De senaste dagarna /PS /PS2

har det varit ett fläng. Jag har hamnat i en nersläckt tunnelbanevagn – det blev VERKLIGEN kölsvart inne i tunneln -räddat ett gallskrikande barn som fick spärren igenslagen rätt framför näsan, med orolig mor på andra sidan, visat en kvinna på Odenplan att hon stod på Odenplan, tagit fler bilder nere på Sveavägen (hur kan jag plötsligt knäcka en fotokod nu?), och lugnat J, som snart är 90 och inte vill flytta till äldreboende, med att hon faktiskt inte måste det. ”Håll dig utanför”, sa jag glatt. Och hon blev så lättad, för hon hör till dem som faktiskt inte känner sig särskilt ensam och inte har tråkigt, och när hon är hemma och kan släppa rollatorn dansar hon.

Och den beramade auditionen för en film som inte ska vara film, bara prova text, blev av. Som jag sagt funkar jag på scen, men har inte den där speciella mystiska egenskapen som gör att man går genom duken. Motspänstigt ställde jag mig framför en kamera och blev vederbörligen chockad.

Jag är inte Helen Mirren. Jag är inte Susan Sarandon. Vilket jag ju vet. Återvände dyster till mina lingvistikböcker och bilder.

Men filmmakaren ville inte ge sig. ”Vi går närmare”, sa hen envist.

Närmare? Med den griniga fejan? Är du inte riktigt…”

”Jo, närmare. Embrace your face, sa du. Gör det då! Gör som britterna. Ser de vanliga ut, går de in för att bli den mest fascinerande vanliga skådespelaren i filmhistorien. Och så sätt papiljotter i håret.”

”Papiljotter? Det hjälper väl inte mot rynk…”

”Skit i dem. Nu ska vi ha nästan närbild. Med ljus rakt framifrån. Kör.”

Så jag körde. Och det blev inte en Oscarsprestation, men det blev en skillnad, för nu såg man blickar och intentioner. Det rörde sig om ett telefonsamtal, och man kunde se den andra partens (ohörbara) repliker, och dessutom höra vad jag sa – jag har ju gått en i gammaldags teaterskola och lärt mig artikulation. Som låter naturlig.

Men mitt ansikte är faktiskt ett problem. Nu har jag ju inte tänkt mig att bli skådespelerska i denna fas av livet, men det är ett bekymmer att se totalt humorfri och sur ut NÄR MAN INTE ÄR DET, utan väldigt rolig och varmt välvillig. Om jag vill regissera – hur ska arma skådespelare stå ut med att göra sitt livs scen, och så se denna sura dam bredvid kameran, även om de vet att det ser annorlunda ut i hennes huvud? Ska jag behöva göra en ansiktslyftning för att kunna bli regissör?

Jag vet vad det blir, jag. Jag får gömma mig i det där svarta tältet med monitorn.

På tal om monitor kan jag rekommendera en intervju med Steven Spielberg på youtube, han talar om sin debutfilm Duellen (som han fick tio dagar på sig att göra. Det tog tolv.) Hittar ni filmen också, se den!

FILMBIBLIOTEKET I Filmhuset har äntligen öppnat, så jag har kunnat låna Kozloffboken om filmdialog. Det finns nästan ingenting om detta ämne. Bibliotekarien visade mig tack och lov den svenska tidskriften FLM, när någon till min stora förvåning har skrivit en artikel som försvarar genomarbetad dialog, alltså en sådan artikel jag vill skriva, men från lite andra utgångspunkter.

Jag satte mig vid en dator och googlade författaren, som jag trodde var en gammal stöt i min ålder. Han är 24. Jag hittade ett telefonnummer. Ringde honom. I denna svenska filmvärld hittar jag alltså, i detta ämne, en själsfrände som kunde vara mitt barnbarn? Fantastiskt!

OCH SÅ utlovade jag ju politik i detta mitt nästa inlägg. Det får bli en snabbis med amerikansk vinkel: Alltfler republikaner på hög nivå går emot Donald Trump offentligt, och en och annan undrar igen om han inte faktiskt försöker spräcka sin egen kampanj (att vara president är inte KUL). Det är nog inte säkert, jag tror att vad vi ser är vad vi får, men med alla dessa motståndare skulle han kunna dra sig tillbaka på ett höviskt sätt – han skulle kunna framställa sig själv som ”missförstådd men ädel” och dra sig tillbaka med en suck, för god för denna smutsiga värld.

PS/ När jag ringde en journalist idag för att fråga ett par saker, blev det tjall på telefonen. Avbrott med jämna mellanrum, som vore den en mobil i en tunnel.

Samma sak när jag ringde den unga filmmannen. Till slut bröts samtalet. Något orolig ringde jag nästa person, och telefonen hängde med tillräckligt länge för att vi skulle kunna bestämma en prat-tid i morgon. (Han är på Gotland.)

Det här håller ju inte. Jag krafsade fram min gamla Dialog från garderoben och dammade av den, en beige rart klunsig sak utan knappar, och bad Supergrannen ringa. Det gjorde han. Och telefonen funkar, den surrar som en hes geting.

Så nu är jag beredd i morgon, även om jag inte hinner köpa en ny telefon. Man ska aldrig slänga något!

PS2: I ett tal har Donald Trump låtit som om han uppmanar USA:s vapenägare att ”göra något åt Hillary Clinton”, vilket i värsta fall är en direkt uppmaning till mord, i bästa fall visar ett horribelt dåligt omdöme, och i båda fallen kan trigga någon störd person att ta honom på orden.

https://www.washingtonpost.com/politics/from-trumps-controversial-words-a-pattern-outrage-headlines-and-then-denial/2016/08/09/4feadec0-5e71-11e6-8e45-477372e89d78_story.html?tid=a_inl

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s