Det går inte an.

Var ska man börja?

Det går inte an att en regering bryter mot lagen om stöd till olika sorters handikappade som, enligt denna lag, har rätt till det bistånd som behövs för att de (och deras familjer) ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Vilket är vad som nu händer, när Försäkringskassan (som redan i många år fått/sett som sin uppgift att vägra ersättning enligt gällande sjukintyg) skär ner dessa bistånd på ett orimligt sätt. Kan man stämma en minister? En regering?

Det går inte an att Vatikanen är så inskränkt att vår kvinnliga ärkebiskop setts som ett hinder för det ekumeniska möte som nu äger rum i Lund (nej, hon är inte inbjuden att officiera tillsammans med de manliga höjdarna). Det finns många och värre saker att säga om den katolska kyrkan – liksom om många andra samfund – och de ska sägas, men den ynkedom till förolämpning som vi just nu ser, och som Jacklén storsint tar, visar väldigt tydligt på småttigheten i det hela.

Det går inte an att regeringar går med på att skriva handelsavtal som ger företag rätt att stämma stater om de inför lagar som kommer i vägen för dessa företags vinst. Det är helt absurt. Internationella företag är designade att skapa mesta möjliga vinst, medan regeringars uppgift är att värna om folkets bästa och reglera företagens framfart när folkets bästa och deras vinster råkar i konflikt. Det är skrämmande att vallonerna var de enda som stod emot, men alla tycktes ta för givet att de måste ge sig, vilket de möjligen har gjort (det är lite oklart).

Det är också skrämmande att Ekot i P1 rapporterat om vallonernas motstånd utan att (för det mesta) säga vad motståndet gällde. Och på ett annat plan är det skrämmande att SvD, som jag trodde hade respekt för demokrati och lagar, rapporterar om Donald Trump som om han vore en normal kandidat (”nu är han med i matchen igen”, rapporterar en rubrik idag).

Det går inte an att skolan slutar ge kunskap – inte bara till barnen, utan vad jag förstår redan till dem som ska vara deras lärare. Det som trettonåringar tidigare förutsattes kunna läsa och förstå anses svårt för universitetsstudenter idag. Jag råkade i samspråk med en kvinna på ett förlag som ger ut böcker som ska utveckla lärare, vilket gjorde mig glad – tills damen sa att skolan inte behöver lära ut konkreta fakta, ”det är annorlunda idag, nu vill man diskutera med barnen, det finns ju kunskap på så många andra håll”.

Det var det mest svävande strunt jag hört på ett tag, mina nackhår reste sig. Det föll inte damen in att för att några alls ska kunna lägga ut dessa kunskaper ”på andra håll”, dvs huvudsakligen nätet men också i böcker, måste ju DE få dessa kunskaper någonstans ifrån – dvs från sina lärare i skolor och på universitet. Dessutom tänkte hon inte på frågan om hur barnen – och deras lärare – ska kunna veta VAD de letar efter, eller utöva källkritik, utan egna kunskaper.

Sossar, mp:are, V – vad attan håller ni på med? Alliansen, hur tänker ni?

Bilder.

Igår var jag och fotograferade den stora utgrävningen vid Slussen – en stor del av Katarinavägen, just före Slussplan (där den svängde) har grävts upp, och spännande husgrunder hittats. Jag tog massor av bilder både från Katarinahissen och på marknivå och zoomade in på bl a en stor eldstad och en trappa som en gång fanns i en trappuppgång med putsade väggar. Grunder till hus som ingen sett på mer än hundra år, och många av dem var säkert äldre än så. Men de bilderna måste jag fixa lite med, så under tiden kommer lite annat smått och gott här.


Det här är två foton som inte var med på utställningen. Den översta, geometriska figuren är jag enormt svag för. De som sett den undrar lite, men den gör sig bra på en vägg ovanför någon möbel av trä. Den undre bilden är ett utsnitt av ett foto från Fight Club, där två killar gått i clinch. Om man inte vet att de slåss – vilket boxhandsken ju visar – ser den ömsint ut.

Det finns bilder som inte blir vad man tänkt sig! Här är två från Löfven-Fridolins presskonferens i Vasaparken för ett tag sedan. Den första visar hur Fridolins presssekreterare Emma olyckligtvis koncentrerar sig på mikrofonen och blir skelögd,

och den andra hur DN-ledarskribenten Erik Helmersson tydligen har en hand som växer ut ur halsen.

Expressens redaktion har ändrat sig en hel del sedan KG jobbade där som tecknare på ledarredaktionen. Jag skrev om den i somras någon gång. Den är nu ett stort kontorshav vars elaktivitet man nog helst inte vill mäta, med stora skärmar som visar t ex vilka artiklar som klickas mest, en enorm IT-avdelning och kameror uppställda för snabba prator.

Och så var det mitt konstiga hår. Som jag berättat har jag blivit Mrs Bigfoot, men dessutom har håret tröttnat på att vara så där allmänt vågigt och vill krulla till sig. Så här ser det ut 30 sekunder efter att det tvättats!

(När det torkat och jag kammar det, blir det mest ett tjusigt fluff med lockar längst ner. Mysko.)

LUCIFER.
Igår kom en energisk B fram till mig på biblioteket och talade om att han fått en dom från förvaltningsrätten. Hans begäran att få tillbaka hunden avslås, och hans begäran om rättshjälp – som han verkligen behöver – avslås också. I domen står ingenting om två veterinärintyg. Överhuvudtaget är det strängt men löst formulerat.

Jag bläddrade snabbt till sista sidan: Det går att överklaga. Min inlaga kom för sent för att föredras, den ingår inte i rättens beslutsunderlag, men kan användas nu.

Jag förhåller mig kall, annars fungerar ingenting, men jag börjar bli förbannad på den här länsstyrelska envisheten. Lucifer har blivit omhändertagen tidigare för misstänkt misshandel från B’s sida, men fick lämnas tillbaka eftersom (obs, jag har inte dubbelkollat detta än) det skedde på tunnelbanan och övervakningskameror visade att B ingalunda slagit sin då unga och omkringhoppande hund. Och det har hänt fler saker, som jag vill kolla innan jag för dem vidare.

Här är hörnet där Lucifer brukar ligga och sova, mellan trappan och kiosken, medan B är på biblioteket. Till ljudet av låg musik från husses radio.

Och här är Lucifer själv.

I hundstallet sedan 4 oktober. (Foto från hundstallet.)

Det är en hel rad personer jag vill tala med i veckan. Ordentligt. Och en hel del saker jag vill kolla upp. Grundligt.

Fredag, lämnat inlaga om hunden.

Efter att ha gått genom de papper jag fått, skrev jag en inlaga till Förvaltningsrätten till stöd för B:s överklagande av länsveterinärens (häng med, meningen är snart slut) omhändertagande av hans hund. Mötte B här på biblioteket och tog kopior (som B envisades med att betala, han ville inte bli bjuden), varpå han åkte till Förvaltningsrätten för att lämna in det.

Det är andra gången idag han åker iväg. Igår kväll hade vi ju ett långt samtal, som avbröts då och då av att besökare kom förbi och uttryckte sina lyckönskningar. En man med en än mer tragisk historia stannade och berättade den, det handlar om omhändertagna barn. Det var omöjligt att inte känna varmt för honom, men han hade svårt att sluta, och till sist måste jag helt enkelt brutalt bara gå därifrån.

Till sist uppstod en sorts oväntat trevlig, laidback stänger-snart-stämning i foajén, B fick ett helt nytt, yngre kroppspråk, och vi stod och pratade med T i receptionen.

Grunden för min inlaga var inte lite löst tyckande, utan jag gick genom veterinärintyg och länsveterinärens underlag för sitt beslut, ett underlag som är väldigt tunt och i huvudsak odokumenterat. Hennes argument att hunden är avmagrad motsägs av båda veterinärintygen OCH rapport från hundstallet, och uppgiften att hunden har muskelatrofi (intyg 2 oktober) bekräftas inte alls i intyg nr 2, den 6 oktober. Vad B själv beträffar säger ett läkarintyg 7 oktober att han är frisk fysiskt och inte har försämrats vare sig fysiskt eller psykiskt.

Jag skrev att när det kommer till kritan blir det av länsveterinärens argument bara kvar att hunden togs om hand för att den har tandsten och B ett stökigt hem (som nu för övrigt är lite mindre stökigt).

En mycket erfaren person som har egen firma, har varit verksam inom hemtjänsten i många år och känner B väl från olika sammanhang, har erbjudit sig att (förutom de boendestödjare som B har rätt till) på regelbunden basis komma en gång i veckan och hjälpa till med praktiska ting.

Jag slutar med mina egna intryck, och åsikten att B bör få tillbaka sin hund snarast.

B har en mental energi som kan välta i alla fall ett mindre fritidshus. Han stack iväg glad och nöjd med sin rullväska och de skämtsamma orden ”puss, puss! och nu ska du också säga puss!”. Jag, som var jättetrött, svarade att det blir inget av med det ens verbalt innan han fortsatt på den inslagna vägen mot uppsnofsande av apparitionen. Att han inte skulle orka ha hand om en grönlandshund är definitivt inte vad jag ser – eller har sett.

Och varje gång jag går förbi platsen där Lucifer brukar ligga lugn och förtroendefull i sitt skyddade hörn med låg musik från husses radio, hugger det till lite i hjärtat.

Helt kort.

När jag mötte B idag – stämmer man möte med honom, är han på plats i tid – hade han klippt sig! De grå testarna var borta. Han hade tagit en sax och klippt sig själv hemma, och det såg riktigt prydligt ut. Vilken rolig överraskning!

Tisdag kväll /PS

https://www.washingtonpost.com/news/powerpost/wp/2016/10/25/carpenter-op-ed/?hpid=hp_special-topic-chain_carpenter-10a%3Ahomepage%2Fstory
Artikel av en republikansk kvinna, som undrar varför republikanernas manliga ledning släppte fram Trump och struntade i att försvara kvinnor mot honom.

Vad jag läser: Senaste bok faktiskt en deckare av Val McDermid – har inte läst henne på länge – med en kvinnlig sociopat som skurk. Bra att dyka in i medan jag väntade på att den attans huvud- och ögonvärk jag vaknade med skulle ge med sig.

Men innan dess var det Hanne Kjöllers polisbok ”En svensk tiger” som kom ut i år. Den skildrar åtta väldokumenterade fall av en unken poliskultur som skjuter interna kritiker – och de som är smartare än sina chefer – i sank. Intelligenta forskare med bra förslag om hur polisen skulle kunna fungera bättre hänvisas tillbaka till gatupatrullering, hamnar i avlägsna lokaler med struntjobb, osv. Det verkar som om översta polisledningen skulle läsa min många gånger rekommenderade Parkonsons lag (1956), som beskriver den självförvållande, organisationsdestruktiva åkomman avinit (när avundsjuka möter inkompetens och en kemisk förening bildas) – som inte kan botas utan bara rensas ut. Alla chefer bort, nytt blod.

Och nu har jag lånat en bok som heter ”Simma med hajar”, om bankers inre struktur – i förordet liknat vid ett plan utan pilot. Jag avskyr finans- och ekonomikunskap som pesten, det är precis därför jag läser sådana saker.

Ikväll har jag suttit och pratat länge med Lucifers ägare och fått veta mer om hans liv – och igen sagt åt honom, nu när vi är lite närmare bekanta, att han måste snofsa till sig. Duscha. Shampo. (Han muttrar, får se om det fungerar.) Hunden är mer välskött än han. Egentligen är han inte alls illa klädd, det är bara det att det goda intrycket av en snygg parkas förtas helt av resten. Men jag beundrar hans sega kamp att få ordning och reda i sina tankar och aktioner och skrivelser för att få rättvisa, och hur samlad han är.

Någon som minns den lilla franska komikern Louis de Funés? Hittade en film från 1965 med honom, en mycket laidback och lättsam historia om hur han som kolerisk polis hamnar med sina mannar på poliskongress i New York. De saknas fransk mat och tillagar en jätte-entrecote på hotellrummet, man får följa hela receptet med lök, smör, kryddgrön, senap. Funderar på att pröva det!

PS/ Fortsättning om Lucifer (som också har två andra namn) följer. Jag har pratat med flera människor och historien bara vidgas hela tiden. Folk kämpar med detta och är så trötta. En nästan grät av lättnad när jag ringde. Vi pratade länge. Andra tycks ha dragit sig tillbaka – men jag har inte minsta lust att på något sätt ge mig på dem. Det här är en enda röra, och den börjar inte här.

Snabbt som tusan.

Kan tyvärr inte uppmuntra någon, är på uselt humör, ledsen och ensam och eländig. Ja. Sånt man inte pratar om.

Fast igår blev jag lite uppmuntrad själv av ett impromptuprat med en kille i neonväst som låg på magen på en trottoar i mörkret och tycktes gräva i marken med en tesked. Kunde inte låta bli att fråga om han hittat något guld. Det hade han inte, han letade efter en gäckande elkabel som SKULLE vara där någonstans. När vi hade haft ett litet banter ett bra tag, beslöt han sig slutligen för att hämta en maskin och gräva upp lite mer.

Jag har hittat en anteckningsblock från 1983 (har jag nämnt det redan? Disträ är mitt andra namn) där det står intressanta saker om vad jag tjänade, vad saker kostade (har ni förresten sett de nya futtiga kopparfärgade enkronorna, som alla 60plussare kommer att fumla med och tycka att de ser ut som gamla tvåöringar? Pengarna alltså, inte 60plussarna!), och början på en kul pjäs som jag faktiskt borde slutföra. Som vanligt tidlöst tema, det är bara mobilerna som fattas. Skarp och rolig är vad den är.

Där står också om killarnas band och mina tänkta scener för en liten dokumentär om deras band. I en skulle tre av dem stå och RÖKA (va? var jag beredd att offra dem för konsten?) och Peters sång Sally nämns flera gånger. Jag var så tagen av den sången, den hade ledig platsat på ett Beatlesalbum. I många år kom jag ihåg den. Hoppas han spelade in den någonstans.

Och så historien om B och hans hund. Jag har läst genom ett antal officiella papper, och hela historien är skum. Och de har gjort det förr. Det finns kort sagt ingen beslutsunderlag för att ta hans hund. Jag har talat länge med den uppfödare (i en annan del av landet) som han köpte hunden hos, och hon anser att han är en av de bästa hundägarna hon haft. Han kom ner i egen bil och prutade inte, och hon känner honom väl. Jag hinner inte berätta mer, men den hunden ska inte omhändertas och absolut inte avlivas.

Lokala nyheter

Hur ska det gå?
Stötte på mannen jag kallat ett namn som börjat med B (och som, visar det sig, faktiskt heter så) och undrade vart Lucifer tagit vägen – hans treåriga grönlandshund. Jo, den har han blivit av med. Och han tror att de kommer att avliva den, eller att de redan gjort det.

Vi satte oss i kaféet och B drog fram alla sina papper i ärendet. Flera veterinärundersökningar, underlag för omhändertagande, foton av hunden i hundstallet. Jag har inte lusläst ännu, men alla boxar visade u.a. (utan anmärkning) utom en, där det stod att hunden har muskelatrofi. I ett annat intyg inte ett ord om muskelatrofi. Inget som ömmar. God vikt, 33 kg, ska vara 30-32 kg. Inga fel på pälsen.

Ena fotot visar Lucifer som han är: Nyfiken och OK. I det andra kurar han och ser rädd och hunsad ut. Jag har aldrig någonsin sett hunden så i verkligheten. Han är alltid glad, framåt och ivrig.

Kruxet är B själv. Hunden mår bra, men lägenheten är stökig och B uppenbarligen inte i hygieniskt bästa form.

Det finns ett läkarutlåtande. B har inga skador eller blåmärken som tyder på fall, och jag själv har aldrig sett honom berusad. Något är inte kosher, men då kunde man ju hjälpa B (om han tar emot det) och i varje fall inte avliva en treårig hund som mår prima.

B har lämnat in en polisanmälan. Folk som känner honom och hunden har skrivit stödjande utlåtanden.

Det här har jag egentligen inte tid med, om sanningen ska fram, och det kan hända att B faktiskt i längden inte kan ta hand om sin hund, som vad jag förstått inte får springa tillräckligt. (B motionerar honom i t-banetrapporna, det vet jag, men inte vad som sker för övrigt.) Men jag gillar inte riktigt handläggandet av det här.

Är B kapabel att börja duscha och något så när fixa sin lägenhet, och kan han få en ledsagare som går ut med honom och hunden, till exempel? Lösa hugskott. Men inte ens folk som verkligen, verkligen behöver assistans, får det ju inte längre (regeringen, jag skäms över er för det), så jag tror han ligger pyrt till. Några råd?

Fortsättning följer. Jag hoppas att B inte hoppas för mycket på mig. Jag lämnade honom på ett annat bibliotek, men han dök upp här nyss, och sitter vid en annan dator.

(PS. Ser nu i psykiaterns utlåtande här bredvid att B är sorgsen vid tanken på att hans hund kan komma att avlivas, det skulle inte vara rätt – vilket psykiatern är benägen att hålla med om.)