En utställning till.

Halv tolv ringde Patrik. En halvtimme innan jag trodde han skulle ringa (jo, jag satt och väntade!).

-Hej! sa han. Glad och pigg.
-Hej! sa jag, lika piggt. Är jag refuserad?
-Nej, nej! Vi tyckte om dina bilder alla tre!

Wow! (Som vi vördnadsvärda damer säger.) Jag drog en väldigt glad suck. För nu blir det en fotoutställning på biblioteket på Sveavägen också, förutom den på Kungsholmen första oktober – där i det intima f d kaféet blir det snapshots, delvis s k street photography, medan det vid Sveavägen som har höga vita väggar i sitt kafé blir större, färgrika nonfigurativa saker.

Februari? sa Patrik. Ja, februari! sa jag. Det är en tråkig månad, vi tar den! (För då passar starka färger bra, de gjuter energi i trötta människor.)

Vi hade ett väldigt trevligt samtal. Det här ska bli kul. Det är inte mycket annat som är kul just nu, så Patrik livade upp mig – inte bara med sitt positiva besked, utan för att hela han är upplivande.

Jag har en magisk tandborste. Vet inte hur det kommer sig, eller när den bestämde sig för att bli magisk. Så här är det: Jag kan sitta och läsa och dricka kaffe och känna mig allmänt overksam till bortåt två eller tre på natten, men när jag äntligen masar mig iväg för att lägga mig och just börjat borsta tänderna i badrummet, tänds den ena brighta idén efter den andra i min skalle, f.n. beträffande filmartikel och skådespelare. Jag måste alltså hejda godnattritualerna och rusa till datorn eller greppa en penna, för om jag inte skriver ner mina idéer, försvinner de. (Och jo, de ser ut att vara brighta dagen efter också. I hope.)

Och: Förutom om filmdialog läser jag Björn Rosengrens självbiografi. Den är tung som synden, väger ett antal kilo, har spökskrivits av Hakelius efter Rosengrens inspelade berättelser, och utformad som ett mycket stort antal korta snuttar. Till 98% handlar den om hans olika utbildningar (han var en jäkel på att gå kurser som ung och har bl a varit bilmekaniker), jobb, och hur han sedan via envisa mentorer och smartness och mera jobb fick chefsbefattningar tidigt. Återigen slår det mig att det här är en värld – speciellt vad gäller mentorskap –  till allra största delen stängd för kvinnor, precis som när jag läst andra pampars livshistorier. BR har inte varit lat, tvärtom, men han tar det nästan som en självklarhet att det också uppskattad och får respons.

Om privatlivet får man knappt veta något. Han gillar mamma, men pappa är besvärlig. Han blir som artonåring kär i en femtonårig flicka, de gifter sig sex år senare. Han ligger i lumpen, träffar andra tjejer och tjänar pengar på att kopiera sina egna kärleksbrev till flickvännen till sina mindre skrivbenägna kompisar. Flickvännen får reda på det. Hon måste ha varit ett under av balans och förlåtelse, för hon gjorde inte slut.

Det är också – i denna tid av diskussion om ”folkhemmet” – kul att läsa om hur dess framväxt aktivt hjälpte människor, som t ex Rosengrens familj. Det byggdes hus för dem som hade låga löner och många barn, egnahemsrörelsen tillät låginkomsttagare att bygga egna hus med liten grönsakstäppa, osv. Någon dold fascism fanns inte. man ordnade också sommarvistelser på landet för panka ungar.

Mest handlar det dock om jobb.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s