Mera pytt. Före och efter.

Ring, ring! Supergrannen öppnar dörren, och jag räcker honom en tjock engelskspråkig fototidning från början av åttiotalet.
-Kan du lukta på den här? undrar jag.

För jag känner ju vissa dofter dåligt, och nu vill jag veta om katterna kissat på tidningen, innan jag tittar i den. För vem vill inte bläddra i en tjock fototidning?

Supergrannen sniffar snällt. -Den är OK, lyder domen.

Nästa kväll ringer jag upprört på dörren igen. Jag har mötts av ett gäng vita spöken på gården! Klagan! Och så gnäller vi tillsammans över att den dumma värden har bytt ut det snygga och välfungerande trämöblemanget på gården mot en kritvit skräckversion. Fult som 17, och mina ögon som inte tål att titta på vita saker i solsken!

Men vad han egentligen försökte se där jag stod med ett köttpaket i handen, var vad jag hade köpt till middag. Supergrannen gillar matlagning också. Och jag hade faktiskt, eftersom jag är i förstadierna till att bli pank, köpt oxfilé. Som hittat, knappt 500 kr/kilot. Det är i alla fall bättre än att röka! Ärligt talat är utbudet i de vanliga butikerna snävare nu än det var för tjugo år sedan – man kan inte köpa hjärta, lever eller njure, till exempel. Och vill man inte ha kött som är fastklistrat i tjock läskig dubbel plast, är man hänvisad till 1. kyckling, 2. fläskkotletter. Om man inte vill bli helvegetarisk.

På tal om plast försöker jag minska min användning av det. En del går ju till återvinning, men vi är rätt fast i bruket att använda Ica- och Coopkassar som soppåsar. De håller ju tätt. Och DE kassarna, med hushållssopor, hamnar vad jag förstår på tippen (eller i sopförbränningen).

Efter ett visst grubblande gör jag nu så här: Lägger hushållsavfall i plastpåse. När den är full, häller jag över rubbet i en papperskasse, och bär omedelbart ner den (med en tunn potatisplatspåse under) till soprummet. Lillpåsen tar jag med upp igen. Än har jag inte spillt något, och ingen påse har läckt.

Det där verkar överkurs, men det lilla individer gör i väntan på att samhället tar bättre tag, minskar i alla fall plastberget något lite och hindrar kanske en fisk eller två från att få kroppen full av små plastfragment – som förr eller senare hamnar i oss också.

Jag har hittat fler artiklar som jag glömt att jag skrivit, en lapp som visar att min hyra någonstans var 500 kronor i månaden, att en kärnkraftsartikel i A-pressen gav 300 kronor (helt OK då), och att jag tycks ha skrivit något på DN Kultur någon gång (gav också runt 300 kronor). Vad kan det ha varit?

Två vykort från Miljömagasinet, skrivna av Uffe, handlar om att jag ska skriva något, och att han vill att jag hjälper till med ett specialnummer. Jag utgår från att det har att göra med när Peter var chefredaktör för Miljöpartiets tidning – tills jag ser poststämpeln: 1977! Då var killarna tretton år! De kan omöjligt ha organiserat en miljötidnings publikation då. Har han använt gamla kort som han hittat någonstans? Idel mysterier!

Hur som helst, grovsorteringen fortsätter, och så småningom när jag vet var allt finns, ska jag kasta en hel massa. Men några få kuriosagrejor får finnas kvar, som brevväxling med tidningar och ett gammalt roligt specialmanuspapper och dylikt.

Sen händer det ju ett och annat både här och i övriga världen, men jag tar lite paus från det just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s