyllan, och jag knep den direkt. Författaren har haft en enorm inverkan på sin samtid och på den förkättrade marknadsliberalismen, och det vore dumt att inte sätta sig in i vad hon gjorde.

Ayn Rand, en rysk-judisk intellektuell som flydde undan sovjetisk antisemitism till USA som 26-åring, skrev böcker och filmmanus, formade en ekonomisk-filosofisk riktning (objektivism) som byggde på ”upplyst egoism” och kapitalism, och kunde efter Urkällans publicering leva på sitt författarskap – tillsammans med en krets av hängivna beundrare.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ayn_Rand (Wikipedia har också ett långt inlägg om handlingen i Urkällan)

Efter att ha läst ungefär 150 sidor är mina reaktioner ungefär de här: Boken är skriven av en intelligent, butter, svärmisk, begåvad person med ett känsloliv som en trettonåring. Jag menar det. Det finns inte en enda karaktär i boken jag kan gilla, eller lära mig något av. Att läsa den är på ett förbryllande sätt som att titta rakt in i en annan människas hjärna, genom hennes skalle av glas.

Hennes hjälte Howard Roark är en ung man som vet (och författaren håller med) att han är en perfekt arkitekt som har den slutgiltiga sanningen om arkitektur, vilket tyvärr en oförstående omvärld inte begriper, eftersom nästan alla andra är dumma, följsamma, insmickrande och manipulativa. Samtliga verkliga huvudpersoner är män. Kvinnorna: en ambitiös mamma som styr sin son är en idiot, en flickvän är fullständigt viljelös och ständigt älskande, en viljestark snorrik arkitektdotter (Dominique) som skriver en kolumn i en tidning är som en karkikatyr av en intelligent, bitter, oneliner-spottande figur i en erotisk komedi från trettiotalet.

Roark har noll sinne för sammanhang och nästan noll intresse för någon enda människa förutom de salvelsefulla få som delar hans vision. Han bryr sig inte om något eller någon utom denna vision, vilket Rand tycks beundra. Det är en mycket märklig inställning, en sorts övermänniskosyn som nästan får en att, trots Rands egen bakgrund, undra om han rätt vad det är ska presenteras som en ståtlig arier. Så småningom blir han dock kär i den rika kolumnisten, och enligt vad jag förstår närmast våldtar henne.

Jag skulle säga att han, förutom att vara en outhärdlig knöl, dessutom troligen har Aspergers (vilket alltså, vill jag verkligen understryka med dubbla streck, inte har ett dugg att göra med hans knölaktighet).  Detta inte för att han inte håller med andra i sak, utan för att de inte riktigt finns för honom,  och det framhålls att han inte begriper hur eller varför  de tänker och känner som de gör.  Hans motsats, strebern Peter Keating som vet hur man charmar alla, undrar vid ett tillfälle varför Roark aldrig kan vara ”mänsklig”, ta ett glas, småprata, gå genom de vanliga umgängesturerna. Stieg är tydligen inte den enda som har en person med Aspergers som huvudperson i en bok, men han var medveten om det, och hans Salander kan man sympatisera med. Roark är märkligt syntetisk.

Jag tror det är just den barnsligt svärmiska i kombination med en överlägset intelligensdyrkande ton som lockar folk att läsa boken. Den påminner om en tid då man är kompromisslös, ivrig och övertygad om att man vet allt, genomskådat allt, är smartast i världen och koketterar med sin bitterhet – alltså när man är mellan tretton och, kanske, tjugotvå. Men knepet är inte att hålla fast vid det i alla väder, knepet är att fortsätta att växa rakt, öppna sig för kunskaper om världen och människorna och behålla sin idealism utan att låta verkligheten förleda en att leva ut sin frustration genom att kasta sig över diverse destruktiva ideologier eller knäppa frälsarläror.

Det finns ett foto, en helbild av Ayn Rand (i päls, tror jag) i boken. Hon ser ut som en helt vanlig medelålders person, men hon är stel och samtidigt på språng, och hon fick mig konstigt nog att tänka på sex. Inte för att hon är sexig själv (i mina ögon, då), men det är något med attityden.

Jag kommer att läsa ut boken. Hon skriver bra, kan skapa slingrande intriger som bygger på hennes goda insikter om en del mänskligt beteende, och hon har sinne för att få läsaren att undra hur det ska gå.

Varför inte walk over?

De amerikanska Republikanerna har inlett sin konvent, dit väldigt många vägrar komma eftersom de inte vill ha Donald Trump vald (inte ens de krigiska Busharna), och där hans fru höll ett hjärteknipande tal delvis stulet från Michelle Obamas tal. Och Michelles tal, avslöjas på Twitter, hade skrivits av en f d talskrivare för Hillary Clinton. Ridå!

På tal om ridå: Så många republikaner vill inte ha den oberäkneliga och okvalificerade Trump, och jag finner det svårt att tro att de verkligen, innerst inne, tycker att ”det viktigaste är att stå eniga nu och besegra Clinton – att slå henne har prioritet 1.” Ah, oui?

Så varför inte lämna walk over till Hillary Clinton rakt av? Eller skulle det starta inbördeskrig eftersom gamla arga vita män, som anser att de ”byggt nationen” helt utan hjälp från kvinnor, mörkhyade eller homosexuella, skulle explodera? Hur många republikaner planerar att i hemlighet rösta på Clinton trots allt?

Det ska bli intressant att se. När Obama valdes till president första gången, var det ändå med en övervikt på åtta miljoner röster. I ett rasistiskt land.

Några upplysande DN-artiklar:

http://www.dn.se/ledare/signerat/martin-liby-alonso-darfor-ar-vi-radda-for-trump/

”Trump kallas ibland fascist. Det är han inte. Han delar varken Hitlers eller Mussolinis politiska idéer . Rätt jämförelse är i stället Putin, Erdogan och Chávez. Populister med en auktoritär böjelse som undergrävt maktdelande institutioner”, skriver ledarförfattaren i artikeln ovan. Hotet från Trump är att han kan bryta upp maktbalansen i det demokratiska amerikanska samhället. Han respekterar varken domstolar, den tredje statmakten eller något annat.

Och det är hos den vulgära högerkomikern Ann Coulter Trump hämtar sin intellektuella näring, skriver Martin Gelin. De är ett oslagbart radarpar för en faktaresistent brunhöger.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/martin-gelin-trump-och-coulter-ett-oslagbart-radarpar-for-en/

 

 

Tarzans helg.

I lördags klev jag för ovanlighetens skull på en buss i st f tunnelbanan på väg hem – varför kliva ner i underjorden när solen skiner? Och där satt, av alla människor, ML. Häpnaden var ömsesidig, och vi pekade mot varandra precis som Gud och Adam (utan alla jämförelser i övrigt) på Michelangelos målning i Sixtinska kapellet.

ML är en äldre vithårig, senig skådespelare, med gott hjärta och skarp blick. Han har dykt upp tidigare i denna blogg. Han syns i kortfilmer och reklamfilmer och här och där i stora featurefilmer, han älskar människor och känner massor och knyter hela tiden nya kontakter, och en gång ville jag plåta honom i svart kostym och cowboyhatt (allt hans eget) i ett hav av prästkragar.

”Vi måste prata!” utbrast jag.
”Ja, det måste vi verkligen, och vad fin du i den där hatten!” sa han. ”Och jag vill göra något tillsammans med dig!”

Han menade film. Utan att han vet det sitter jag och skriver en kortfilm åt honom, en av mina telefonpratfilmer, så nu berättade jag det, och han sken upp. Jag gav honom ju en liten hoprafsad provscen för ett tag sedan och den mådde han inte riktigt bra av, antydde han, och jag blev helt förskräckt och sa att glöm film, vi kan ses ändå!
Men det ville han inte heller, så jag började på en som utgår från honom som person, snarare än hans genomträngande blick. Just nu är han drabbad av en personlig sorg, men i augusti kan vi troligen göra den. (Jag ska göra många saker i augusti.)

Själv ska jag på en audition. Jag känner mig mycket kluven till detta. Vederbörande filmmakare (till ett mindre projekt) har sett mig på film och är inte stormförtjust, för jag funkar på en scen men inte så bra på film, gjorde det inte ens när jag var ung och vacker. Embrace your face! säger jag alltså till mig själv, och hur det än blir kommer jag att få en chock, för jag tror ju att jag ser ut som ett mellanting mellan verkligheten och mig själv i trettiofemårsåldern, and that just ain’t true. Men hur det än blir, så blir det bra för mig, för när jag läser replikerna märker jag att de blir nyttiga för mig att leva mig in i. Förstärkning av fibrerna.

Det där mötet med ML muntrade upp mig, och dagen efter (igår) gav jag mig ut för att scouta inspelningsplatser åt oss. Stockholm Waterfront hör dit. (Filmen växer fram bit för bit, icke kronologiskt, precis som när jag skriver en bok, och på precis samma märkliga vis uppstår symmetri och osynliga trådar knyts ihop av min inre, undermedvetna författare. Det är mycket skönt och roligt).

På vägen passerade jag Non Solo kafé och en fängslande syn: En stor kroppsbyggare satt på uteserveringen med ryggen mot fönstret och han var inte bara ett foto i sig, han hade också lagt rabarber på två små runda bord och vilade en armbåge på varje, och pratade med två spensligare killar som satt mitt emot. Den skulle man ha en bild av! Men inte vågar man…?

Jag skyndade vidare, men tvärstannade efter fem steg. Det fick gå hur det ville, jag måste få denna bild! Gravt nervös under en jovialisk yta knallade jag tillbaka och frågade om jag fick fota honom, och han svarade blygt att visst fick jag det, och jag undrade om han hade något emot att ev hamna på en utställning, och han sa (och det syntes) att nej, det hade han inte!

Tacksamt tog jag två bilder och visade resultatet i kameran. Och gick vidare. Och först i tunnelbanan slog det mig att jag varken presenterat mig eller bett om hans mailadress, för att kunna tala om ifall det blev en utställning med honom i. Jag borde ha stannat kvar och pratat och varit social en liten stund, och det gick upp för mig att jag kanske kunnat få ännu en bild som jag söker efter.

Fortsatte till City och ondgjorde mig över det stora fulbygget i klumpig sextiotalsstil som döljer Klara kyrka och får Centralen att se ut som ett dagis. För att inte tala om ”World trade center” och andra byggnader i närheten.

Gick in i Radisson Hotell (svart, det är huset som har en enorm kjol av stålribbor) och visades runt av en väldigt trevlig receptionist som låste upp dörrar.

När jag kom tillbaka till mina kvarter var de tre killarna tyvärr borta. Men den ena bilden – den andra, som jag beslöt mig för att ta i sista stund – blev en fullträff. En absolut fullträff. Jag lade över den i svartvit, och den är perfekt! Jag tror jag stirrade hänfört på den i sammanlagt en halvtimme. Killen, blicken, leendet, armarna på borden, kaffekoppen, andra gäster som man skymtar i kaféets fönster, det skarpa solljuset från sidan (som jag trodde skulle döda halva kroppsbyggaren med en slagskugga) – allting fungerar. Han borde verkligen få den, och den utgör utgångpunkten och inspiration till en temautställning som jag hoppas kommer efter den på Kungsholmens bibliotek, och ännu en med nonfigurativt foto.

Och Tarzan…? Jo, jag har mått fysiskt väldigt visset, fast det inte synts här. Jag tänker inte gå in i detalj, men även om jag i nutid i alla fall kan gå och röra armarna obehindrat (det har inte alltid varit så) är det fruktansvärt irriterande att i själ och hjärta vara en Tarzan som slänger sig i lianer, och så vara tvungen att gneta med små idiotiska problem som hur man bär saker, inte kunna sova, och helst i ren kroppslig ångest vilja krypa ur det egna skinnet. En god sak med det är i alla fall att jag förstår alla andra Tarzan. Tänk på det – i varje rullstol, i varje sjuksäng ligger en Tarzan!

Så nu har jag fått slösa bort tid på att hitta den perfekta balansen mellan Treo och icke-Treo. Denna vardagsmedicin gör mig nämligen fullkomligt utmattad, men jag kan inte vara helt utan den heller. Och jag tror jag har hittat svaret (ergo kroppsbyggarfoto): En dryg kvarts tablett halv tolv på dagen, och en mindre kvart halv tolv på kvällen, så att ryggen klarar sängläge. So far – ta i trä, knock on wood – fungerar det faktiskt. (Ni hör, jag är ingen pillerknaprare direkt.) Jag slipper inte undan helt, men de där detaljerna fyller inte hela jäkla horisonten. Jag kan slappna av.

Tarzan återkommer. Hon kanske till och med kan bada? Man kan inte låta en hel sommar gå utan att bada!