Hundar som låter.

Vid Odenplan. En ambulans kör förbi med tjutande sirener, och på trottoaren står en stor, svart pudel och tjuter med för sina lungors fulla kraft, medan hans matte håller i kopplet och väntar på att han ska yla klart. Hon har ett svårt prövat uttryck i ansiktet, man kan se att det här händer hela tiden och hon har gett upp alla försök att a/prata förnuft med hunden, b/ursäkta sig inför omgivningen.

-Så där gör han alltid när det kommer en ambulans, säger hon när det äntligen blir tyst och hon och vovven kan gå vidare.

Det är rätt gulligt. Hundens ylande kommer ju direkt ur varginstinkterna, det är så här vargflockars medlemmar håller kontakt med varandra över stora vidder. Skriet från vildmarken. Rätt tonhöjd på pianot eller sirenerna eller husses sångröst, och hundar bara måste yla med.

Observatorieparken. För en gångs skull är den nästan tom i solen, plaskdammen är torrlagd och man får nästan lust att dansa lite för sig själv. Men helt tomt är det inte. Från dammens bortre sida hörs ett pipigt, envist bjäffande. Det är en pytteliten smutsvit pudel som bjäbbar som en galning mot en lång, dyster karl med samma prövade uttryck i ansiktet som den stora pudelns matte.

-Tyst, säger han lågmält.

Valpen håller lydigt tyst så länge den orkar, ungefär fyra sekunder, och husse kastar, tydligen för tionde gången, en liten pryl ungefär tre meter bort. Lillvovven hämtar den, släpper den framför husses stora fötter och bjäbbar igen. Voff! Viff! Viff! Man får lust att ge den en Läkerol.

Den dystre kliver upp ur dammen. -Kom, säger han till hunden. Hunden backar ivrigt, gör en framstöt mot den jättehöga dammkanten (ca 40 centimeter), backar igen och tar sats, och flyger upp med flera decimeter till godo.

-Det gick ju bra! säger jag, och den dystre ler blekt. Man kan se att han älskar hunden, men det lilla krypet tär definitivt på honom.

Vår och hundens gemensamma historia lär sträcka sig ungefär 14 000 år tillbaka i tiden. En stenålderskvinna är begravd tillsammans med en liten valp, hon har handen på hennes eller hans huvud. Som vi vet är hundar vargar som avlats till oigenkännlighet, de har stannat i sin utvecklig och blir egentligen aldrig riktigt vuxna, och de är extremt inriktade på att samarbeta med och behaga människor.

Ändå finns vargen kvar i hunden, och ibland går det illa när instinkterna fortfarande inte stämmer med situationen i människovärlden. Enstaka hundar kan anfalla barn eller sina egna ägare. Så man bör vara försiktig.

En amerikans programledare gick in i ett varghägn med en expert, och en av vargarna stannade upp och tittade forskande på dem.

-Det är som om den tänkte: ”Jag skulle kunna döda er, men jag har inte lust just nu”, sa programledaren.

Men det var alltså en riktig varg. Som en del människor tror kan tämjas, men det går inte.

Katter? De har ännu inte riktigt domesticerats, tror man.

Annonser

2 reaktioner till “Hundar som låter.”

  1. Jag gillar hundar. Hundar gillar mig. Många gånger har jag upplevt mattar och hussar som säger
    – Men… sådär skulle inte Molly ha gjort mot någon annan.
    Och då är det tillgivenhet och glädje det handlar om. Jag vet inte vad det är för förmåga jag har. Annat än att jag är lätt allergisk mot hundar. Häpp!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s