Filmdialog

Jag vill skriva en artikel om filmdialogens betydelse. Jag har varit med om ett antal diskussioner i det ämnet, och har svårt att hitta någon som vill gå utanför den box vi nu är i – att film enbart är bild, inte ord, att inget ska förklaras i ord, att publiken bara förstår vad den ser men aldrig lyssnar till vad den hör, osv, osv. Vilket är en schablon och förenkling som helt enkelt inte stämmer, och som enligt mig utarmar filmmediet.

Tesen gäller förstås ibland – har vi till exempel en actionscen, så kommer alla att titta på explosionerna och få att lyssna till någon som pratar. Å andra sidan kan de flesta citera filmdialog som gjort intryck, därför att den är välskriven och kommer på exakt rätt ställe.

Det finns oändligt mycket att säga om hela detta komplex, förhållandet dialog-bild, och nu gav jag mig ut på nätet för att se vad som tidigare skrivits om saken. Och jag hittade amerikansk litteratur där man verkligen har fördjupat sig i detta, till exempel av Sarah Kozloff, professor vid Vassar-universitetet. Jag läste en text av henne och brast nästan i gråt, för hon skriver exakt det jag så ofta tänkt – att om man missar dialogen, missar man hur film fungerar, och att ignorera ordens roll i film bygger på en övertro på vad åskådare kan förstå enbart av vad de ser. Och det skrev hon för ett eller ett par decennier sedan. Jag hoppas hitta även svenska texter om saken.

Så jag är inte ensam om att se ett stort problem här, och det finns en lång rad exempel bland svenska filmer. De internationella regissörer som (helt riktigt) hyllas för sin förmåga att berätta  i bild, som Hitchcock (se och njut till exempel av alla hans små pärlor av bildberättande i Fönster mot gården), är när man tittar närmare på deras filmer ingalunda de purister som folk ofta tror. De använder vad som behövs när det behövs, antingen det är dialog eller bild eller speaker. Det finns en mängd fördomar kring film och dialog som faller ihop när man faktiskt prövar dem mot verkligheten, och jag har gott om cases in point.

PS. Amerikanske kulturjobbare har startat en kampanj mot Donald Trump, ”United against hate”. Där finns bland många andra Julianne Moore, Meg Ryan, Michael Mann (regissören), Jane Fonda, Mark Ruffalo och Michael Stipe:

An open letter to the voters of the United States:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s