Cirkusen drar vidare…

Barndomskompisen Lill dök upp på utställningen med blomma, och sedan gick vi till Fix kafé och spånade kring en (vansinnigt profitabel) youtubeserie där vi skulle göra allt vi inte anses få eller vilja göra – klättra i träd, vissla och sjunga på gatan, göra hoppsasteg i trappan och ha trekant. I söndags drog hon sedan iväg mig till Patti Smith-utställningen på Kulturhuset, där vi båda förstod att jag har gjort helt fel med mina stora foton – hennes är små, små, ett stort antal snyggt hängda och presenterade små bilder, stundom med sirlig, vacker handskrift som är svår att läsa.

”It’s all in presentation”, sa vi där vi stod andäktigt med näsorna fem centimeter från Pattis verk. (En kul grej i hennes utställning är också ett litet bibliotek med en mängd böcker och roliga saker på väggarna.)

Så igår, utställningens sista dag, kom Roland Sterner, filmfotografen som plåtade vår kortfilm och som i många år varit lärare på Filmskolan och vad som nu är Stockholms dramatiska högskola. För ett par år sedan tröttnade han ¨ju (med min innerliga förståelse) på mig eftersom jag aldrig, av olika anledningar (också förståeliga) kom till skott. Han var stenhårt försvunnen. Inga mail besvarades.

Jag fick med detta en bra spark i ändan, och nu skrev jag något bävande till honom att utställningen fanns, det var nya bilder, och att fotografipolletten har trillat ner (dvs, jag närmar mig och utvidgar det jag begrep när jag var sjutton). Och han, som brukar säga att han är innerligt trött på film och bild och nu vill ägna sig åt sina barnbarn, tänkte komma, nyfiken på om jag utvecklats så att det fanns något roligt att se på.

Medan jag väntade på honom, fick jag plötsligt syn på en rolig växt med röda bär på hyllan som avskiljer kaféet där bilderna hängde, placerad på ett vykort som någon skrivit. Det var till mig! Evy från Norrtälje hade tittat in ett par dagar innan och skrev berömmande och uppmuntrande, och jag blev väldigt glad. Tack, Evy! Hade jag varit här, hade jag kunnat guida.

Så kom Roland, och det var väldigt roligt att ses igen, som om ingenting hänt. Han var brunbränd och fräsch och närmade sig med en viss försiktighet mina bilder. Det var första gången han såg foton av mig i stort format, utanför datorn.

Han tittade noga på var och en, och sedan visade jag honom de stora som inte fått plats – en av kroppsbyggaren på Non Solo kafé som jag skrivit om tidigare därför att den blev så mycket bättre än jag väntat mig. När jag bad honom välja en bild som han skulle få, valde han den. Direkt.

Jo, jag fick godkänt av Roland, och sedan gick också vi till Fix och pratade om liv och film, särskilt film. Det som knyter oss samman är blandningen av konstnärlig och teknisk approach till film, vi gillar form, vi kan ah:a och oh:a över något som är otroligt snyggt gjort, över yrkesskicklighet som lyfter fram det en film, som kan bli verkligt bra, vill vara.

OCH NU plockar jag ner utställningen och fyller mitt vardagsrum med den. Det allra senaste jag gjort i bildväg är annars en enkel geometrisk form som inte ser mycket ut för världen – ingen blir entusiastisk – men som kommer till liv när den hänger på en vägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s