Ayn Rands bok ”Urkällan” (The Fountainhead, 1943)

Någon smart människa npå Stadsbiblioteket hade ställt ett nästan sönderläst ex av Ayn Rands bok Urkällan (nästan 800 sidor) på temahyllan, och jag knep den direkt. Författaren har haft en enorm inverkan på sin samtid och på den förkättrade marknadsliberalismen, och det vore dumt att inte sätta sig in i vad hon gjorde.

Ayn Rand, en rysk-judisk intellektuell som flydde undan sovjetisk antisemitism till USA som 26-åring, skrev böcker och filmmanus, formade en ekonomisk-filosofisk riktning (objektivism) som byggde på ”upplyst egoism” och kapitalism, och kunde efter Urkällans publicering leva på sitt författarskap – tillsammans med en krets av hängivna beundrare.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ayn_Rand (Wikipedia har också ett långt inlägg om handlingen i Urkällan)

Efter att ha läst ungefär 150 sidor är mina reaktioner ungefär de här: Boken är skriven av en intelligent, butter, svärmisk, begåvad person med ett känsloliv som en trettonåring. Jag menar det. Det finns inte en enda karaktär i boken jag kan gilla, eller lära mig något av. Att läsa den är på ett förbryllande sätt som att titta rakt in i en annan människas hjärna, genom hennes skalle av glas.

Hennes hjälte Howard Roark är en ung man som vet (och författaren håller med) att han är en perfekt arkitekt som har den slutgiltiga sanningen om arkitektur, vilket tyvärr en oförstående omvärld inte begriper, eftersom nästan alla andra är dumma, följsamma, insmickrande och manipulativa. Samtliga verkliga huvudpersoner är män. Kvinnorna: en ambitiös mamma som styr sin son är en idiot, en flickvän är fullständigt viljelös och ständigt älskande, en viljestark snorrik arkitektdotter (Dominique) som skriver en kolumn i en tidning är som en karkikatyr av en intelligent, bitter, oneliner-spottande figur i en erotisk komedi från trettiotalet.

Roark har noll sinne för sammanhang och nästan noll intresse för någon enda människa förutom de salvelsefulla få som delar hans vision. Han bryr sig inte om något eller någon utom denna vision, vilket Rand tycks beundra. Det är en mycket märklig inställning, en sorts övermänniskosyn som nästan får en att, trots Rands egen bakgrund, undra om han rätt vad det är ska presenteras som en ståtlig arier. Så småningom blir han dock kär i den rika kolumnisten, och enligt vad jag förstår närmast våldtar henne.

Jag skulle säga att han, förutom att vara en outhärdlig knöl, dessutom troligen har Aspergers (vilket alltså, vill jag verkligen understryka med dubbla streck, inte har ett dugg att göra med hans knölaktighet).  Detta inte för att han inte håller med andra i sak, utan för att de inte riktigt finns för honom,  och det framhålls att han inte begriper hur eller varför  de tänker och känner som de gör.  Hans motsats, strebern Peter Keating som vet hur man charmar alla, undrar vid ett tillfälle varför Roark aldrig kan vara ”mänsklig”, ta ett glas, småprata, gå genom de vanliga umgängesturerna. Stieg är tydligen inte den enda som har en person med Aspergers som huvudperson i en bok, men han var medveten om det, och hans Salander kan man sympatisera med. Roark är märkligt syntetisk.

Jag tror det är just den barnsligt svärmiska i kombination med en överlägset intelligensdyrkande ton som lockar folk att läsa boken. Den påminner om en tid då man är kompromisslös, ivrig och övertygad om att man vet allt, genomskådat allt, är smartast i världen och koketterar med sin bitterhet – alltså när man är mellan tretton och, kanske, tjugotvå. Men knepet är inte att hålla fast vid det i alla väder, knepet är att fortsätta att växa rakt, öppna sig för kunskaper om världen och människorna och behålla sin idealism utan att låta verkligheten förleda en att leva ut sin frustration genom att kasta sig över diverse destruktiva ideologier eller knäppa frälsarläror.

Det finns ett foto, en helbild av Ayn Rand (i päls, tror jag) i boken. Hon ser ut som en helt vanlig medelålders person, men hon är stel och samtidigt på språng, och hon fick mig konstigt nog att tänka på sex. Inte för att hon är sexig själv (i mina ögon, då), men det är något med attityden.

Jag kommer att läsa ut boken. Hon skriver bra, kan skapa slingrande intriger som bygger på hennes goda insikter om en del mänskligt beteende, och hon har sinne för att få läsaren att undra hur det ska gå.

Annonser

Varför inte walk over?

De amerikanska Republikanerna har inlett sin konvent, dit väldigt många vägrar komma eftersom de inte vill ha Donald Trump vald (inte ens de krigiska Busharna), och där hans fru höll ett hjärteknipande tal delvis stulet från Michelle Obamas tal. Och Michelles tal, avslöjas på Twitter, hade skrivits av en f d talskrivare för Hillary Clinton. Ridå!

På tal om ridå: Så många republikaner vill inte ha den oberäkneliga och okvalificerade Trump, och jag finner det svårt att tro att de verkligen, innerst inne, tycker att ”det viktigaste är att stå eniga nu och besegra Clinton – att slå henne har prioritet 1.” Ah, oui?

Så varför inte lämna walk over till Hillary Clinton rakt av? Eller skulle det starta inbördeskrig eftersom gamla arga vita män, som anser att de ”byggt nationen” helt utan hjälp från kvinnor, mörkhyade eller homosexuella, skulle explodera? Hur många republikaner planerar att i hemlighet rösta på Clinton trots allt?

Det ska bli intressant att se. När Obama valdes till president första gången, var det ändå med en övervikt på åtta miljoner röster. I ett rasistiskt land.

Några upplysande DN-artiklar:

http://www.dn.se/ledare/signerat/martin-liby-alonso-darfor-ar-vi-radda-for-trump/

”Trump kallas ibland fascist. Det är han inte. Han delar varken Hitlers eller Mussolinis politiska idéer . Rätt jämförelse är i stället Putin, Erdogan och Chávez. Populister med en auktoritär böjelse som undergrävt maktdelande institutioner”, skriver ledarförfattaren i artikeln ovan. Hotet från Trump är att han kan bryta upp maktbalansen i det demokratiska amerikanska samhället. Han respekterar varken domstolar, den tredje statmakten eller något annat.

Och det är hos den vulgära högerkomikern Ann Coulter Trump hämtar sin intellektuella näring, skriver Martin Gelin. De är ett oslagbart radarpar för en faktaresistent brunhöger.

http://www.dn.se/arkiv/kultur/martin-gelin-trump-och-coulter-ett-oslagbart-radarpar-for-en/

 

 

Tarzans helg.

I lördags klev jag för ovanlighetens skull på en buss i st f tunnelbanan på väg hem – varför kliva ner i underjorden när solen skiner? Och där satt, av alla människor, ML. Häpnaden var ömsesidig, och vi pekade mot varandra precis som Gud och Adam (utan alla jämförelser i övrigt) på Michelangelos målning i Sixtinska kapellet.

ML är en äldre vithårig, senig skådespelare, med gott hjärta och skarp blick. Han har dykt upp tidigare i denna blogg. Han syns i kortfilmer och reklamfilmer och här och där i stora featurefilmer, han älskar människor och känner massor och knyter hela tiden nya kontakter, och en gång ville jag plåta honom i svart kostym och cowboyhatt (allt hans eget) i ett hav av prästkragar.

”Vi måste prata!” utbrast jag.
”Ja, det måste vi verkligen, och vad fin du i den där hatten!” sa han. ”Och jag vill göra något tillsammans med dig!”

Han menade film. Utan att han vet det sitter jag och skriver en kortfilm åt honom, en av mina telefonpratfilmer, så nu berättade jag det, och han sken upp. Jag gav honom ju en liten hoprafsad provscen för ett tag sedan och den mådde han inte riktigt bra av, antydde han, och jag blev helt förskräckt och sa att glöm film, vi kan ses ändå!
Men det ville han inte heller, så jag började på en som utgår från honom som person, snarare än hans genomträngande blick. Just nu är han drabbad av en personlig sorg, men i augusti kan vi troligen göra den. (Jag ska göra många saker i augusti.)

Själv ska jag på en audition. Jag känner mig mycket kluven till detta. Vederbörande filmmakare (till ett mindre projekt) har sett mig på film och är inte stormförtjust, för jag funkar på en scen men inte så bra på film, gjorde det inte ens när jag var ung och vacker. Embrace your face! säger jag alltså till mig själv, och hur det än blir kommer jag att få en chock, för jag tror ju att jag ser ut som ett mellanting mellan verkligheten och mig själv i trettiofemårsåldern, and that just ain’t true. Men hur det än blir, så blir det bra för mig, för när jag läser replikerna märker jag att de blir nyttiga för mig att leva mig in i. Förstärkning av fibrerna.

Det där mötet med ML muntrade upp mig, och dagen efter (igår) gav jag mig ut för att scouta inspelningsplatser åt oss. Stockholm Waterfront hör dit. (Filmen växer fram bit för bit, icke kronologiskt, precis som när jag skriver en bok, och på precis samma märkliga vis uppstår symmetri och osynliga trådar knyts ihop av min inre, undermedvetna författare. Det är mycket skönt och roligt).

På vägen passerade jag Non Solo kafé och en fängslande syn: En stor kroppsbyggare satt på uteserveringen med ryggen mot fönstret och han var inte bara ett foto i sig, han hade också lagt rabarber på två små runda bord och vilade en armbåge på varje, och pratade med två spensligare killar som satt mitt emot. Den skulle man ha en bild av! Men inte vågar man…?

Jag skyndade vidare, men tvärstannade efter fem steg. Det fick gå hur det ville, jag måste få denna bild! Gravt nervös under en jovialisk yta knallade jag tillbaka och frågade om jag fick fota honom, och han svarade blygt att visst fick jag det, och jag undrade om han hade något emot att ev hamna på en utställning, och han sa (och det syntes) att nej, det hade han inte!

Tacksamt tog jag två bilder och visade resultatet i kameran. Och gick vidare. Och först i tunnelbanan slog det mig att jag varken presenterat mig eller bett om hans mailadress, för att kunna tala om ifall det blev en utställning med honom i. Jag borde ha stannat kvar och pratat och varit social en liten stund, och det gick upp för mig att jag kanske kunnat få ännu en bild som jag söker efter.

Fortsatte till City och ondgjorde mig över det stora fulbygget i klumpig sextiotalsstil som döljer Klara kyrka och får Centralen att se ut som ett dagis. För att inte tala om ”World trade center” och andra byggnader i närheten.

Gick in i Radisson Hotell (svart, det är huset som har en enorm kjol av stålribbor) och visades runt av en väldigt trevlig receptionist som låste upp dörrar.

När jag kom tillbaka till mina kvarter var de tre killarna tyvärr borta. Men den ena bilden – den andra, som jag beslöt mig för att ta i sista stund – blev en fullträff. En absolut fullträff. Jag lade över den i svartvit, och den är perfekt! Jag tror jag stirrade hänfört på den i sammanlagt en halvtimme. Killen, blicken, leendet, armarna på borden, kaffekoppen, andra gäster som man skymtar i kaféets fönster, det skarpa solljuset från sidan (som jag trodde skulle döda halva kroppsbyggaren med en slagskugga) – allting fungerar. Han borde verkligen få den, och den utgör utgångpunkten och inspiration till en temautställning som jag hoppas kommer efter den på Kungsholmens bibliotek, och ännu en med nonfigurativt foto.

Och Tarzan…? Jo, jag har mått fysiskt väldigt visset, fast det inte synts här. Jag tänker inte gå in i detalj, men även om jag i nutid i alla fall kan gå och röra armarna obehindrat (det har inte alltid varit så) är det fruktansvärt irriterande att i själ och hjärta vara en Tarzan som slänger sig i lianer, och så vara tvungen att gneta med små idiotiska problem som hur man bär saker, inte kunna sova, och helst i ren kroppslig ångest vilja krypa ur det egna skinnet. En god sak med det är i alla fall att jag förstår alla andra Tarzan. Tänk på det – i varje rullstol, i varje sjuksäng ligger en Tarzan!

Så nu har jag fått slösa bort tid på att hitta den perfekta balansen mellan Treo och icke-Treo. Denna vardagsmedicin gör mig nämligen fullkomligt utmattad, men jag kan inte vara helt utan den heller. Och jag tror jag har hittat svaret (ergo kroppsbyggarfoto): En dryg kvarts tablett halv tolv på dagen, och en mindre kvart halv tolv på kvällen, så att ryggen klarar sängläge. So far – ta i trä, knock on wood – fungerar det faktiskt. (Ni hör, jag är ingen pillerknaprare direkt.) Jag slipper inte undan helt, men de där detaljerna fyller inte hela jäkla horisonten. Jag kan slappna av.

Tarzan återkommer. Hon kanske till och med kan bada? Man kan inte låta en hel sommar gå utan att bada!

Grå morgon

Man kliver upp efter åtta timmar i sängen utan bedövning och vandrar runt ett tag för att ryggen ska återhämta sig – den tål inte sängläge – och så sätter man på radion och hamnar mitt i katastrofen i Nice. Ännu ett våldsdåd, ännu fler tragedier, varför kan det aldrig ta slut? Vad är det som ger dessa arga män en obändig lust att döda? De kan vara frustrerade för att de inte får tjejer, eller för att pappa är sträng, eller för att det inte gick bra i skolan, eller för att de känner sig betydelselösa och vill få ett högre syfte, eller för att de känner sig betydelselösa och minsann vill visa att de kan göra en enormt stor, farlig, dödlig attack – och det handlar alltid om våld.

Går runt och stökar och lämnar radion på, och reportrarna har ännu en gång den otacksamma uppgiften att hålla pratet gående i evighet, med enstaka inslag från platsen, eller ett uttalande av utrikesminister Margot Wallström. Hur känns det? Vad såg ni? Hur är det vid avspärrningen just nu? (”Den är inte kvar av säkerhetsskäl, bara för att skydda den tekniska utredningen.”)

Har lagt undan ett nummer av ungdomstidningen Ultra där Peter hade en bokrecension – en riktigt bra en, han jämförde Ulf Lundells ”Jack” med den amerikanska förlagan ”På drift”. I samma nummer finns en novell av Håkan Östlundh, måste vara den nuvarande deckarförfattaren. Har också gått genom innehållet i en trasig väska som måste ha varit Uffes, för där ligger hans skrivningar och en mattebok och kopior av intressanta boksidor om renässansens litteratur och annat bildande. Åvaskolan måste ha varit ambitiös. Där finns också nervässade pennor, ett hopknycklat Guldnougatpapper och (hm) en cigarrettändare. Samt en inbjudan till någons studentfest. (”O.s.a GENAST!”)

Tvättar, badar och sätter mig vid datorn med frukosten (kokt lax och kaffe, ids inte dona med något) för att skriva en bit. Hinner precis fixa allting innan det är dags att åka till biblioteket, där jag är nu och kan gå genom mediarapporteringen om terrordådet, amerikanska valet, brittiska regeringen och de senaste debattartiklarna i kvällspressen.

Rörelsen ”Aldrig Trump” inom Republikanska partiet tycks ha fått ge upp. Det fanns en förhoppning om att kunna släppa delegaterna vid partiets konvent om ett par veckor fria, så att de kan rösta ner Trump, varpå man måste ha ännu en omröstning om vem som ska bli presidentkandidat. ”Nu är partiet ungefär lika enat som forna Jugoslavien”, skriver någon bittert.

Och Meryl Streep har gjort en imitation av Trump, inklusive utstyrsel, orange brun-utan-sol, röst och hårrufs: https://www.theguardian.com/film/2016/jun/08/meryl-streep-donald-trump-impression-newyork

Tala gärna om hur hon låter! Blev det bra? Kan inte få i gång ljudet på den här datorn.

PS/ I.G. i Norge – om du ser det här, hör av dig. Jag har försökt ringa, men tas tydligen för en försäljare.

Pytt del 2

Hej alla – och nu har Irland och Nederländerna också varit här flera gånger!

Jag får ju mina nyheter från P1 och tidningar, och det senaste jag hörde om regeringsombildningen i UK var att den lösa kanonen Boris Johnson har blivit ”hired to be fired”. Den som sa det trodde att Teresa May tänker låta honom göra bort sig så grundligt som bara han kan, så att han sedan är borta för tid och evighet. Vi får väl se. Själv säger hon att nu ska Brexit genomföras, i en ton som låter lite som ”jaha ungar, ni fick som ni ville, det blir godis till frukost varje dag och ni kan inte ångra er.”

FILM: Jag såg till sist Roy Anderssons ”En duva…” och den är fascinerande på sätt och vis, det är hans geni att lyfta fram livets små detaljer, men man tröttnar trots det originella anslaget och de storartade scenerierna. När schimpansen, och sedan orgeln dök upp, fick jag definitivt nog. (Orgeln – svarta slavar förs in i en roterande cylinder som man tänder eldar under, och deras skrik förstärks av trattar). Hur ofta ska svarta skådespelare behöva spela dessa roller när någon vill påpeka hur hemsk världen är? Dessutom handlar den mer om karlars liv än om ”människans”. Så pass påfallande att man vill påpeka det.

Rekommenderar annars Peter Magnussons (inte komikerns) dokumentär ”Den nya tiden”. http://helionfilm.se/sve/dnt/dnt.html Välgjord, tankeväckande, och tar tid på sig. Åtta människors olika sätt att närma sig livet som det kan se ut idag, från festfixaren till paret som flyttar ut i skogen.

Mera pytt. Före och efter.

Ring, ring! Supergrannen öppnar dörren, och jag räcker honom en tjock engelskspråkig fototidning från början av åttiotalet.
-Kan du lukta på den här? undrar jag.

För jag känner ju vissa dofter dåligt, och nu vill jag veta om katterna kissat på tidningen, innan jag tittar i den. För vem vill inte bläddra i en tjock fototidning?

Supergrannen sniffar snällt. -Den är OK, lyder domen.

Nästa kväll ringer jag upprört på dörren igen. Jag har mötts av ett gäng vita spöken på gården! Klagan! Och så gnäller vi tillsammans över att den dumma värden har bytt ut det snygga och välfungerande trämöblemanget på gården mot en kritvit skräckversion. Fult som 17, och mina ögon som inte tål att titta på vita saker i solsken!

Men vad han egentligen försökte se där jag stod med ett köttpaket i handen, var vad jag hade köpt till middag. Supergrannen gillar matlagning också. Och jag hade faktiskt, eftersom jag är i förstadierna till att bli pank, köpt oxfilé. Som hittat, knappt 500 kr/kilot. Det är i alla fall bättre än att röka! Ärligt talat är utbudet i de vanliga butikerna snävare nu än det var för tjugo år sedan – man kan inte köpa hjärta, lever eller njure, till exempel. Och vill man inte ha kött som är fastklistrat i tjock läskig dubbel plast, är man hänvisad till 1. kyckling, 2. fläskkotletter. Om man inte vill bli helvegetarisk.

På tal om plast försöker jag minska min användning av det. En del går ju till återvinning, men vi är rätt fast i bruket att använda Ica- och Coopkassar som soppåsar. De håller ju tätt. Och DE kassarna, med hushållssopor, hamnar vad jag förstår på tippen (eller i sopförbränningen).

Efter ett visst grubblande gör jag nu så här: Lägger hushållsavfall i plastpåse. När den är full, häller jag över rubbet i en papperskasse, och bär omedelbart ner den (med en tunn potatisplatspåse under) till soprummet. Lillpåsen tar jag med upp igen. Än har jag inte spillt något, och ingen påse har läckt.

Det där verkar överkurs, men det lilla individer gör i väntan på att samhället tar bättre tag, minskar i alla fall plastberget något lite och hindrar kanske en fisk eller två från att få kroppen full av små plastfragment – som förr eller senare hamnar i oss också.

Jag har hittat fler artiklar som jag glömt att jag skrivit, en lapp som visar att min hyra någonstans var 500 kronor i månaden, att en kärnkraftsartikel i A-pressen gav 300 kronor (helt OK då), och att jag tycks ha skrivit något på DN Kultur någon gång (gav också runt 300 kronor). Vad kan det ha varit?

Två vykort från Miljömagasinet, skrivna av Uffe, handlar om att jag ska skriva något, och att han vill att jag hjälper till med ett specialnummer. Jag utgår från att det har att göra med när Peter var chefredaktör för Miljöpartiets tidning – tills jag ser poststämpeln: 1977! Då var killarna tretton år! De kan omöjligt ha organiserat en miljötidnings publikation då. Har han använt gamla kort som han hittat någonstans? Idel mysterier!

Hur som helst, grovsorteringen fortsätter, och så småningom när jag vet var allt finns, ska jag kasta en hel massa. Men några få kuriosagrejor får finnas kvar, som brevväxling med tidningar och ett gammalt roligt specialmanuspapper och dylikt.

Sen händer det ju ett och annat både här och i övriga världen, men jag tar lite paus från det just nu.

Enkla jobb och nya fynd.

Nyss när jag var på väg till de gröna återvinningscontainrarna, dök en rumänsk tiggerska upp. ”Jobba, jobba!” sa hon och ryckte tidningshögen ur mina armar. Jag behöll surt den ensliga tomma ärtsoppsburken för mig själv och traskade efter henne när hon försökte dechiffrera texten på alla containers för att hitta tidningslådan. Jag pekade.

Men vad hon gjorde var ju bara att aldeles på egen hand skapa ett ”enkelt jobb”: Hon kunde serva mig genom att slänga mitt skräp, och jag kunde ge henne en slant! Bättre än att sitta på sin rumpa (för henne, alltså), och hon behöver stålarna.

Nu fick hon inga. F n behöver jag dem själv. Allihop. Men ett initiativ var det!

Nya fynd dyker upp i pappkartongerna. Där är ”barnens första bok” där jag har skrivit: ”Till Snuffe och Peter från morsan och farsan (hu, dagens anm) 21 februari 1966, tisdag”. Det är en pytteliten bok med väldigt enkla bilder av en socka, en boll osv. Och ungarna var VÄLDIGT små, ett och ett halvt år!

Och jag kan konstatera att projektsonen har ärvt en del av sin envishet från mig. När jag var en väldigt liten flicka samlade jag på bokmärken, och fick höra att de finaste var ”gammalmodiga”, vilket betydde att de skulle vara gula på baksidan. Jag kollade mina, och de var inte gulnade alls. Så jag lade dem mellan bladen i mammas bibel (”Gerd Korall, 4b, södra komm. mellanskolan”) och beslöt mig för att inte ge mig, utan vänta tills de blivit gula.

Det var 1951. Jag var sex år. Hittills har jag lokaliserat två fina änglar och de har fortfarande inte gulnat. I was misinformed, som Bogie sa i Casablanca.

Jag hittade också skolkatalogen från Tibbleskolan 82-83, där måste Peters klass finnas med! Satte mig och gick genom varenda sida och gnisslade tänder över hur skojigt klasserna presenterat sig, antingen insvepta i svart plast, eller käkande bananer, eller stående på huvudet, hur skulle man känna igen någon, eller de varandra? Tittade alltså först och främst på namnen. Vilket fick mig att gnissla igen, för de hade skojat till dem också. Så jag övergick till bilderna. Och då såg jag omedelbart P! Den kalufsen tog man inte miste på. Han såg skum ut, hade låtsasmustasch och famnen full av whiskyflaskor (hans klasstema tycks ha varit ”spritorgie”). För så vida det inte var saft eller vinäger. Ja, hans namn stod där, men jag ser ju inte grejer.

Och så breven. Ett vykort från P i Amsterdam där han skriver att alla är snälla, de lägger sig åtta varje kväll, dricker inget, och han har rena strumpor. I kontrast till ett av Uffes kort som jag citerat här tidigare, där han skrev att han söp, knarkade och slogs och var i klammeri med polisen. Och så två fina brev då Peter var tillsammans med sin första flickvän, M. Han var i USA och hon i Brighton, och båda skrev till mig (Peters brev var även till Ulf) samtidigt.

M, femton år, skrev ett långt, roligt brev om bad och disko och uppvaktande killar (”fast jag visar Peters armband”), om shopping, om hur hon först var ensam men sedan fick massor av tjejkompisar, hur skinheads och mods slåss och modsen verkar snällast, hur hon inte kommer in på ett disko om hon inte tar av sig sitt nitarmband.

Hon kallar mig svärmor, hur gulligt som helst. M var ett ljus i tillvaron när hon var med. Jag har förmodligen skrivit någon gång tidigare om när hon kom hem till oss för första gången. Peter hade fått en flickvän, vi måste göra fint! Så jag skrubbade golv och hade mig, och så kom M in genom dörren, och det första hon sa var: ”Vilket fint hus!” Jag hjälpte henne med läxorna och försvarade henne gentemot mina stundom rätt högdragna söner, och hon bjöd ihop familjerna för hennes och Peters föräldrar måste ju träffas och PRATA och TYCKA OM VARANN! (Och, inom parentes, hennes mamma och jag höll kontakt och såg till att våra mycket unga barn skyddade sig.)

Det här är en spännande resa, det är det.