Inte under en brinnande lastbil

…varifrån krönikören och journalisten Torsten Ehrenmark ju på sin tid längtade efter att sända krigsrapporter skriver jag detta, utan från ett iskallt forskarrum på Kungliga biblioteket. Det är fantastiskt att det finns, och biblioteket ligger i mysiga Humlegården och här finns litet fik och man kan t o m fixa medhavd mat, men här nere två våningar under jord med pigg ventilation är det KALLT!

Vilket jag upptäckte när jag öppnade konto. Så jag kom idag rustad med ylletröja och luvjacka och långkallingar under varmaste byxorna. Ändå… nästa gång adderar jag (som det heter) en filt över knäna!

På tal om irriterande språkbruk: Har ni märkt att fler och fler i tal har ersatt vanliga hederliga ”d” med ”rd”, som i mord, ord, hord, smord och fjord? ”Vad ska man göra rdå?”, säger de. Åtminstone på radio. ”Rdet kan man unrdra.” Jag tycker detta sätt att förödmjuka en fin bokstav är rdumt.

Jag har just (till sist) läst Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig” och rekommenderar den. Mycket igenkännande, ger många tankar. Det är bra att hon inte direkt påstår att detta är taget från hennes egen trettioåriga äktenskap med Horace Engdahl rakt av, dels för att alla dessa repliker ju är ett väldigt litet urval och komponerade i ett mönster av henne, dels för att ingen egentligen vet hur någon annan tänker, dels för att den som läser boken som litteratur om ett tag fullständigt struntar i bakgrundshistorien.

Bokens ”han” jobbar i ”styrelsen”. I verkligheten var ju förlagan, om jag ändå får kalla Engdahl så, ständig sekreterare i Svenska Akademien. Bokens ”hon”, litteraturvetaren Witt-Brattström själv, jobbar på ”departementet”. (Hon måste ha grunnat en hel del på vilka arbetsplatser hon skulle ge dem.) Hur det än är med autenticiteten, så ger bokens ”han” ungefär samma intryck som Horace Engdahls egna aforismer.

Striden böljar fram och tillbaka, och författaren återger så vitt jag kan se bådas röster, inte bara kvinnans. I botten ligger hennes besvikelse över att han inte var den hon trodde han var, medan han – trots att han medger sin förtjusning i sin ”upphöjelse” och att han blir oresonligt ilsken och fysiskt våldsam – inte förstår varför hon är så arg. Hon måste vara avundsjuk. Hon är ingen riktig kvinna, en riktig kvinna förstår att navigera kring mäns ”naturliga vilja att dominera”. Varför kan hon inte ta honom som han är? Och medan hon trodde att han respekterade hennes feminism, säger han nu att han trodde den ”skulle rinna av henne”.

Det står fullständigt klart att han känner starkt för henne (precis som hon för honom) och inte vill att äktenskapet ska ta slut, men han förstår helt enkelt inte vad hon säger, och när han blir förnärmad vilket han snabbt blir, kläcker han ur sig de mest pubertala kvinnoföraktande fraser – som han, tyvärr, faktiskt menar är sanningar. Det han säger är häpnadsväckande.

Han (i boken) är oförmögen att be om ursäkt och oförmögen att släppa på sin prestige – OK, han har gjort dumma saker, men varför kan hon inte bara låta udda vara jämnt, och hon har väl högst fått några dussin sparkar och örfilar under dessa år? Hon, å sin sida, behöver en ursäkt som en bekräftelse på att han förstår vad han har gjort. Men den kommer inte. Och då kan hon inte fortsätta, fast hon inte vill något hellre.

De två sitter fast i varann som ett trasigt blixtlås. Hon står inte ut med tanken att bakom den hon älskat och lekt och diskuterat med och trodde hon kände, fanns en snorkig, i grunden osäker liten gymnasist med uppblåst ego. Det gör henne skitförbannad. Han upplever hennes kommunikationsförsök som tjatiga och hennes känsla av att vara lurad som ett svepande i en falsk offermantel och som manipulation, för ”kvinnoförtryck finns inte” och hon bara säger så för att offret ju alltid har rätt, och för att tvinga på honom åsikter han inte vill ha. Och så är hon som sagt avundsjuk på hans upphöjelse. Ju mer hon försöker förklara, desto värre blir det, med andra ord.

Det där påminner om ett replikskifte i en av mina tre filmer, skrivna långt före den här boken, där en man och en kvinna också försöker prata. De är båda mer vuxna, skulle jag vilja påstå, och inga örfilar har förekommit, men hindren (som hon kallar muren) finns där lik förbaskat. För henne känns det som om han saknar vissa receptorer, det går inte riktigt att nå honom. Han protesterar förstås och det blir ganska hett, men slutar just den gången med ett ögonblick av kärv humor som de delar. Fasen, jag måste få göra den filmen!

Anledningen till att jag sitter här just nu är lingvistikboken, en möjlig artikel om lingvistik, och en möjlig artikel om filmdialog, som ju är ett besläktat ämne. Jag behöver göra research och sammanställningar. Filmbiblioteket öppnar tyvärr inte förrän efter den 7 och den lingvistiklitteratur som jag (jag har betat av en rejäl lista) ännu inte läst men bör läsa, är marig att få tag i.

Vad som stör mig är att forskningen ofta rör sig in på mark där man kan komma till orimliga resultat därför att förutsättningarna är orimliga, man försöker putta in saker i för små och trånga boxar. Jag vill röra i det där.

Vad beträffar mitt foto har det hänt en hel del, det har utvecklats. Jag tackar återigen Roland S. för att han först oerhört länge och tålmodigt stöttade och lyssnade på mig, och sedan gav mig en välbehövlig spark i ändan. Det fick mig att vakna till och streta vidare med ett klarare huvud (ja, lite metafortrassel med kroppsdelarna där).  Han sa att jag hade klarat fotoprovet till filmskolan, om jag gjort det, inte därför att jag hade så fantastiska bilder, utan bara tillräckligt många som var OK.

Tillräckligt många? Det fastnade i min alltså allt klarare skalle, för det duger inte. Det måste bli bättre än så. Och nu börjar det faktiskt kanske bli allt fler som är bättre än så.

Nu har jag inte sagt så mycket om politik på ett tag. Det blir nästa inlägg!

Annonser

6 reaktioner till “Inte under en brinnande lastbil”

    1. Ja, oj – när man minns dem, märker man hur man saknar dem. De hade både värme och skärpa. Har du lagt märke till hur både Ehrenmark och Lindqvist har tagit intryck av Alving och försökt likna henne? Ibland t o m i språkbruket.

      Annars är det en god sak i och för sig att så många helt olika människor får komma fram och berätta. Jag tror det är första gången jag fått höra Sara Mohammads hela historia, till exempel. Jag beundrar henne verkligen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s