Mera Rand och kul på Odenplan.

När det kommer till kritan, kommer jag inte att läsa klart Urkällan. Dels är den utdragen till förbannelse – alla samtal är långa som synden – vilket inte funkar med mina ögon, dels är jag redan trött på Ayn Rands vurmande för hjältens idealkåkar (eller det de representerar) och folks repliker i stil med (fritt återgivet) ”efter att ha skapat ett så fantastiskt hus, borde han begå självmord! Ingen borde få se det och smutsa ner det med sin trivialitet! Han är ett geni, ingen borde få gå på gator där han gått!”

Och så har vi våldtäkten. Den snorrika kolumnisten Dominique fick plötsligt en huvudroll, och för att matcha zombien hon ska möta (arkitekten Roark) är hon lika kall och föraktfull som han. Tills hon, semestrande på pappas ranch och betraktad som traktens slottsfröken, får syn på honom i det stenbrott han för tillfället jobbar eftersom den onda världen inte förstår hans upphöjdhet. Hon vet inte vem han är, han är bara en svettig arbetare och hon står sval i sommarklänning och passion uppstår via blickar, och hon ser plötsligt att livet har en mening.

Hon har (japp) länge tänkt att hon vill bli krossad, förnedrad, och nu blir hon för första gången i livet upphetsad, och ännu mer ljuvligt är det eftersom han stirrar på henne ”med äganderätt”. Hon tar honom till sin herrgård för att laga en marmorplatta, men när han ska komma dit med den nya, skickar han någon annan, av ren sadism. Den plågade D rider då till stenbrottet, hittar honom och slår till honom med en trädgren i bästa fröken Juliestil.

Och så en kväll kommer han oombedd, och nu blir det tjugotalsstumfilm. Hon bävar, han visar sin makt med ett grin, hon trycker sig mot toalettbordet eller står på golvet med armarna utsträckta bakom sig (?), han låser hennes armar och våldtar henne, och går sin väg. Detta, enligt författaren, för att ”hon vill det”. (De har aldrig talats vid.) Hade han brytt sig mindre om henne, skriver Rand, hade han inte använt våld, och hade han inte gjort det, hade hon ”förblivit kall”.

OK, om hon skildrat detta som en fantasi. Men så här? Herrgårdfröken och kroppsarbetaren, som (vet vi redan) ju egentligen är en prins, suckar och trånad och våld och ljuv förnedring? En fantasi, men i verkligheten skulle nog en våldtäkt sätta P för all vidare lystnad. Förutom att hela situationen är rena missromanen. Hade Rand ingen humor och självironi?

Nej, jag har fått nog.

När jag var på hemväg igår kväll, hamnade jag i en filminspelning mitt på Odenplan. Det är Ruben Östlund som spelar in en film som heter Square, och tre hundra statister som alla skulle vara klädda som affärskvinnor och -män på väg till jobbet strömmade över torget. (De får 300 kronor om dagen, om någon är intresserad av att pröva. man går tydligen in på en sajt som heter statistpunktse, eller liknande).

Det var räls och det var små svarta tält (i ett av dem sitter regissören och tittar på en monitor), kaffe och kakor och en mängd hjälpredor av olika slag. Scenen var enkel: En kvinna kommer skrikande och gömmer sig bakom två främmande män, och efter henne kommer en rasande, gallhojtande man och försöker få tag i henne. De klippte precis när han dundrade in i flickans försvarare, och alla tre flinade. De tog om gång på gång och statisterna traskade tålmodigt över torget. Idag tas det hela från en annan vinkel. Jag tänker nog titta dit så småningom, efter en liten promenad vid Rålambshov, för att se om de fortfarande håller på – det ska tydligen vara en kvällsscen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s