Oro, oro.

Jag kunde stå i lugn och ro i köket och tvätta tröjor igår kväll, lyxigt fri från krig och bomber, med mat i kylen och vatten i kranarna, medan radion rapporterade om offensiven mot Mosul. En och en halv miljon civila instängda i en stad som nu attackeras. Och de är bara en liten del av de tragedier som sveper genom världen. Och alldeles nyss satt en ung mörkhyad flicka bredvid mig här på biblioteket och kved av någon sorg, medan hon sökte på nätet. Efter vad, vet jag inte. ”Where, where?” gnydde hon. Jag frågade vad som var fatt, men hon ville inte berätta, och så gick hon – fortfarande kvidande.

Vad letade hon efter? Sin familj, sin mamma?

Allt detta lidande, all denna idiotiska stolthet och ”heder” och våld och aggression och narcissism. Världen är absurd.

Och på en annan del av planeten håller USA på att rämna. En psykopat, Donald Trump, drar med sig tusentals våldsbenägna, rasande, konspirationsteoretiska galningar i sin ilska och sitt egocentriska korståg för Donald Trump. Efter mig syndafloden, skulle han kunna säga – eller ”Efter mig ragnarök” – om han hade bildning och självinsikt nog för att fatta vad han håller på med.

Fareed Zakaria talar om det republikanska partiets död (GOP’s, the Good Old Party). https://www.washingtonpost.com/opinions/the-gop-is-history-what-about-the-country/2016/10/13/7821a2a0-9168-11e6-9c85-ac42097b8cc0_story.html?utm_term=.928dacf430f2

Det finns länkar vid artikeln. Andra oroar sig för att Trumps anhängare är beredda att försöka starta ett inbördeskrig. För dessa anhängare skulle det blotta faktum att han förlorar (om han gör det), vara ett bevis för att valet är ”riggat”. De vägrar tänka. De vill inte tänka. Och ändå skulle de få lida mest i en värld med amatören Trump som president.

I dagens Metro skriver för övrigt Johan Wikén om just konspirationsteoretiker. Jag har sett det själv, på rätt nära håll -någon får tag i en konspirationstråd som råkar sammanfalla med något eget psykologiskt behov och kan sedan inte släppa den, utan drar sig allt längre in i en skrattspegelvärld som för den som ser på blir allt mer skrämmande. De här personerna går inte att nå. Man kan stapla verifierbara fakta på varann, man kan tala för att de ska bygga någon sorts rimlighetsanalys – ingenting hjälper. För de vill inte. De lierar sig emotionellt med sina uppfattningar och gör våldsamt motstånd med allt som kan ifrågasätta dem. För den som maktlös står utanför och försynt pekar på att den blå himlen är blå, inte orange med svartvitt rutmönster, ser det ut som om en del av personens hjärna smält.

Jag hittar inget snyggt slut på det här inlägget – jag bara hoppas verkligheten, här och där, och konspirationsteoretikerna, på något sätt någon gång blir helade.

Ett par artiklar, bara. /Och en till./Och ännu en!

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23736838.ab
kritiserar vänsterns identitetspolitik. Bakom den ligger idén att en människa inte kan förstå hur någon i en annan ”grupp” känner och tänker, vilket är en uppfattning oerhört nära rasism – förutom att den effektivt hindrar 99% av all konstutövning, som ju är en form av gemenskap, kommunikation och utbyte av erfarenheter, känslor och idéer.

Jag håller med artikelskrivaren. Om vi inte är helgjutna narcissister och sociopater, kan vi leva oss in i det mesta, om vi verkligen försöker. Vilken skotsk-afrikansk författare var det nu som angrep identitetspolitiken och framhöll att den hon känt sig mest förstådd av, var en (vit) kroat? Och, å andra sidan, finns det folk som ser ut som och växt upp i liknande omständigheter som jag själv, som jag känner mig ordentligt distanserad från när det gäller t ex politiska uppfattningar och tolkning av upplevelser.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23716882.ab
Här skriver Mikael Wiehe i en artikel från 2007 om hur det är att försöka översätta Bob Dylan. Intressant.

Debatten om Dylans Nobelpris är en sorts lackmustest på debattörernas syn på lyrik. Det är ju befängt att ens komma på tanken att för att bedöma Dylans poesi, måste man kunna särskilja den från musiken.

Sedan håller jag med om det vansinniga i att Nobelprisen fortfarande har en så manlig slagsida. Även det befängt. Antingen letar inte kommittéerna ordentligt, eller också är det något fel på kriterierna – eller för hur nyskapande idéer och forskning tas om hand och presenteras.

/EN TILL: https://tidningensyre.se/2016/nummer-102/en-ovantad-effekt-av-trump/

”En oväntad effekt av Trump”. En vinkel som vi kanske inte tänkt på.

Apropå det, bara ett tillägg från mig: Trump är ju själv ett utskott av big corporation, vilket de arga männen som dyrkar honom inte tycks inse. De blandar ihop sin frustration med hans, som är av ett helt annat slag.  Om de frustrerade arga männen hatar Clinton för hennes miljonarvoden från big banks och big business, borde de egentligen ha stött Bernie Sanders. Som nu ber sina anhängare rösta på Clinton.

/SAMT ÄNNU EN: http://www.svd.se/skogvaktaren-som-gav-traden-ett-kansloliv

Skogen lever, känner, växterna assisterar varandra, de kommunicerar, skogen blir en organism där helheten blir mer än delarna. En mycket spännande artikel.

(Och hej, Australien!

Och Turkiet, och Belgien…)

Cirkusen drar vidare…

Barndomskompisen Lill dök upp på utställningen med blomma, och sedan gick vi till Fix kafé och spånade kring en (vansinnigt profitabel) youtubeserie där vi skulle göra allt vi inte anses få eller vilja göra – klättra i träd, vissla och sjunga på gatan, göra hoppsasteg i trappan och ha trekant. I söndags drog hon sedan iväg mig till Patti Smith-utställningen på Kulturhuset, där vi båda förstod att jag har gjort helt fel med mina stora foton – hennes är små, små, ett stort antal snyggt hängda och presenterade små bilder, stundom med sirlig, vacker handskrift som är svår att läsa.

”It’s all in presentation”, sa vi där vi stod andäktigt med näsorna fem centimeter från Pattis verk. (En kul grej i hennes utställning är också ett litet bibliotek med en mängd böcker och roliga saker på väggarna.)

Så igår, utställningens sista dag, kom Roland Sterner, filmfotografen som plåtade vår kortfilm och som i många år varit lärare på Filmskolan och vad som nu är Stockholms dramatiska högskola. För ett par år sedan tröttnade han ¨ju (med min innerliga förståelse) på mig eftersom jag aldrig, av olika anledningar (också förståeliga) kom till skott. Han var stenhårt försvunnen. Inga mail besvarades.

Jag fick med detta en bra spark i ändan, och nu skrev jag något bävande till honom att utställningen fanns, det var nya bilder, och att fotografipolletten har trillat ner (dvs, jag närmar mig och utvidgar det jag begrep när jag var sjutton). Och han, som brukar säga att han är innerligt trött på film och bild och nu vill ägna sig åt sina barnbarn, tänkte komma, nyfiken på om jag utvecklats så att det fanns något roligt att se på.

Medan jag väntade på honom, fick jag plötsligt syn på en rolig växt med röda bär på hyllan som avskiljer kaféet där bilderna hängde, placerad på ett vykort som någon skrivit. Det var till mig! Evy från Norrtälje hade tittat in ett par dagar innan och skrev berömmande och uppmuntrande, och jag blev väldigt glad. Tack, Evy! Hade jag varit här, hade jag kunnat guida.

Så kom Roland, och det var väldigt roligt att ses igen, som om ingenting hänt. Han var brunbränd och fräsch och närmade sig med en viss försiktighet mina bilder. Det var första gången han såg foton av mig i stort format, utanför datorn.

Han tittade noga på var och en, och sedan visade jag honom de stora som inte fått plats – en av kroppsbyggaren på Non Solo kafé som jag skrivit om tidigare därför att den blev så mycket bättre än jag väntat mig. När jag bad honom välja en bild som han skulle få, valde han den. Direkt.

Jo, jag fick godkänt av Roland, och sedan gick också vi till Fix och pratade om liv och film, särskilt film. Det som knyter oss samman är blandningen av konstnärlig och teknisk approach till film, vi gillar form, vi kan ah:a och oh:a över något som är otroligt snyggt gjort, över yrkesskicklighet som lyfter fram det en film, som kan bli verkligt bra, vill vara.

OCH NU plockar jag ner utställningen och fyller mitt vardagsrum med den. Det allra senaste jag gjort i bildväg är annars en enkel geometrisk form som inte ser mycket ut för världen – ingen blir entusiastisk – men som kommer till liv när den hänger på en vägg.

Bon Dylan! (Lustig felskrivning för Bob Dylan – den får stå kvar.)

Samtidigt som Dario Fo, en tidigare (och lika oväntad) pristagare går bort, får Bon Bob Dylan Nobelpriset i litteratur.

Dylan är förstås oväntad – inte för att han inte är kvalificerad, utan för att Svenska Akademien är lite trögrörd i vissa avseenden. Jag kan inte tänka mig att någon protesterar. Han är en musikalisk poet, hans ord blir ett med musiken och rösten, och egentligen finns det väl knappast något mer ursprungligt mänskligt sätt att framföra något poetiskt – det enda som fattas är att han inte dansar och agerar samtidigt, som man kanske gjorde vid lägereldarna för så där femtio tusen år sedan. Så tala om att dikten som skrivs av mannen med de överraskande ordvändningarna har djupa rötter, långt djupare än till Guthrie och andra inspiratörer.

Grattis till Dylan, som varit med och tonsatt och gjutit energi och nya tankar i så stora delar av ens liv. Det ska bli kul att se hans knarriga gestalt när han tar emot priset – i festcowboyhatt?

Snabbinlägg: Löfven kallar SD nazistiskt – och backar. Vilket han inte behöver göra.

Löfven anklagade SD för att vara ett nazistiskt parti, vilket fick SD att anmäla honom till konstitutionsutskottet. Nu har Löfven backat och vill hellre säga att SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter.

Jag kan inte se annat än att det ingår i den svenska yttrandefriheten att diskutera om, eller anse att, SD är ett nazistiskt parti. Jimmie Åkesson gick mycket riktigt med när naziflaggorna fortfarande vajade och folk ställde upp i naziuniform. För bara några dagar sedan lade en av deras riksdagsledamöter fram en motion som otvivelaktigt syftade att bryta vad hon (och andra antisemiter) anser vara ”den judiska kontrollen över medierna”, en klockrent högerextrem åsikt. (Vem fasen tänker på vem som är jude eller ej? Vad spelar det för roll? För övrigt hade hon inte en siffra rätt, men det är inte huvudpoängen). Och lägg märke till att denna motion är hennes uppsnyggade version, som hon tycker hon kan presentera för offentligheten.

Det har kommit många rapporter om nazistiska stämningar och yttranden inifrån partiet och antyds gång på gång att när SD väl en gång fått makten, ska polisen få andra uppgifter och SD säga vad de egentligen tycker, ”men inte kan säga nu”. Och deras svans är de som mest hotar journalister och opinionsbildare till livet.

Vår SD-talmans yttrande ”judar är en grupp som vi tolererar”, säger allt. Tolererar?

Att SD’s hemsida inte säger att partiet är nazistiskt, är inget bevis alls för motsatsen. Det finns gott om anledningar att ge dem det epitet Löfven gav dem. Jag tror Sverige är ytterligt naivt när det gäller detta parti. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: De är farliga. De har sin yttrandefrihet som alla andra, men det finns ingen anledning att t ex ge dem och deras tillskyndare plats på bokmässan.

Vad läser jag?

I måndags började livet bli normalt igen, så jag åkte iväg till Filmhuset för att lämna tillbaka en film och kolla lite tidskrifter. Där hittade jag också ett par sprillans nya filmböcker, Robert McKees ”Dialogue – the Art of Verbal Action for the Page, Stage, and Screen” (lägg märke till ordet ”action”!), och Shane Browns ”Queer Sexuality in Early Film”. Och igår hittade jag en utrangerad bok på Kungsholmens bibliotek, amerikanska demokratiska politiska komikern Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem”.

Vilka fynd! McKee, till att börja med, är en briljant stilist med en förmåga att skapa spänning kring sina teser och ett helt och hållet intellektuellt sätt att närma sig sitt ämne. Lustfyllt, men på ett för mig plågsamt maner, plockar han isär allt som har med dialog att göra, ner till det enskilda ordets placering i satsen, och han har en laserblick det. För att ta ett råd – om man i en dialog på två lägger det ord som triggar en respons hos motspelaren i mitten av satsen i stället för på slutet, vill hen svara men måste vänta, vilket skapar ett stolpigt agerande. Det ligger förstås något i det. Men är det så skrivande går till?

Han lämnar ordentliga brasklappar – det är skribentens egen talang och till syvende och sist det specifika fallet som gäller, inte rigida regler – men vad han ibland inte har blick för är de egna, stundom ogenomtänkta, åsikternas inverkan på hans teser. Han är till exempel övertygad om att Blanche i Linje Lusta ofta i det förflutna ”spelat offer” för att få en manlig beskyddare, och tolkar en av hennes mer oklara repliker som ett genialt avslöjande av det. Det är en vanlig och rätt konservativ åsikt som han inte alls problematiserar. (Det finns andra som anser att pjäsen handlar om att krossa en kvinna.)

McKee utgår från att alla har samma sätt att närma sig skrivkonst som han själv, dvs strikt intellektuellt. Han beskriver mycket ofta hur en bra författare gör rent konkret när hen skriver, och det är alltid på samma sätt: Först kommer en plan, tema och handling, sedan tänker man ut karaktärerna, och så måningom konstruerar man dialogen. (Det kan vara i lite annan ordning, men i princip föreställer han sig att det är så här det går till.) Sedan tänker han sig omarbetning, försök med olika tekniker och repliker, osv, osv.

Visst kan det behövas bearbetning och visst kan man köra fast, men ordet inspiration förekommer knappt i hans bok, och det faller honom inte in att incitamentet till en roman, pjäs eller film kan vara en replik (som dyker upp i huvudet på författaren), en blick, en stämning som plötsligt rullar in över en när man tittar ut genom fönstret, och att ett replikskifte föds i skrivarögonblicket därför att man är ”där”. Bland de gåvor han anser att man behöver ha för att skriva bra litteratur finns inte ordet ”inlevelse”.

Han gör upp med vissa schablonartade regler på ett bra sätt – koncis och effektiv dialog är inte samma sak som så litet dialog som det möjligt, till exempel – han råder till något som Harald Stjerne skulle gilla, nämligen att skriva en aktiv dialog, inte en passiv. Hans analysbesatthet är på sina ställen mycket användbar.

Å andra sidan kan han vara påfrestande konventionell. Han anser att man inte kan skriva dialog där folk faktiskt säger vad de menar, det blir ospelbart, det måste finnas en undertext. Det är bara det (min input) att vad undertext är kan diskuteras, den måste inte vara motsatsen till vad som sägs.

Ta den scen han målar upp som ospelbar: Älskande par på fin restaurang, god mat, tända ljus, de talar om sin kärlek och har inga problem (just där och då), de bara mår bra. Skådespelaren dör! menar McKee och fortsätter – är de verkligen kära, är det inga problem? Är det när man är som kärast och mår som bäst som ljusen tänds, varför sitter de inte bara framför TV:n med hämtpasta som vanliga människor? Måste inte skådespelaren i en sådan scen (för att rädda sin karriär) lägga till en undermening – en av dem tänker i själva verket göra slut, till exempel. Och det måste vara något negativt för att riktig skära sig mot scenens perfekta upplägg.

Min reaktion på detta är att den där middagen som ska spegla kärlek men egentligen signalerar något annat är en kliché som vi sett tusen gånger. Samtalet går trögt, de ler men ser förtvivlade ut, osv. Jag skulle kunna skriva en arrangerad restaurangmiddagsscen där de två verkligen är kära, de menar vad de säger, de är faktiskt avspända och lyckliga och kommer att vingla hem lätt berusade och ännu mer förälskade. Undertexten, när kameran vilar på deras lätt dåsiga ansikten, är förhistorien – de år som gått, eller den stormiga väg deras kärlekshistoria tagit, eller ett minne från tidigare på dagen när de älskat på en strand eller hemma i soffan, eller hon bara kysst honom i nacken.

Så jag uppskattar McKees skärpa och vakenhet, men råder till vaksamhet mot hans konservatism och brist på ett mer mångtydigt, flytande och mänskligt förhållande till konsten.

Det blev bara McKee här. Jag får återkomma till de andra – och Vanity Fair!

Vernissage-bildextra – äntligen!

Affischen. (PS – det verkar som om man numera kan klicka på bilderna. Trevligt!)

Kungsholmens biblioteks f d kafé, där utställningen finns. Abdul och jag är i full gång och har hunnit till fönsterväggen, och den här mannen som satt och läste Forskning och Framsteg blev inte alls störd när jag  puttade soffan hit och dit. Med honom i. Tvärtom, han var glad som en lärka.

Här ser ni fr v En väg i det inre av Gotland, två nonfigurativa bilder, kadetter på Karlberg och kvinnor i ett Pridetåg som just stannat framför slottet. Kadetterna och tåget är fina pendanger till varann. Två av väggfälten på bilden är glasade, och man skymtar barnavdelningen på andra sidan.

Fönsterväggen nästan klar. T h på långväggen boxarbilden från Fight Club, i mitten flickorna från veteranbilsdag på Sveavägen (de sitter på ett bilflak och äter), till vänster flaskor på rad på en sopcontainer och under den den äldsta bilden – från en cafeteria på PUB 1963. Till höger Ina med blå blomma och Kvinna som tittar på poliser (med vaksam blick).

Abdulrahman och Kerstin valde den blå tavlan.

Så här ser den blå tavlan egentligen ut.

Margareth, liksom Supergrannen och Agneta (de två senare ej på bild), valde den med svart-grå mönstret överst. Stefan, precis som Mats (inte heller på bild), valde kadetter+Pridetåg. Antonio, min skrivelev, stack av: Han gillade ”Kvinna som tittar på poliser” bäst.

Nu hänger bilderna  kvar i två veckor. Den som inte syns är en av Mats, lite till vänster om soffan. Den vill jag gärna ha med någon annanstans också, i lite större format.

Det känns fint, alltihop.