Vad läser jag?

I måndags började livet bli normalt igen, så jag åkte iväg till Filmhuset för att lämna tillbaka en film och kolla lite tidskrifter. Där hittade jag också ett par sprillans nya filmböcker, Robert McKees ”Dialogue – the Art of Verbal Action for the Page, Stage, and Screen” (lägg märke till ordet ”action”!), och Shane Browns ”Queer Sexuality in Early Film”. Och igår hittade jag en utrangerad bok på Kungsholmens bibliotek, amerikanska demokratiska politiska komikern Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem”.

Vilka fynd! McKee, till att börja med, är en briljant stilist med en förmåga att skapa spänning kring sina teser och ett helt och hållet intellektuellt sätt att närma sig sitt ämne. Lustfyllt, men på ett för mig plågsamt maner, plockar han isär allt som har med dialog att göra, ner till det enskilda ordets placering i satsen, och han har en laserblick det. För att ta ett råd – om man i en dialog på två lägger det ord som triggar en respons hos motspelaren i mitten av satsen i stället för på slutet, vill hen svara men måste vänta, vilket skapar ett stolpigt agerande. Det ligger förstås något i det. Men är det så skrivande går till?

Han lämnar ordentliga brasklappar – det är skribentens egen talang och till syvende och sist det specifika fallet som gäller, inte rigida regler – men vad han ibland inte har blick för är de egna, stundom ogenomtänkta, åsikternas inverkan på hans teser. Han är till exempel övertygad om att Blanche i Linje Lusta ofta i det förflutna ”spelat offer” för att få en manlig beskyddare, och tolkar en av hennes mer oklara repliker som ett genialt avslöjande av det. Det är en vanlig och rätt konservativ åsikt som han inte alls problematiserar. (Det finns andra som anser att pjäsen handlar om att krossa en kvinna.)

McKee utgår från att alla har samma sätt att närma sig skrivkonst som han själv, dvs strikt intellektuellt. Han beskriver mycket ofta hur en bra författare gör rent konkret när hen skriver, och det är alltid på samma sätt: Först kommer en plan, tema och handling, sedan tänker man ut karaktärerna, och så måningom konstruerar man dialogen. (Det kan vara i lite annan ordning, men i princip föreställer han sig att det är så här det går till.) Sedan tänker han sig omarbetning, försök med olika tekniker och repliker, osv, osv.

Visst kan det behövas bearbetning och visst kan man köra fast, men ordet inspiration förekommer knappt i hans bok, och det faller honom inte in att incitamentet till en roman, pjäs eller film kan vara en replik (som dyker upp i huvudet på författaren), en blick, en stämning som plötsligt rullar in över en när man tittar ut genom fönstret, och att ett replikskifte föds i skrivarögonblicket därför att man är ”där”. Bland de gåvor han anser att man behöver ha för att skriva bra litteratur finns inte ordet ”inlevelse”.

Han gör upp med vissa schablonartade regler på ett bra sätt – koncis och effektiv dialog är inte samma sak som så litet dialog som det möjligt, till exempel – han råder till något som Harald Stjerne skulle gilla, nämligen att skriva en aktiv dialog, inte en passiv. Hans analysbesatthet är på sina ställen mycket användbar.

Å andra sidan kan han vara påfrestande konventionell. Han anser att man inte kan skriva dialog där folk faktiskt säger vad de menar, det blir ospelbart, det måste finnas en undertext. Det är bara det (min input) att vad undertext är kan diskuteras, den måste inte vara motsatsen till vad som sägs.

Ta den scen han målar upp som ospelbar: Älskande par på fin restaurang, god mat, tända ljus, de talar om sin kärlek och har inga problem (just där och då), de bara mår bra. Skådespelaren dör! menar McKee och fortsätter – är de verkligen kära, är det inga problem? Är det när man är som kärast och mår som bäst som ljusen tänds, varför sitter de inte bara framför TV:n med hämtpasta som vanliga människor? Måste inte skådespelaren i en sådan scen (för att rädda sin karriär) lägga till en undermening – en av dem tänker i själva verket göra slut, till exempel. Och det måste vara något negativt för att riktig skära sig mot scenens perfekta upplägg.

Min reaktion på detta är att den där middagen som ska spegla kärlek men egentligen signalerar något annat är en kliché som vi sett tusen gånger. Samtalet går trögt, de ler men ser förtvivlade ut, osv. Jag skulle kunna skriva en arrangerad restaurangmiddagsscen där de två verkligen är kära, de menar vad de säger, de är faktiskt avspända och lyckliga och kommer att vingla hem lätt berusade och ännu mer förälskade. Undertexten, när kameran vilar på deras lätt dåsiga ansikten, är förhistorien – de år som gått, eller den stormiga väg deras kärlekshistoria tagit, eller ett minne från tidigare på dagen när de älskat på en strand eller hemma i soffan, eller hon bara kysst honom i nacken.

Så jag uppskattar McKees skärpa och vakenhet, men råder till vaksamhet mot hans konservatism och brist på ett mer mångtydigt, flytande och mänskligt förhållande till konsten.

Det blev bara McKee här. Jag får återkomma till de andra – och Vanity Fair!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s