Mammutar drar.

Ploppade just upp på Odenplan och märkte att de har öppet i nybyggda tunnelbanedelen för allmänheten att beskåda idag. Precis när jag gick förbi vinkade en kvinna i den väldigt långa kön, på väg in genom den lilla dörren nere vid rulltrapporna i biljetthallen – det var Maria, som brukar tigga på Sankt Eriksplan, och hennes kompis. Häromdagen hade förresten Maria, för första gången som jag sett det, gröna långbyxor och matchande tröja och inget huckle, istället för den vanliga blommiga långkjolen. Det är kul att de är ute och gör saker.

Min förkylning har nu knökat sig upp en halvtrappa och gör framstötar mot övre luftvägarna. Snuva, med andra ord, och värkande bihålor. Är det bara jag, eller har förkylningar under de senaste decennierna börjat envisas med ett dacapo innan de slutligen ger sig?

Mammutar, ja! Karin Bojs bok, ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”, är gul och har en halv mammut på framsidan. Mammuten kommer liksom försynt inklivande från vänster. Det är ett väldigt tilltalande omslag, men i morse roade jag mig med att fundera hur snacket kan ha gått när de bestämde sig för just det på förlaget.

– Men alltså, varför ska vi ha en elefant på omslaget på en bok som handlar om homo sapiens och lite neandertalare?
– Mammut. Inte elefant, mammut!
– Eller papput, hehe…
– OK, mammut. Varför en mammut?
– Folk GILLAR mammutar. Mammutar är gulliga och fantasieggande och finns ju närapå. Det är som med dinosaurier, fast med 65 miljoner år emellan i och för sig.
– Folk gillar kattungar också! Men inte har vi en katt på omslaget?
– Pft. Om vi hade en katt skulle folk tro att det handlade om katter! Och det gör det ju inte.
– Men det handlar inte om mammutar heller!
– I och för sig, men mammutar får folk att tänka på neandertalare.
– Men boken handlar ju inte om neandertalare!
– Nej, men neandertalare får folk att tänka på urtiden för länge länge sedan, för de jagade mammutar, och en del neandertalare träffade homo sapiens när sapiens kom knallande till Palestinatrakten från Afrika.
– Men Bojs skriver i princip bara om ETT möte mellan en neandertalman och en sapienskvinna, och hon håller med den där forskarkillen som utgår från att det måste ha varit en våldtäkt!
– I och för sig, men de fanns i alla fall samtidigt, och det var himla länge sedan och mammutarna får folk att fatta att jorden var obebyggd då, naturen sträckte sig orörd över hela planeten, och…
– Då kan vi väl bara göra ett omslag med en sapiens som tittar ut över naturen från ett berg…?
– Nä. Mammutar är mycket roligare. Folk GILLAR mammutar. Natur, det kan ju vara när som helst. Och vem ska spela sapiensmänniskan på bilden, de såg ju likadana ut då som idag, Carolina Gynning med svart peruk? Och naturen KAN ha dåliga konnotationer, den kan man få hösnuva av i värsta fall.
– Kan man väl av mammutar också? Jättestora pälsdjur!
– Nu tänker du väl lite fel i alla fall? Det finns det ju inga mammutar längre, så det är inget problem. Vi tar en mammut!

Och det roliga är att mammuten på omslaget fungerar. Vem kan motstå en mammut? Och tillsammans med titeln ser man faktiskt för sig tidiga människor i en jungfrulig natur för väldigt länge sedan.

Jag gillar Bojs bok, men jag håller inte oreserverat med henne och hennes forskarguru angående neandertalmötena. Han (forskaren) verkar alldeles för fnysande och känslomässigt engagerad i att neandertalmän måste ha varit våldsamma och känts främmande och olockande för sapiensmänniskor. De luktade säkert illa, skriver Bojs. Att sapienskvinnan då också bör ha luktat pyton för neandertalmannen finns inte med i ekvationen – det vet man väl hur karlar är, inte så nogräknade.

Att sapiensmän säkert tände på neandertalkvinnor också nämns inte. Men sapiensmän är ju så förfinade och gentemannamässiga, förstås.

Jag tycker sämre och sämre om Bojs forskarguru ju mer jag läser. Det finns vissa artefakter, redskap och dylikt, som liknar de man hittat vid vad man anser vara sapiensbosättningar men är lite klumpigare utförda, och det har spekulerats i om det i själva verket var neandertalare som tillverkade dem. Men den tanken gillar inte FG. Han föreställer sig (precis om jag antar att han föreställde sig våldtäkten) att neandertalare höll sig på sin kant, men smög i buskarna runt sapienslägren, och sedan härmade nykomlingarnas sätt att göra redskap och andra föremål. ( I andra nutida fall brukar vi inte prata om att härmas, utan om inflytande och utbyte av kultur.)

Jag är starkt för inlevelse, men när den tycks dikterad av någon grumlig icke närmare analyserad ovilja, kan den leda käpprätt åt skogen. Naturligtvis har jag själv inte en susning om hur interaktionen mellan neandertalare och sapiens såg ut, det har ingen, men man bör vara lite försiktig och inte missa sin egen bakgrunds roll i sina scenarios. Jag har inte läst FG själv, men i Bojs bok ger han intryck av att ha bilden av en grymtande, knogarna-i-marken-släpande artonhundratalsneandertalare inetsad i medvetandet.

Hur som helst: Mammutar ÄR mysiga. Papputar också!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s