Fajtarklubben

Att komma ner till lokalen – innerst, nederst i ett garage – var att möta en vägg av hetta och fukt.

Jag hejade på en glad genomsvettig kille som tog en syrepaus innan han dök in i värmen igen. Att de ens lever! tänkte jag när jag kom in och såg sex-åtta personer som jobbade som slavar under Guidos ledning. De sparkades, boxades, gjorde armhävningar, och inte en enda svimmade. För man vande sig, faktiskt, så det måste ha funnits syre där inne i alla fall.

Guido presenterade mig och de flesta tyckte det var OK att bli fotograferade. (Jag tar inga bilder av dem som inte vill det.) Så jag strosade runt i t-shirt och vida brallor och försökte använda min vanliga kamera till sportfoto, vilket är en konst i sig när man inte har en kamera som rasslar iväg ett antal bilder i sekunden.

-Säg åt dem att stå still, föreslog den praktiska G mot slutet av passet, och två poserade villigt. Det blev bra bilder, men det blev också några av dem jag fick i farten, därför att en del ansiktsuttryck kom med när de gav sig helhjärtat in i övningarna.

För övrigt satt jag och pratade med Guido om hans egen väg till Fight Club. Från Rinkeby och hit.

Allt man tränar här bygger på konfrontation, medan aikido som jag tränat har en helt annan approach (även om det finns slagtekniker där också, på vissa nivåer, och det ingår när man tränar med en yo, dvs en liten snygg gardinstång av trä). Jag drogs till elegansen hos avslappningen i aikido, här handlar det om elegans i rörelser och träffsäkerhet och att explodera snabbt.

Stämningen var inte krigisk, men när jag såg dem sparka och boxas satt jag och undrade hur mycket vi kanske behöver få slåss just på det här sättet, utan att skada någon – nåja, jag såg några linka iväg, så skador blir detförstås. När jag var barn gillade jag att brottas och bråka på skoj (inte på allvar), jag ville ta ut mig totalt, och även om jag inte gillar att träffa med slag, så är det ju vad som händer i en verklig situation. Men till och med den gången det faktiskt hände blundade jag. Bestämde mig för var jag var tvungen att träffa, eftersom jag bara skulle få en chans, och sedan drämde jag till med all kraft – och undvek att se träffen.

Jag berättar ofta om den händelsen, eftersom jag blev så ytterligt förvånad över min egen reaktion. När jag långt senare kom upp på Expo, sa jag till Stieg: ”Låtsas aldrig på skoj att illasinnade människor har tagit sig in här, för om jag tror på det, så vet jag inte vad som händer.”

Guido avslutade passet och jag tackade alla, och lånade honom Den sjätte natten. (Ska bli intressant att höra vad han tycker om den.)Förmodligen måste jag vara med en gång till för att ta ännu ett par bilder. Det är inget fel på lokalen, som har speglar och skåp och vars golv är täckt av mattor (i aikodo-dojon låg tatamimattorna lösa, vi använde dem inte alltid, och ibland slängde vi runt varann på hårda golv och gropiga gräsmattor), men oj vad det är ohyggligt varmt och fuktigt. Antagligen karaktärsdanande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s