Imorgon vernissage

Ja, imorgon klockan ett öppnar min fotoutställning här på Kungsholmens bibliotek! Den hänger sedan i två veckor.

Det råder febril verksamhet på den här kanten just nu, saker händer hela tiden och det måste grejas på alla sätt och vis, och hade jag inte glömt ett USB-minne i Fruängen, så – men det berättar jag efteråt! Ni ska se den fina lugna ytan och de vackra bilderna, inte de paddlande fossingarna…

Väl mött!

Ni kan lägga till mitt namn

Nazistiska organisationer hör inte hemma på bokmässan. Sin yttrandefrihet har de redan, men dit hör inte rättighet att vara med där.
http://www.expressen.se/debatt/hall-rent-mot-rasism-bokmassan-1/

 

Och jag förstår livligt den här kvinnan, som lämnar V.

http://www.expressen.se/debatt/darfor-lamnar-jag-vansterpartiet/

Varför förstår inte V det här? Vad är det för fel på partiledningen och stora delar av partiet? Skulle de sagt samma sak om svarta i Sydafrika som beskrev apartheid? ”Håll tyst, om du klagar på förtrycket är du rasist”? För förtryck och apatrtheid av kvinnor är just vad det är frågan om.

The Spring Day

Det blev ett riktigt springande idag. Det började i och för sig med ett telefonsamtal till banken för räkningar, där jag enligt en röst skulle få vänta i sju minuter. Jag blundade alltså och beredde mig på en kvarts zen-tid. Det var riktigt skönt.

Men sedan då springandet. Lite faktainsamling om bilder, sedan iväg på buss till Filmhuset för att lämna tillbaka bok, och där var det faktiskt vårstämning. Det var som att komma ut på landet, gräs och träd och sol och ljumma vindar och blå himmel.

Jag gillar Filmhuset. När det var nybyggt skrev jag i Expressen att det var som en båt som ankrat på Gärdet och lagt ut en bred landgång – nu x antal år senare tycker jag landgången är en lite jättelång uppförsbacke. Men huset är mysigt! Så jag lämnade bok och hittade Helen Mirren-filmen Eye in the Sky, man kan nämligen låna film här (förstås), underbart.

På tal om dvd råkade jag i samtal med en filmintresserad man bakom disken i en Pressbyrå- (eller om det var 7-11) butik i tunnelbanan, och han berättade att det finns en Magnus som envist håller fast vid sin dvd-butik vid Ålstens Torg. (T-bana till Alvik, spårvagn till Ålsten). Dit måste jag åka och titta!

Det är en massa teknikprat kring fotona till lördagens inledning på min fotoutställning på Kungsholmens bibliotek. Jag ska kopiera i morgon, men är inte helt säker på vid vilket labb. Bilderna jag gillar bäst (om som passar ihop) utkristalliserar sig. Det är ganska likt bokskrivande – man beskär en bild, eller skriver en bit, och om den håller ett tag kanske den faktiskt har något som består.

Jag är ju nybörjare på att hänga en utställning, så det är en skarp inlärningskurva här. Men rolig!

Hann också se Helen Mirren-filmen. Underbara tider, när man kan marknadsföra en film med en 69-årig dam på omslaget! Det var vad jag förstår förresten Alan Rickmans sista film, den är dedicerad till honom.

Hundar som låter.

Vid Odenplan. En ambulans kör förbi med tjutande sirener, och på trottoaren står en stor, svart pudel och tjuter med för sina lungors fulla kraft, medan hans matte håller i kopplet och väntar på att han ska yla klart. Hon har ett svårt prövat uttryck i ansiktet, man kan se att det här händer hela tiden och hon har gett upp alla försök att a/prata förnuft med hunden, b/ursäkta sig inför omgivningen.

-Så där gör han alltid när det kommer en ambulans, säger hon när det äntligen blir tyst och hon och vovven kan gå vidare.

Det är rätt gulligt. Hundens ylande kommer ju direkt ur varginstinkterna, det är så här vargflockars medlemmar håller kontakt med varandra över stora vidder. Skriet från vildmarken. Rätt tonhöjd på pianot eller sirenerna eller husses sångröst, och hundar bara måste yla med.

Observatorieparken. För en gångs skull är den nästan tom i solen, plaskdammen är torrlagd och man får nästan lust att dansa lite för sig själv. Men helt tomt är det inte. Från dammens bortre sida hörs ett pipigt, envist bjäffande. Det är en pytteliten smutsvit pudel som bjäbbar som en galning mot en lång, dyster karl med samma prövade uttryck i ansiktet som den stora pudelns matte.

-Tyst, säger han lågmält.

Valpen håller lydigt tyst så länge den orkar, ungefär fyra sekunder, och husse kastar, tydligen för tionde gången, en liten pryl ungefär tre meter bort. Lillvovven hämtar den, släpper den framför husses stora fötter och bjäbbar igen. Voff! Viff! Viff! Man får lust att ge den en Läkerol.

Den dystre kliver upp ur dammen. -Kom, säger han till hunden. Hunden backar ivrigt, gör en framstöt mot den jättehöga dammkanten (ca 40 centimeter), backar igen och tar sats, och flyger upp med flera decimeter till godo.

-Det gick ju bra! säger jag, och den dystre ler blekt. Man kan se att han älskar hunden, men det lilla krypet tär definitivt på honom.

Vår och hundens gemensamma historia lär sträcka sig ungefär 14 000 år tillbaka i tiden. En stenålderskvinna är begravd tillsammans med en liten valp, hon har handen på hennes eller hans huvud. Som vi vet är hundar vargar som avlats till oigenkännlighet, de har stannat i sin utvecklig och blir egentligen aldrig riktigt vuxna, och de är extremt inriktade på att samarbeta med och behaga människor.

Ändå finns vargen kvar i hunden, och ibland går det illa när instinkterna fortfarande inte stämmer med situationen i människovärlden. Enstaka hundar kan anfalla barn eller sina egna ägare. Så man bör vara försiktig.

En amerikans programledare gick in i ett varghägn med en expert, och en av vargarna stannade upp och tittade forskande på dem.

-Det är som om den tänkte: ”Jag skulle kunna döda er, men jag har inte lust just nu”, sa programledaren.

Men det var alltså en riktig varg. Som en del människor tror kan tämjas, men det går inte.

Katter? De har ännu inte riktigt domesticerats, tror man.

Mammutar drar.

Ploppade just upp på Odenplan och märkte att de har öppet i nybyggda tunnelbanedelen för allmänheten att beskåda idag. Precis när jag gick förbi vinkade en kvinna i den väldigt långa kön, på väg in genom den lilla dörren nere vid rulltrapporna i biljetthallen – det var Maria, som brukar tigga på Sankt Eriksplan, och hennes kompis. Häromdagen hade förresten Maria, för första gången som jag sett det, gröna långbyxor och matchande tröja och inget huckle, istället för den vanliga blommiga långkjolen. Det är kul att de är ute och gör saker.

Min förkylning har nu knökat sig upp en halvtrappa och gör framstötar mot övre luftvägarna. Snuva, med andra ord, och värkande bihålor. Är det bara jag, eller har förkylningar under de senaste decennierna börjat envisas med ett dacapo innan de slutligen ger sig?

Mammutar, ja! Karin Bojs bok, ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”, är gul och har en halv mammut på framsidan. Mammuten kommer liksom försynt inklivande från vänster. Det är ett väldigt tilltalande omslag, men i morse roade jag mig med att fundera hur snacket kan ha gått när de bestämde sig för just det på förlaget.

– Men alltså, varför ska vi ha en elefant på omslaget på en bok som handlar om homo sapiens och lite neandertalare?
– Mammut. Inte elefant, mammut!
– Eller papput, hehe…
– OK, mammut. Varför en mammut?
– Folk GILLAR mammutar. Mammutar är gulliga och fantasieggande och finns ju närapå. Det är som med dinosaurier, fast med 65 miljoner år emellan i och för sig.
– Folk gillar kattungar också! Men inte har vi en katt på omslaget?
– Pft. Om vi hade en katt skulle folk tro att det handlade om katter! Och det gör det ju inte.
– Men det handlar inte om mammutar heller!
– I och för sig, men mammutar får folk att tänka på neandertalare.
– Men boken handlar ju inte om neandertalare!
– Nej, men neandertalare får folk att tänka på urtiden för länge länge sedan, för de jagade mammutar, och en del neandertalare träffade homo sapiens när sapiens kom knallande till Palestinatrakten från Afrika.
– Men Bojs skriver i princip bara om ETT möte mellan en neandertalman och en sapienskvinna, och hon håller med den där forskarkillen som utgår från att det måste ha varit en våldtäkt!
– I och för sig, men de fanns i alla fall samtidigt, och det var himla länge sedan och mammutarna får folk att fatta att jorden var obebyggd då, naturen sträckte sig orörd över hela planeten, och…
– Då kan vi väl bara göra ett omslag med en sapiens som tittar ut över naturen från ett berg…?
– Nä. Mammutar är mycket roligare. Folk GILLAR mammutar. Natur, det kan ju vara när som helst. Och vem ska spela sapiensmänniskan på bilden, de såg ju likadana ut då som idag, Carolina Gynning med svart peruk? Och naturen KAN ha dåliga konnotationer, den kan man få hösnuva av i värsta fall.
– Kan man väl av mammutar också? Jättestora pälsdjur!
– Nu tänker du väl lite fel i alla fall? Det finns det ju inga mammutar längre, så det är inget problem. Vi tar en mammut!

Och det roliga är att mammuten på omslaget fungerar. Vem kan motstå en mammut? Och tillsammans med titeln ser man faktiskt för sig tidiga människor i en jungfrulig natur för väldigt länge sedan.

Jag gillar Bojs bok, men jag håller inte oreserverat med henne och hennes forskarguru angående neandertalmötena. Han (forskaren) verkar alldeles för fnysande och känslomässigt engagerad i att neandertalmän måste ha varit våldsamma och känts främmande och olockande för sapiensmänniskor. De luktade säkert illa, skriver Bojs. Att sapienskvinnan då också bör ha luktat pyton för neandertalmannen finns inte med i ekvationen – det vet man väl hur karlar är, inte så nogräknade.

Att sapiensmän säkert tände på neandertalkvinnor också nämns inte. Men sapiensmän är ju så förfinade och gentemannamässiga, förstås.

Jag tycker sämre och sämre om Bojs forskarguru ju mer jag läser. Det finns vissa artefakter, redskap och dylikt, som liknar de man hittat vid vad man anser vara sapiensbosättningar men är lite klumpigare utförda, och det har spekulerats i om det i själva verket var neandertalare som tillverkade dem. Men den tanken gillar inte FG. Han föreställer sig (precis om jag antar att han föreställde sig våldtäkten) att neandertalare höll sig på sin kant, men smög i buskarna runt sapienslägren, och sedan härmade nykomlingarnas sätt att göra redskap och andra föremål. ( I andra nutida fall brukar vi inte prata om att härmas, utan om inflytande och utbyte av kultur.)

Jag är starkt för inlevelse, men när den tycks dikterad av någon grumlig icke närmare analyserad ovilja, kan den leda käpprätt åt skogen. Naturligtvis har jag själv inte en susning om hur interaktionen mellan neandertalare och sapiens såg ut, det har ingen, men man bör vara lite försiktig och inte missa sin egen bakgrunds roll i sina scenarios. Jag har inte läst FG själv, men i Bojs bok ger han intryck av att ha bilden av en grymtande, knogarna-i-marken-släpande artonhundratalsneandertalare inetsad i medvetandet.

Hur som helst: Mammutar ÄR mysiga. Papputar också!

”Memory Wound”.

Monumentet till minne av dem terroristen Breivik mördade på Utöya, stoppas av den norska regeringen, och Ulrika Stahre skriver i AB att det är ofattbart att missnöjda grannar – för det är de som främst är emot monumentet – kan få ha en avgörande röst i något så viktigt.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23533459.ab

Som vi vet består monumentet av att en halvö delas i två, med ett sund emellan. Ett sår i minnet. Som man kan se av bilden i artikeln, är det sorgset, storslaget och vackert. Enligt Stahre är (de flesta) av de dödas anhöriga positivt inställda.

Men nu är grannarna inte vilka missnöjda grannar som helst, de bor inom syn- och hörhåll från Utöya, de hörde skotten och såg flyende och ofta skadade ungdomar försöka simma i säkerhet i det iskalla vattnet. Flera av grannarna gav sig, med risk för sina egna liv, ut i småbåtar för att plocka upp så många de kunde. Och nu bor de fortfarande kvar och kan se Utöya och platsen där monumentet ska skapas.

Problemet är  att det mycket synliga minnemärket i grunden handlar om de mördades död, dagen då de dog, dagen då Breivik med våld stoppade deras liv och drömmar. Inte om det liv de levde, de tankar de tänkte, inte om de överlevande som kunde kämpa för att gå vidare.

Monumentet handlar om och förevigar såret, inte att det långsamt växer igen allt eftersom terroristens illdåd sakta tonar bort. Han åstadkom en oändlig sorg, men såret han högg kommer att försvinna. Han misslyckades.  Andra krafter, samma krafter och idéer som de mördade ungdomarna hade, var starkare. Och det kan man inte se i detta konstverk.

Så jag förstår grannarna, och håller med om att minnesmärket inte kan se ut så här, hur vackert det än är.