Alltnog! (Fortsättningen)

Alltnog, vi är egentligen bara framme vid fredagen. Jag minns dagarna glimtvis, t ex att jag satt på tunnelbanan och (blunda nu, ni känsliga) hostade grönt slem och att bronkerna brann. Det låter som en filmtitel – Bronkerna Brinner! Så där fyra gånger om dagen gick jag genom det där (men hostade inte på någon annan), så jag visste att jag var någon hårsmån från lunginflammation.

Alltnog, som sagt, det är fredag när Abdulrahman, kallad Abdul, snällt öppnar bibliotekets dörrar för damen med packningen. Nästa steg blev alltså att hämta fler ramade foton. Hemifrån tog jag med mig ståltråd som hängt med sedan Rickeby, sax att klippa med, måttband och hammare och spik. (Men det gick inte att spika, även de täckta delarna av mellanväggen hade glas i sig.)

Halv tre kom Abdul till min hjälp, det hade aldrig gått annars, eftersom ramade bilder är tunga. Och nu gled jag in i metodiskt action mood. Bestämma plats, mäta, dra ut ståltråd i en procedur som lätt som en ilsken katts skrikande, dubblera, hänga, puffa på en soffa som det satt en glad läsande man i, samarbeta, skaka på huvudet eftersom det blev snett, flytta ståltråden… Projektsonen hade känt igen sig i min envishet, stilsonen i min noggranna petighet med hur det såg ut. För varför göra detta alls, om man tänkte slarva? Och när långväggen var klar, började det kännas bra – för det såg riktigt snyggt ut.

När Abdul måste gå – efter att ha dröjt lite längre än han egentligen kunde – var nästan allting på plats. Och jag kom in i andra andningen och hittade en bra metod att hänga två foton i två fönster, där de måste sväva fritt, utan att de dinglade av och an. Och så var det bara att städa undan.

Nu visste jag att det här var mest lärande och en verklighetstrogen dry run. Det hade skett nästan noll marknadsföring – jag fanns bland många andra i DN:s kalendarium och hade gjort en snygg skylt till biblioteket, det var i stort sett allt – har inte varit i medierna på åratal förutom via några debattartiklar och hade inte kontaktat några kultursidor, bara mailat en journalist som inte bevakar konst, men vi hade talats vid nyligen. För vad hade hänt om de sent kopierade bilderna blev fel, eller vi inte fick stil på utställningen? Nu såg det fint ut, men det hade kunnat bli annorlunda.

Så jag väntade ingen tillströmning alls utom några få som jag mailat och bjudit in speciellt, och förberedde biblioteket på att de skulle få juicen och chokladen! (Vin serveras ej vid biblioteksvernissager.)

För att göra allt man normalt gör, arbetade jag ut ett infoblad och en prislista också.

VERNISSAGEN. Eftersom jag inte visste läget riktigt bad jag min långa gamla vän Margareth komma lite tidigare och om behov uppstod stå på en stege. Och tror ni inte hon stod där i receptionen och väntade en halvtimme för vernissagen. Jag blev riktigt varm om hjärtat. Allt var dock väl i utställningslokalen, så jag dukade fram juice och After Eight och vi satte oss och pratade.

Den första som kom var en medelålders man som målmedvetet gick rakt på fotona. Han läste infon och studerade varje foto i detalj. Jag erbjöd lite juice, men han ville inte bli störd. Han satte sig och skrev ett tag, sedan kollade han in varenda bild en gång till, innan han gick därifrån. Jag blev riktigt nyfiken på vem han var, men mest glad för att han faktiskt var intresserad av mina foton.

Jo, det kom några till, snyggt utspridda över de fyra timmarna. Agneta kom, Supergrannen kom, Antonio med en stor solros, skådespelaren Mats som är krasslig och knappt kunde gå, väktaren Stefan från Fight Club där jag fotograferade honom och en träningskompis för inte så många veckor sedan. Han drog mig försynt i ärmen och ville att jag skulle förklara bilderna, och tänkte mycket kring dem. (Överhuvudtaget fick jag till min glädje prata en hel del om mina foton.) Och en kvart innan biblioteket stängde kom Kerstin rusande direkt från Dramaten med en stor blomma i famnen.

Jag frågade alla vilken bild de gillade bäst, om någon, och de två nonfigurativa fotona vann. Särskilt den blå bilden, som var Abduls favorit. När jag kom dit igår var museets vänner där för en bokkväll, och flera av dem pekade spontant på samma bild – den blå!

Efter vernissagen var jag mer slut än jag förstod. För första gången någonsin somnade jag i sängen med kläderna på. vaknade halv två på natten, stökade runt lite, lagade middag och la mig igen. Och var lika borta under söndagen.

Men nu börjar jag bli normal igen. Och peppar peppar, klarade mig från både lunginflammation och ryggskott.

Så vad har jag fått ut av det här? Utställningen hänger kvar till den 15, så jag vet inte än, men det var nyttigt att genomföra detta projekt under fire och få ett snyggt resultat som det är roligt att titta på. Dessutom få jobba ihop med någon – det gör man ju inte när man skriver – och höra andras åsikter, och ordna logistik och ekonomiska uppgörelser. Ingen är arg, ingen är ledsen, allting fungerade trots den verkligen massiva förseningen (från min sida, alltså).

Ekonomiskt blev det dyrt, men min biblioteksersättning kom just och täcker en stor del. Tack, kära låntagare!

Och som sagt, nästa vernissage den 30 januari kl 18 på biblioteket vid Sveavägen…

Lite bilder i ett bildextra kommer!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s