The Anatomy of a Klädkammare – återkomsten.

Allt var alltså utröjt ur Klädkammaren, tidskapseln från när jag flyttade in, och där efterhand nya lager lagt sig över det ursprungliga.

Jag tvättade golvet två gånger och tittade genom lådorna och hittade som sagt roliga saker – t ex en teckning jag gjorde en gång av diskbänken på Surbrunnsgatan 4, lägenheten där barnen och jag bodde när de var små. I en stor filmmapp fann jag fler foton av oss där, barnen och jag i soffan (aka ”soffarrangemanget”, en säng och ryggkuddar) där vi satt tätt ihop och pratade och kramades. Uffe tittar upp på mig och Peter lutar sig mot mig och håller om min ena arm. Vi var så tajta på den tiden, och barnen mådde bra – de slogs aldrig, grälade aldrig, bråkade inte med andra barn. Men de hade en energi och ett mod av guds nåde, precis om jag hade som barn.

Och så fanns det bilder från köket. En där Uffe sitter och läser en serietidning, och en där jag sitter vid köksbordet (med honom mittemot). Man ser hela köket och jag är kanske 24 år.

Det tog. Det kändes, för hela miljön var med. Där satt vi, med högt i tak, den blommiga gardinen jag försökt sy i snygg fason, den röda lampan med bolltofsar, mitt kollage på väggen – och diskbänken. In real life. Supergrannen och jag tittade på varje detalj, och han suckade hänfört över de gammaldags skåphandtagen som nu kostar skjortan. Där fanns värmeskåpet, inga överskåp, marmorbänken, vasken och diskhon med sina uråldriga kranar.

Kollaget väckte ett minne. Min dåvarande bästa vän ville ha det, vilket var smickrande eftersom hon är estet. Visst, sa jag, visst får du det! Och så uppstod en konstig tystnad, eftersom hon helt naturligt väntade sig att jag skulle plocka ner det från väggen och lämna över det, och jag av någon anledning väntade mig att hon skulle stiga upp och helt enkelt ta det.

Och där på bilden kunde jag se farmors filt, den jag letat efter så länge, den där hon som barn broderat in ”T.H (Thora Heieren) 1903”.

Och så öppnade jag det tidigare blockerade städskåpet. Där fanns fler kartonger, en med uråldriga odefinierbara och stundom rostiga redskap, en borrmaskin, tusen borrar och hyvlar och rubank och skruvar och grejor, och andra med filmer och manus.

Jag drog in en stol och klev upp. Och skrek till – för vad låg inte på en av hyllorna om inte den röda pärmen med negativen (och en del kopior) från 1964-65, dem som jag letat efter som en galning på vinden? När jag flyttade in lade jag den där, i säkerhet – och glömde uppenbarligen helt bort den.

Nu tog jag med min trofé till köket och beskådade vartenda negativ. ”Människor i Stockholm”, hade jag skrivit på flera blad med negativfickor fulla av negativremsor. Vilken skatt! Jag kunde urskilja spårvagnar och interiörer från varuhuset PUB. Och där var barnen, vänner, teatern på ABF, KG, resan till Aten, barnen igen, och fler bilder med mig och dem – sällsynta, eftersom det var jag som fotograferade för det mesta.

Och högst uppe, ovanpå skåpet, låg farmors filt. Fläckad och med trasiga fransar (vem tusan använde den att torka olja med, eller vad som nu hänt?). Efter idogt letande hittade jag till slut ”T.H. 903” i ena hörnet – siffrorna knappt synliga.

Sista fyndet var jättestora galonbyxor i orange. Jag tänkte kasta dem i grovsoprummet, innan jag hittade en namnlapp i cellofan som satt fast på bröstlappen – ”Björn Eriksson”, Med adress. Och hans lilla båts namn: Finnja. Inte fasen hade jag hjärta att kasta dem.

Filten ska tvättas, förstås. Och nu ska jag fundera ut ett bra arkiveringssystem att ha i klädkammaren för att bli av med alla högarna. Under tiden står kartongerna placerade så att jag kan ta mig fram bekvämt i rummet. Jag gillar att vara metodisk.

Det är en märklig resa, det här. Den känns. Vem kan bli klok på tiden? Var är den där smala tjejen med långt hår, var är mina barn som jag kramade och satt hos?

I det nyktra nuet fick jag glömma djupa tankar och stiga upp tidigt idag, städa ur kök och badrum och äta tidigt eftersom rörkillar ska komma och spola alla rör i hela huset. Avskyr det, för jag oroar mig alltid för att de ska dundra in just när jag sitter på toa.

Tala om att det finns smått och stort i världen. Och då har jag ändå inte kommit in på dagens politiska frågor!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s