Mörk- och ljuspunkter.

Inget badande ännu, trots värmebölja i min kära hemstad. Hade tänkt ta mig till stranden i morgonväkten, men i morgonväkten låg jag och försökte sova istället, därför att a) jag hade tillbringat dumt mycket tid i natt på att läsa en tidig version av min egen bok (Brottsplats Rosenbad, då med namnet Befriarna) som plötsligt ploppade upp i lånedatorn när jag egentligen letade efter en bild jag tagit på Expressens redaktion. (Ja, på sid 104 dök också mycket riktigt Expressens namn upp. Lite senare även Aftonbladets.) b) det är svårt att sova (Oj! Nu dundrar åskan här!) när man har så in i helsike ont.

Ont i ryggen, men framför allt i KNÄNA. Huh? säger ni nu. Jo, när man ligger på sidan för att sussa ligger ju knäskålarna mot varann, vilket sedan en tid tillbaka för mig gör fasansfullt ont, det känns som om hårda benknotor utan vaddering trycks mot varann. Har aldrig hört talas om denna idiotiska åkomma, har ni? Jag vrider alltså och vänder på mig. Till sist beslutar sig kroppen för att ryggen gör minst ont i alla fall, och lägger mig på rygg. Vilket (you guessed it) också gör ont. Jag vaknar liggande raklång med dov värk i korsryggen. Kanske ska jag försöka ligga PÅ täcket i natt i stället för UNDER det? Märkligt nog fungerar jag ändå finfint dagtid.

Ljuspunkten är ju det fina vädret. Och trevliga människor. Och roliga situationer. Och skojiga fynd i högarna, men jag måste verkligen börja sortera. Hur intresserade är mina efterkommande av mina gamla veckotidningsskriverier, till exempel? De duger att läsa för barnbarnen regniga dagar på något sommarställe – jag uppskattade i alla fall gamla tidningar från fyrtiotalet som glömts i en garderob på Farmors släktgård – men jag vet ju inte ens om de HAR något sommarställe, någon av dem. Och vem vill ha tjugo gamla Creative Screenwriting? Eller Vogue? (Dunderknall utanför, mitt i solskenet!)

Enda lösningen, inser jag, är att bli rik och köpa ett stort sommarställe som de faktiskt vill ha, och placera ut gamla tidningar, serietidningar och deckare där, för då behöver de ju inte flyttas.

En annan ljuspunkt var den plötsligt mycket underhållande slutfasen av Ruben Östlunds filminspelning på Odenplan. Jo, jag traskade dit i kvällningen, och när solen till sist försvann sa den outtröttliga regiassistenten i sin megafon – efter att alla vankat fram och tillbaka och scenen tagits om trettio gånger – att NU började ljuset bli perfekt!

Regissören höll som vanligt till i sitt lilla svarta tält. Allt eftersom tiden gick blev han allt mer livlig, för han tyckte inte det var någon riktig FART på scenen. Före varje tagning hörde man explosionartade pip inifrån tältet: ”Kör hårt nu då! VÅLD! KRAFT! Robban, SKRÄM dem!” Skådespelare drogs in för upp-peppning och skuttade ut redo att ta i.

Jag såg ingen skillnad. Tydligen inte RÖ heller, för nu beordrade han tio armhävningar! Skådespelarna i kostym kastade sig genast ner på marken (inför hundra åskådare) och gjorde armhävningar. Liten senare hoppade RÖ själv ut ur tältet som gubben i lådan, klappade i händerna, manade till bättring och hoppade in i tältet igen. (Äntligen kom han ut, tänkte jag, men det är ju enkelt att sitta utan att veta ett smack och tycka saker tjugo meter bort.)

När alla trodde sista tagningen var gjord flög han ut igen, greppade megafonen och sa att TYVÄRR, han hade glömt att inför sista tagningen gör man alltid 16 armhävningar, så de måste ta om igen! Och så kastade sig skådespelarna OCH RÖ på marken, och regiassistenten räknade ner: ”Arton. Sjutton. Sexton. Sexton. Sexton…”

Det var som att se en rolig pjäs om en filminspelning. Allas tålamod (utom möjligen Ruben Östlunds) var helt fantastiskt. Alla klev omkring i godan ro till synes utan ett bekymmer i världen, tog hand om statister och skruvade upp skärmar och dolde en lampa som lyste från en port in i bilden, fixade fika och donade med det ena och det andra fem meter från skådespelarna som viftade och skrek och hade sig. Inget tjafsande någonstans.

Men jag undrar, så där rent allmänt: Blir det bättre eller sämre för skådespelarna nuförtiden, när regissören vanligen inte står bredvid kameran när scenen tas, utan lite längre bort och tittar på den i en monitor? Kanske regissörens auktoritet ökar när han/hon låter som Guds röst högt över vimlets yra, men kan det sänka temperaturen på inspelningen att hon/han så att säga inte finns vid skådespelarnas sida? Antagligen finns det olika åsikter om den saken. Det är möjligt att lite avstånd faktiskt är bra, men min spontanreaktion är att regissören inte ska sitta långt från händelsernas centrum.

Det finns ett mellanting. Vid inspelningarna av TV-serien Veep, som jag skrivit så mycket uppskattande om här i bloggen, sitter monitorn PÅ kameran, sidledes. Fotograferna vandrar runt med steadycams på axeln, och regissören för avsnittet får springa med. Åtminstone i de korta snuttar man fått se i extramaterialet. Trångt är det också i lagerbyggnaden där de spelar in och dessutom har de rätt bråttom, så chansen för temperaturen att sjunka är troligen låg.

(RÖ-filmen har en budget på 40 miljoner och är en samproduktion mellan flera länder.)

Klockan är nu enligt denna dator 13:54, pip. Dags för frukost! (Jo, jag har varit uppe och jobbat sedan åtta…)

Annonser

2 reaktioner till “Mörk- och ljuspunkter.”

  1. Lägg en liten kudde mellan knäna.
    Men först: Stretcha ut vaderna då och då, särskilt innan du går och lägger dig. En stund med rakt ben, en stund med böjt ben. Ta stöd mot diskbänken, kliv långt bakåt med ett ben i taget, sänk dig nedåt så att det spänner i vaden.
    Innan du lägger dig på sidan med kudden mellan knäna: Ligg på rygg med knäna uppdragna mot magen, håll om dem en stund och känn hur ryggslutet slappnar av.
    Detta var några amatörtips från vän med liknande problem. Lycka till!

    Gilla

    1. Tack för tips, Kerstin! Kudde mellan knäna funkar tyvärr inte, efter en minut känns den som vore den en stenbumling. (Nästan.) Stretchar och har mig gör jag ofta, och utan det hade det säkerligen varit värre – som det ju var för en del år sedan. Däremot avråder jag från vattengympa, sjukgymnastik och repetativa rörelser – de kanske är bra för somliga, men för mig blev allting riktigt illa när jag prövade.

      Men får jag bolla vidare täcke-tipset? Provade det i natt, och det kändes bättre. Jag använder alltså täcket i sitt påslakan som ett bolster att ligga på, lägger mig själv därpå, och överst ett lakan och en tjock filt. (Lakan och filt är verkligen retro!) Med täcket har knäna något lagom mjukt att sjunka ner i. Fast knäskål mot knäskål-problemet är ju inte helt avhjälpt på det viset.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s