Happening

När jag till slut lade ifrån mig Björn Rosengrens bok (drygt 500 sidor) kunde jag konstatera att han tydligen aldrig utnämnt en kvinna till något betydelsefullt jobb, i alla fall nämns inga sådana rekryteringar, och att han lätt glider över de mest omstörtande händelser på ett ytligt sätt. Man får som sagt veta en del om fackföreningsrörelsen och hur han navigerat inom den, och om en säregen vänskap med Göran Persson som pendlar mellan att GP är BR:s bästa vän, och att GP bär sig enormt konstigt åt. Fruar, älskarinnor och barn nämns knappt – så lite faktiskt att det överskrider (eller underskrider?) omtanke om deras integritet.

Jag har också läst Rummet, sajten (tror jag väl det är) där unga arga mediekvinnor som känner sig utanför pga härkomst och ofta också sexualitet, fått prata ut i ett separat rum utan att störas av alla de invändningar som de hört förr – nu i bokform. Den består av fejkad twitterkonversation, essäer, berättelser, allt möjligt.

Boken skildrar hur det känns att växa upp som t ex svart och rundbakad i en värld där man ska vara blek, smal och smårumpad. Den är skarp som ett rakblad, ofta på en irriterande svenska, ofta enormt rolig med sina satiriska och träffsäkra beskrivningar av ”vita” (jag gillar bättre en av skribenternas beskrivning av vita som ”färglösa”) som söker vänskap och kärlek av dem på de mest hårresande grunder. Man ska vara vild och exotisk, eller ett snyggt tillbehör, ett kvitto på förvärvarens sociala status som modern och inne.

Det är inte svårt att förstå bitterheten, för märkliga och fördomsfulla tankefigurer dyker ofta upp i huvudet på de mest smarta ”vita” som man trodde begrep bättre. Samtidigt sitter man där och undrar om tjejerna, som svingar släggan åt alla håll, vågar tro att det finns någon som faktiskt söker deras vänskap och kärlek som inte är rasist och inte vill ”bekräfta sig själv” via dem, utan helt enkelt gillar dem. För de finns ju. Men som sagt, har man hört någon man känt i tjugo år plötsligt haspla ur sig att judar bara bryr sig om pengar (vilket får en att gå i taket, till personens förvåning), begriper man försiktigheten och misstänksamheten. Och släggan slår inte bara utåt – de analyserar också sig själva, sina tankar och känslor, och hur omvärlden påverkar dem. Läs gärna!

Sedan rekommenderar jag också filmen Florence Foster Jenkins med Meryl Streep och Hugh Grant, båda i toppform. Det är en varm och smart upplagd film, där vi faktiskt får skratta ut (så tårarna rinner) åt huvudpersonens falsksång, men inte förrän vi fått lära känna henne som en varm och innerlig person. Scenen är en genialt komisk sekvens där Meryl Streep briljerar. Vi får också gråta med henne, åt hennes i grunden sorgliga öde som syfilissjuk, och hon är i själva verket en hedersvärd och magnifik människa, vars styrka och envishet ger mycket åt många.

Annonser

Bara en liten länk.

Mel Brooks, 90, hade ett utsålt framträdande i New York efter en visning av Det våras för sheriffen, och Roger Friedman berättar om det på sin nöjessajt:

Mel Brooks, 90, Hilarious, Tells Radio City Audience What He Cut from “Blazing Saddles”

Läs t ex vad Brooks – pigg som en mört – klippte bort ur filmen (som precis som alla bra komedier tydligen håller än).

Svenska biografer borde börja med fler repriser, som de gjorde förr. Jag vill se den här på bio, och Musen som röt, och mångga andra!

Senaste bilden, och manifestationen mot Turkiets fängslande av journalister och författare.

Annika Bryn. -16

Det här är jag på väg ner på gården för att fotografera ensamma stolar. (Om jag nu lyckades få in bilden i bloggen. Du måste ha bilder! sa Kerstin.)

Jag ser ju inte ut så här, förstås. Jag vet inte vad som hände. This is being my age – man får väldigt stora händer! Men står man i en hiss utan makeup men med solhatt, blir man tydligen några år yngre också.

JAG VAR på plats för att demonstrera mot Turkiets fängslande av journalister och författare – det gäller en otrolig massa människor. De kallas spioner, förrädare och terrorister, trots att de bara är journalister. Tiden för manifestationen, halv tolv, satte förstås stopp för många med vanliga jobb att komma, men gav å andra sidan medierna tid att dokumentera.

Mötet slutade med att ett protestbrev skulle avlämnas till ambassaden, som låg alldeles i närheten. Två överlämnare plus filmare, en kvinna från SR, tre poliser (och jag) gick fram till grindarna. De är imponerande, och huset bakom har förutom kameror också nät för fönstren mot ev stenkastning. Ingen visste om brevet skulle tas emot, men vid ungefär tredje påringningen kom en nykammad ung man i kostym och slips ut och tog artigt emot brevet genom grindgallret.

Jag hade gått hela vägen från Sergelstorg till mötet i Diplomatstaden, en skön promenad i solen. Nu tog jag spårvagnen till Norrmalmstorg och bleb uppmuntrad av att se en riktig konduktör ombord – med en kortläsare i stället för biljettklippare visserligen, men ändå. Jag önskar spårvagnen hade varit mer lik gamla tiders, den känns mest som en buss.