Litet, litet blogginlägg. /PS – Jason Isaacs

Tänkte jag skulle vara lite positiv här!

Till exempel skriva om de där heltäckande plastgrejerna de sätter över barnvagnarna, i tron att det ”måste komma in luft, annars hade ju inte affärerna sålt dem!” (autentisk replik). NU har jag sett ett antal sådana som har icke stängbara slitsar i sidorna, så att luften faktiskt KAN komma in. Underbart!

Regn, ja. Det har jätteregnat här. Jag gick ut i regnet utan paraply eftersom mitt paraply inte tål blåst, och jag hade glömt att jag vid något tillfälle köpt ett stort knallgult fotbollspåhejarplastskynke. Genomblöt blev jag, men kan ni tänka er? Jackan torkade på bara någon timme på biblioteket! Och tröjan under var inte våt!

Och så har jag lyckats känna doften av regn flera gånger. (Mitt luktsinne är ju lite sporadiskt efter en superförkylning för ett stort antal år sedan.) Det händer också att jag känner doften av fisk när jag kokar fisk. Mys.

Mer positivt: mitt ICA har norsk getost, en brun kloss som kommer från Gudbrandsdalen. Vansinnigt god. Jag hittade den t o m i USA, där tjejen i kassan frågade, chockad: WHAT is THIS? De frukostar min farmor lagade åt mig i barndomen bestod av mjölkchoklad (som måste koka upp tre gånger), en snyggt delad smörgås med Goudaost, och en snyggt delad smörgås med ”brunost”. Allt serverat på sängen på en liten plåtbricka, med duk vill jag minnas. Det var en verklig akt av kärlek, att låta en liten unge få frukost på sängen med superordentliga farmors fina dunbolstrar runt sig, mitt i farozonen.

Mer: Jag fryser inte längre när jag ska sova. Vilket är bra, eftersom temperaturen nu går ner och inga element sätts på. (Snacka om mikroblogg…)

På tal om det har det börjat spritta i mina ur-gener. Jag känner en stark drift att få sova ute, eller möjligen i en hydda eller grotta, och känna nattvinden mot kinden och höra spridda djur från mörkret runt oss. Jag som blir sjuk av draget bara någon säger ”Hursa?” intill mig. Jag känner mig riktigt sur på att våra svunna släktingar under årtusendenas gång skapat den s k civilisationen som är bra och bekväm på väldigt många sätt, ofta rentav livräddande, men som förvisar mig till ett hus och skiljer mig från alla andra i ”stammen”. (Jo, jag är djupt tacksam över att jag lever här i frihet och trygghet och inte på flykt undan krig, i förfärliga flyktingläger.)

Det är inte ett naturligt sätt att leva, jag tror det finns en diffus längtan inom oss efter något annat. Det här vet jag att jag berört tidigare, men nu känns det verkligen starkt. Vi behöver vindarna, vyerna, dofterna, ljuden. Så nu på kvällarna låter jag fönstret i sovrummet stå öppet en lång stund medan jag ligger och läser och känner vinden mot ansiktet och kvardröjande dofter av sommar och växter.

Så vad gör man åt det? Reser någonstans? Tar med en sovsäck (och plastskynket…?) och lägger sig att sova under ett träd? Åker till stora skogen i icke myggtider?

Jag måste säga att till och med när jag bott tillsammans med äkta make eller sambo och barnen, har det känts som om vi var för få. En koja (lägenhet) bara för oss fyra? Nu fanns det säkert nackdelar med att ströva på savannen i grupper om kanske tjugo personer med, alltid var det någon tönt man önskade åt pepparn – eller också kanske man var mobbad själv – men ändå.

Det var bättre i Rickeby på landet, för där hade vi både träd och djur och vyer. Men att ge sig ut att fiska eller plocka bär och rötter och musslor och sedan samlas framåt kvällen och lägga allt på elden och prata, och sedan somna i närheten av de andra och känna den där vinden och röken från en falnande eld – jag tror det kändes djupt tillfredsställande, in i märgen, in i magen. Det närmaste jag kommit det var på farmors släktgård, där alla (då på sommaren tio personer) samlades i köket och pratade och skrattade, medan jag somnade tryggt på den väggfasta bänken bakom dem.

Oändligt nöjd.

PS/ 2006kom en brittisk-amerikansk TV-serie som hette ”The State Within” (7 heltimmesavsnitt, tror den finns på Netflix). Den handlade om smutsig politik, tyvärr med då moderna fladdriga bilder, men med enastående spel på alla håll. Så jag köpte den på Buylandos utförsäljning.

En av skådespelarna som spelade brittisk ambassadör i Washington DC heter Jason Isaacs. Skarpskuret ansikte, intensivt blå ögon, passade bra i kostym, agerade nedtonat och civiliserat, schysst mot de kvinnliga rollerna. Man gillade honom.

Lite senare dök han till min häpnad  plötsligt upp som birolls-skurk i en amerikansk film. Och så köpte jag en annan amerikansk film som hette ”A single shot” (missa den gärna) och där var han skurk i en stor biroll igen, med vildvuxet hår, målmedvetet brutal, och våldtog en flicka. Han var obehagligt övertygande som skitstövel.

Han kör en twitter med 58 000 följare, i sann brittisk understatementstil, och har sagt att han är nöjd med att kunna knalla omkring som okänd (trots sitt leading man-utseende i den där TV-serien har han inte slagit genom helt och hållet), och att de som HAR slagit genom ofta har ohyggligt jobbiga liv.

Tydligen kan han spela vad som helst. Intressant. Jag måste se fler filmer han har gjort. Han tycks ha varit med på en mängd ställen,  t ex i Vita Huset, vilket jag inte minns alls

Isaacs: http://www.imdb.com/name/nm0005042/?ref_=fn_al_nm_1

The State Within: http://www.tv.com/shows/the-state-within/photos/publicity/image-20/#20

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s