Oro, oro.

Jag kunde stå i lugn och ro i köket och tvätta tröjor igår kväll, lyxigt fri från krig och bomber, med mat i kylen och vatten i kranarna, medan radion rapporterade om offensiven mot Mosul. En och en halv miljon civila instängda i en stad som nu attackeras. Och de är bara en liten del av de tragedier som sveper genom världen. Och alldeles nyss satt en ung mörkhyad flicka bredvid mig här på biblioteket och kved av någon sorg, medan hon sökte på nätet. Efter vad, vet jag inte. ”Where, where?” gnydde hon. Jag frågade vad som var fatt, men hon ville inte berätta, och så gick hon – fortfarande kvidande.

Vad letade hon efter? Sin familj, sin mamma?

Allt detta lidande, all denna idiotiska stolthet och ”heder” och våld och aggression och narcissism. Världen är absurd.

Och på en annan del av planeten håller USA på att rämna. En psykopat, Donald Trump, drar med sig tusentals våldsbenägna, rasande, konspirationsteoretiska galningar i sin ilska och sitt egocentriska korståg för Donald Trump. Efter mig syndafloden, skulle han kunna säga – eller ”Efter mig ragnarök” – om han hade bildning och självinsikt nog för att fatta vad han håller på med.

Fareed Zakaria talar om det republikanska partiets död (GOP’s, the Good Old Party). https://www.washingtonpost.com/opinions/the-gop-is-history-what-about-the-country/2016/10/13/7821a2a0-9168-11e6-9c85-ac42097b8cc0_story.html?utm_term=.928dacf430f2

Det finns länkar vid artikeln. Andra oroar sig för att Trumps anhängare är beredda att försöka starta ett inbördeskrig. För dessa anhängare skulle det blotta faktum att han förlorar (om han gör det), vara ett bevis för att valet är ”riggat”. De vägrar tänka. De vill inte tänka. Och ändå skulle de få lida mest i en värld med amatören Trump som president.

I dagens Metro skriver för övrigt Johan Wikén om just konspirationsteoretiker. Jag har sett det själv, på rätt nära håll -någon får tag i en konspirationstråd som råkar sammanfalla med något eget psykologiskt behov och kan sedan inte släppa den, utan drar sig allt längre in i en skrattspegelvärld som för den som ser på blir allt mer skrämmande. De här personerna går inte att nå. Man kan stapla verifierbara fakta på varann, man kan tala för att de ska bygga någon sorts rimlighetsanalys – ingenting hjälper. För de vill inte. De lierar sig emotionellt med sina uppfattningar och gör våldsamt motstånd med allt som kan ifrågasätta dem. För den som maktlös står utanför och försynt pekar på att den blå himlen är blå, inte orange med svartvitt rutmönster, ser det ut som om en del av personens hjärna smält.

Jag hittar inget snyggt slut på det här inlägget – jag bara hoppas verkligheten, här och där, och konspirationsteoretikerna, på något sätt någon gång blir helade.

Annonser

4 reaktioner till “Oro, oro.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s