Wilder, lyrik och turkiska ambassaden på torsdag.

Gene Wilder, den amerikanske komikern med rött hårkrus och den speciella, lite milda utstrålningen, har gått bort. Den som har sett honom som förvirrad tillfällig liftare i gangsterparets bil i likaså oförglömliga filmen Bonnie och Clyde (med Warren Beatty och Faye Dunaway) glömmer det aldrig – och man glömmer honom inte heller i hans Mel Brooks-filmer, speciellt inte Blazing Saddles (Det våras för sheriffen). Han var helt unik. Mel Brooks sa en gång om honom: ”God said: Let there be prey, and he created Gene Wilder”.

Hans ursprungliga namn var Jerome Silberman, men han bytte till en snärtigare variant, liksom Billy Wilder (född tysk), Danny Kaye, Lauren Bacall, Rock Hudson, med flera. Vilken får mig att tänka en liten sidolustighet i Some like it hot, regisserad av Billy Wilder, där Marilyn Monroe får säga att hon är av polsk härkomst och egentligen heter Kowalski i efternamn.

Det händer mycket på biblioteken, så har man t ex ofta öppen poesiscen på Stadsbiblioteket vid Sveavägen. Tidigare hölls den i ett litet sidorum, nu ute i Rotundan. Vem som helst får komma och anteckna sig på en lista en halvtimme innan man kör igång, och sedan är det bara att gå upp på scenen, komma ihåg att prata nära mikrofonen och riva av sin dikt. Eller dikter. Fem minuter får man. Inga mellanprat av den som håller i kvällen. Och alla applåderar uppmuntrande både före och efter man uppträtt.

Jag har varit där någon gång, och igår gick jag dit igen, och det var en underbar blandning. Mycket är bra. Jag mötte redan före uppläsningarna ett roligt och sällskapligt turbopar som berättade om sin lilla grupp där de skriver improviserad lyrik tillsammans, de har också gett ut ett häfte med resultatet, med snygg design. Han gör filmer och läser sina egna dikter och en del av de gemensamma, och han överöste mig med material. I pausen mötte jag också en trevlig och social kvinna som är med i en lyrikgrupp i kyrkans regi – inget kristligt dikturval – och hon berättade om glädjen att dela med sig av dikter man älskar till andra, och lyssna till deras val.

Poesin lever! Och jag tyckte faktiskt att poeterna här läste bättre än flera jag hört på Författarförbundet, där det ett tag (det kanske har gått över) var ett mode att mässa som en grekisk-ortodox präst. Jag vet inte riktigt hur de mässar, i sanningens namn, men jag TROR de låter ungefär så.

Uppläsarna var, som den bör, en brokig skara. Åldersspannet var ungefär mellan 20 och 75 och dikterna de läste sträckte sig från blygt esoteriska och svårförståeliga till utlevande till humoristiska.

En ung kvinna läste en om hur hon kan leva sig in i andras känslor – känna den manliga snobbens glädje över sina snygga skor, den åttioåriga kvinnans ensamhet där hon klätt sig fin och sitter på restaurangen med sin rullator för att känna att hon lever, den fotlösa måsens längtan efter att få hugga in på den hamburgare som andra måsar lagt rabarber på. En ung man deklamerade utantill, och med stor kraft, en dikt om kampen mot sina egna missbruksproblem. En äldre kvinna med fascinerande röst läste om tiden när hon fått sitt lilla barn för länge sedan. Några körde med manus, två tjejer läste ur mobilen.

Och jo, jag läste en också. Väldigt ringrostig både när det gällde att skriva lyrik och att uppträda på scenen. Jag kände mig som en gammal Volkswagen med hostande motor. Men ett trevligt inslag i det var att jag faktiskt var nervös. Vilket lär vara bra för hälsan!

Man ska hela tiden bryta sina rutiner och göra nya saker, har jag läst. Så nu följer jag impulser som den här, och att gå ut på gården i natten och ta foton av de tomma trädgårdsstolarna, därför att det svaga ljuset är så speciellt. (Jag fick gå ut tre gånger för den lilla kollektionen, Lonely chairs. Det var nämligen för mörkt första gången, och för ljust den andra – jag ville ha en lagom kornig bild.)

På torsdag den 1 september ordnar Författarförbundet, svenska PEN med flera en demonstration utanför turkiska ambassaden mot arresteringar och fängelsestraff som drabbar journalister och författare. Det finns en facebooksida om saken, har ingen direktlänk här och nu. Ambassaden ligger bortom Nobelparken i Strandvägens förlängning. TID: 11:30

HÄR ÄR HELA UTSKICKET:

Manifestation till stöd för fängslade journalister och författare i Turkiet

Journalister sätts i fängelse. Tidningar stängs och staten beslagtar tillgångarna. Tv-stationer och nyhetsbyråer bommas igen. Och medan du läser det här pågår häxjakten mot ännu fler journalister och författare i Turkiet när den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdogan ser spöken överallt.

Nu är det hög tid att protestera.

På bara några dagar har de turkiska rättsmyndigheterna utfärdat arresteringsorder för 89 journalister. Samtliga misstänks för inblandning i den misslyckade statskuppen den 15 juli.

En av de gripna är den 72 -årige svensk-turkiske journalisten Sahin Alpay som bott i Sverige i många år och doktorerat vid Stockholms universitet. Även den kände författaren Asli Erdogan har gripits.

För varje timme som går försämras medieklimatet.

Främst drabbas medier som inte hyllar Erdogan, medier som ägnar sig åt normal journalistik.

De senaste attackerna mot medierna är mycket allvarliga och oacceptabla i ett land där situationen för journalister knappast var ett paradis före den misslyckade militärkuppen.

Med anledning av det förfärliga medieklimatet anordnar Sveriges Författarförbund, Svenska PEN, tidskriften Svartvitt  och Svenska Stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet en manifestation utanför den turkiska ambassaden.

Plats: Turkiets ambassad, Dag Hammarskjölds väg 20
Tid: torsdag 1 september 2016, kl. 11.30

Medverkande:

Gunnar Ardelius (ordförande i Sveriges författarförbund)
Ola Wallin (internationell sekreterare i Svenska PEN)
Björn Wiman (Kulturchef på Dagens Nyheter)
Jonathan Lundqvist (Reportrar utan gränser)
Kurdo Baksi (Chefredaktör för Svartvitt)
Helena Giertta (Chefredaktör för Journalisten)
Ragip Zarakolu (turkisk förläggare)  m fl.

En utställning till.

Halv tolv ringde Patrik. En halvtimme innan jag trodde han skulle ringa (jo, jag satt och väntade!).

-Hej! sa han. Glad och pigg.
-Hej! sa jag, lika piggt. Är jag refuserad?
-Nej, nej! Vi tyckte om dina bilder alla tre!

Wow! (Som vi vördnadsvärda damer säger.) Jag drog en väldigt glad suck. För nu blir det en fotoutställning på biblioteket på Sveavägen också, förutom den på Kungsholmen första oktober – där i det intima f d kaféet blir det snapshots, delvis s k street photography, medan det vid Sveavägen som har höga vita väggar i sitt kafé blir större, färgrika nonfigurativa saker.

Februari? sa Patrik. Ja, februari! sa jag. Det är en tråkig månad, vi tar den! (För då passar starka färger bra, de gjuter energi i trötta människor.)

Vi hade ett väldigt trevligt samtal. Det här ska bli kul. Det är inte mycket annat som är kul just nu, så Patrik livade upp mig – inte bara med sitt positiva besked, utan för att hela han är upplivande.

Jag har en magisk tandborste. Vet inte hur det kommer sig, eller när den bestämde sig för att bli magisk. Så här är det: Jag kan sitta och läsa och dricka kaffe och känna mig allmänt overksam till bortåt två eller tre på natten, men när jag äntligen masar mig iväg för att lägga mig och just börjat borsta tänderna i badrummet, tänds den ena brighta idén efter den andra i min skalle, f.n. beträffande filmartikel och skådespelare. Jag måste alltså hejda godnattritualerna och rusa till datorn eller greppa en penna, för om jag inte skriver ner mina idéer, försvinner de. (Och jo, de ser ut att vara brighta dagen efter också. I hope.)

Och: Förutom om filmdialog läser jag Björn Rosengrens självbiografi. Den är tung som synden, väger ett antal kilo, har spökskrivits av Hakelius efter Rosengrens inspelade berättelser, och utformad som ett mycket stort antal korta snuttar. Till 98% handlar den om hans olika utbildningar (han var en jäkel på att gå kurser som ung och har bl a varit bilmekaniker), jobb, och hur han sedan via envisa mentorer och smartness och mera jobb fick chefsbefattningar tidigt. Återigen slår det mig att det här är en värld – speciellt vad gäller mentorskap –  till allra största delen stängd för kvinnor, precis som när jag läst andra pampars livshistorier. BR har inte varit lat, tvärtom, men han tar det nästan som en självklarhet att det också uppskattad och får respons.

Om privatlivet får man knappt veta något. Han gillar mamma, men pappa är besvärlig. Han blir som artonåring kär i en femtonårig flicka, de gifter sig sex år senare. Han ligger i lumpen, träffar andra tjejer och tjänar pengar på att kopiera sina egna kärleksbrev till flickvännen till sina mindre skrivbenägna kompisar. Flickvännen får reda på det. Hon måste ha varit ett under av balans och förlåtelse, för hon gjorde inte slut.

Det är också – i denna tid av diskussion om ”folkhemmet” – kul att läsa om hur dess framväxt aktivt hjälpte människor, som t ex Rosengrens familj. Det byggdes hus för dem som hade låga löner och många barn, egnahemsrörelsen tillät låginkomsttagare att bygga egna hus med liten grönsakstäppa, osv. Någon dold fascism fanns inte. man ordnade också sommarvistelser på landet för panka ungar.

Mest handlar det dock om jobb.

 

 

 

Basia

Skådespelerskan Basia (uttalas Basha) Frydman har gått bort, sjuttio år gammal. Mångårig på Dramaten, och med en av de varmaste röster ni kan tänka er. I Kulturnytt, P1 i morse spelade de hennes version av Ack Värmeland du sköna på jiddisch. Mycket, mycket vackert. Förutom att agera på Dramaten gav hon konserter, främjade judisk musik och startade Judiska teatern (som inte finns längre). Utan människor som Basia är inte Sverige svenskt.

Jag kände henne inte, men för några år sedan mötte jag henne på Sankt Eriksgatan (ute på promenad med barnbarn), och hon såg så underbar ut att jag bad att få ta en bild. Visst fick jag det!

Senare fick jag veta att hon tragiskt förlorat sin dotter, och ännu senare att hon hade cancer. Lyckligtvis för mig hann jag se henne i en pjäs på Dramaten för inte så länge sedan.

Ja, Basia såg vild och vacker ut. Hon var med i otaliga sammanhang. Men jag undrar i all stillhet om inte skenet bedrog lite. Hon fick gärna färgsprakande roller, men jag hade en känsla av att hon hade andra, mildare strängar på sin lyra.

Här är blogginlägget med bilden (under en massa annat). Jag är glad och stolt att få ha med den på min utställning. Tack, Basia!

https://annikabryn.wordpress.com/2013/04/02/efter-pask-pytt-15706745/

Pressträff med Löfven och Fridolin på Sven-Harrys museum.

En gång i tiden, som läsare av gamla bloggen vet, sökte jag mig till Vita Huset som gästande reporter för att få en känsla för vad som egentligen händer i denna maktborg och vem dåvarande presidenten Jimmy Carter egentligen var. (Samtidigt fick jag tillstånd att ta bilder som jag sålde.) Mitt intryck av honom visade sig i längden stämma. En humanist.

Nu såg jag att det skulle vara pressträff klockan ett idag med stats- och utbildningsministrarna, och ville gå dit av samma skäl. Jag oroar mig ju för båda dessa partier och ville få en känsla för vilka L&F är (även om det är i en press-situation). Kruxet var att man behövde journalistleg, vilket det var ett tag sedan jag hade, men efter att ha ringt tre presspersoner för de två ministrarna och den sista av dem kollat mig på längden och tvären via pålitliga källor som vi båda kände, blev jag inbjuden att vara med.

Kamerorna var många, presskåren liten, men de var kärnfolket. KG Bergström, Lena Mellin, Mats Knutson (som inte ställde frågor utan också tycktes insupa atmosfären), på min ena sida  SVT-reportern Elisabet Marmorstein och på min andra Erik Helmersson på DN:s ledarsida, honom har jag nämnt förr eftersom han ofta skriver bra saker. Aftonbladets och Expressens videofolk. Och Säpo.

Så hur var det? Flera av er har förmodligen sett några rapporter. Det var ”fluffigt”, som en reporter mumlade till mig, dvs välmenande men oexakt. Hur tänker t ex Fridolin undvika fällan att påtvingad läsning (han talade bl a om läsläxor) kanske inte alls leder till läslust, utan tvärtom? Här behövs psykologi och åtminstone några tankar om hur det skulle gå till. Och hur exakt, konkret, tänker sig Löfven att hindra tafsande och övergrepp, förutom genom att försöka vända normer?

Turkisk nyhetsbyrå var där. De hejade glatt och en av dem bevakade alla journalister med sin mobil. Jag undrade vad som skulle komma fram av det i turkiska media, som ju inte alltid säger sanningen och som just nu enligt order tycker illa om Sverige.

Efteråt var det TV-intervjuer utanför huset, under tak, vi alla trängdes som sillar i en burk och jag slingrade mig från team till team, lyssnade och tog bilder. Därvidlag var det repris på Vita Huset-upplevelsen.

Frågor, frågor. Och upprepningar, upprepningar. Comes with the territory. Fridolin kunde tyvärr inte ens på en direkt fråga svara att MP tänkte motsätta sig tiggeriförbud. Sist ställde han sig (till min fasa) framför den turkiska kameran. Vad tyckte han om att det turkiska folket gått ut på gatorna obeväpnat och ställt sig framför statskupparnas pansar? undrade reportern. Jo, han stödjer ju alltid demokrati, svarade han, så det var fint. Och vad tyckte han om att Sverige vill ha tiggeriförbud? Jo, man måste ju angripa grundorsakerna, svarade han, vilket förstås stämmer – men tyvärr sa han  inte att inget förslag just nu finns om tiggeriförbud.

Hans pressekreterare ville sätta punkt där, men han stannade kvar lite till. Och jag oroar mig för hur frågor och svar kommer att klippas ihop.

Yngste sonen visste inte, så vitt jag vet, att jag ämnade mig till pressträffen. Någonstans inom mig hade jag hoppats att kanske, kanske, något barnbarn kunde finnas i environgerna. Jag har inte fått se dem på flera år, den yngsta aldrig. Jag såg för mig hur jag kanske skulle få krama mitt äldsta barnbarn, som snart fyller nio, hur hon skulle flyga i min famn. Hennes åttaårspresent står fortfarande kvar i mitt vardagsrum.

Men inga barn var där. Och det hade ju varit en tråkig tillställning för dem.

Men – oj. Det här var illa.

För en halvtimme sedan skulle jag skicka tillbaka en mejlad text till en vän – man kan undra varför, eftersom han ju har den i sina egna sända mejl, men så var det.

Så jag kopierade. Och blev ouppmärksam. Och skickade.

Och när jag kollade det ivägsända mailet, låg där en lång rad andra mejl till helt andra personer, en hel karta! Jag vågade inte ens titta efter hur många de var, eller till vilka, eller vad de handlade om. På något sätt hade jag hållit kopieringsknappen nere för länge. Otroligt.

Så nu har jag skickat flera vädjande mejl till vännen, som är en gentleman – snälla, snälla du, radera utan att läsa! Gör det! Snälla!

Hur kan man göra som jag gjorde? Hur går det, ens tekniskt?

Är jag den enda som gör sådana här pinsamma misstag?

Dysterhet slutar i dans.

Traskade omkring lite i stan nu ikväll, kollade bioprogrammet på Grand, gick vidare uppför Kammakargatsbacken eftersom jag aldrig gått där, och hamnade på Johannes kyrkogård. Gick runt där ett tag och tittade på von Döbelns grav och andra där texten suddats ur och små diskreta gröna skyltar visade att ingen längre bryr sig om dem.

Blev rov för dystra tankar. Ja, ni förstår.

Fortsatte förbi Johannes brandstation. Tänkte tankar. Nu var jag högst uppe på Brunkebergsåsen. Fortsatte till trappan ner mot Kungsgatan. Upp därifrån steg dånande musik.

Den kom från ett hak som hette Juicy någonting. AUDITION, stod det. Folk innanför dansade som galna. De gjorde tydligen en reklamfilm. Eller skulle.

Så när vakterna vände ryggen till gick jag in med fingrarna i öronen, beredd på att varligt visas ut igen. Istället kom en lång ung svart kille och grabbade tag i mig och började dansa – hans jobb att ta hand om alla som ramlade in, antar jag – medan en ring stod runt oss och skrek och klappade.

Moi? Jag dansade med förstås! I solhatt och fel ålder.

Det var ju riktigt kul. Klev ut igen med ett leende på läpparna, bort till tunnelbanan. Och då slog det mig: Jäklar – tänk om någon filmade den dansande damen med mobil och lägger ut på youtube! Fast, äsch, ingen känner igen mig i alla fall. Men kul måste det ha sett ut.

Nu? Nu sitter jag i en dataspelshall och skriver på en tangentbord där bokstäverna lyser gröna. Hundra procenr killar, skulle jag tro. Och så jag.

Ja, jävlar!