Frukost och inspiration.

Igår hade jag ett långt och roligt samtal med filmprofessorn Harald Stjerne – jag i röran av böcker och artiklar i Birkastan med min gamla Dialogtelefon, han på Gotland där han, berättade han, kunde se ut över landskapet. Dels är han helt enkelt trevlig att prata med, dels har han en mängd saker att berätta som jag inte visste eller inte tänkt på. Den här intervjun är research för min filmdialogartikel.

Sedan satt jag och kikade på film (kan inte låta bli att köpa gamla dvd för 10 kronor styck på Sankt Eriksgatan 71, där en man huserar i en trång källarlokal med en rikedom av CD och dvd, de senare ligger i en stor hög i trappan) och skrev och ändrade och funderade till bortåt tre på natten.

Vacklade i säng och vacklade upp igen halv tio. Hade en studierumstid bokad till elva, gott om tid för frukost och bad. Kan man tycka. Men nix pix, nu blev jag inspirerad igen och fick formuleringar i huvudet och måste avbryta mig hela tiden för att springa från spisen och sätta mig oduschad och okammad vid datorn och knattra på tangentbordet. När jag till sist ätit och skrivit och duschat, rusade jag ut ur porten och bort till tunnelbanan och hade turen med mig, ett tåg kom in direkt och jag landade här i rummet fem i elva.

Många har reagerat på svensk filmdialogs ofta konstlösa och hackiga form, men få har skrivit om det och analyserat varför det är så. Det är det jag vill göra, grundligt. En av orsakerna är övertygelsen att folk minns vad de ser men inte vad de hör, vilket helt enkelt inte är sant, och att en bild säger mer än tusen ord. Det sista påståendet har enligt Kozloff spårats till en reklamgubbe som på tjugotalet ville framhålla att folk blir mer benägna att köpa smaskigt godis om de ser än bild av det, än om de bara får en verbal beskrivning. Knappast något att bygga en hel filmestetik på. En annan orsak till filmdialogens minskade betydelse är sättet att göra film idag.

Jag ska komma in på det och mycket mer.

Annonser

2 reaktioner till “Frukost och inspiration.”

  1. Det där ser jag verkligen fram emot, för ”usel dialog” i oräkneliga svenska filmer och teveserier (särskilt i teveserier, måste jag säga — såna där Beck-filmer och enklare deckarserier och liknande innehåller ”samtal” som får det att knorva sig i hjärnan och knyta sig i magen …) är något som ibland får en att undra vad som står på.

    Hur — hur — bär man sig åt för att så totalt missa normala formuleringar och tonfall? Jag menar, hör inte skådespelarna, regissörerna, klipparna, scriptorna, producenterna (osv.) hur illa det låter, hur omöjligt det är att någon, någonsin skulle uttrycka sig på det viset?

    Ursäkta. Liten käpphäst här. Vilket ju är anledningen till att jag så gärna skulle vilja se en grundlig granskning!

    Gilla

    1. Det hoppas jag du ska få!
      Grejen är att regissörerna VILL att det ska låta så här. Det anses autentiskt. Jag förstår det inte heller – dvs, jag vet ju att det kommer ur sjuttiotalets protest mot tillgjorda tonfall och en rätt nedlåtande vänsterrörelses uppfattning om hur ”folket” låter – men det fungerar ju inte.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s