Bon Dylan! (Lustig felskrivning för Bob Dylan – den får stå kvar.)

Samtidigt som Dario Fo, en tidigare (och lika oväntad) pristagare går bort, får Bon Bob Dylan Nobelpriset i litteratur.

Dylan är förstås oväntad – inte för att han inte är kvalificerad, utan för att Svenska Akademien är lite trögrörd i vissa avseenden. Jag kan inte tänka mig att någon protesterar. Han är en musikalisk poet, hans ord blir ett med musiken och rösten, och egentligen finns det väl knappast något mer ursprungligt mänskligt sätt att framföra något poetiskt – det enda som fattas är att han inte dansar och agerar samtidigt, som man kanske gjorde vid lägereldarna för så där femtio tusen år sedan. Så tala om att dikten som skrivs av mannen med de överraskande ordvändningarna har djupa rötter, långt djupare än till Guthrie och andra inspiratörer.

Grattis till Dylan, som varit med och tonsatt och gjutit energi och nya tankar i så stora delar av ens liv. Det ska bli kul att se hans knarriga gestalt när han tar emot priset – i festcowboyhatt?

Snabbinlägg: Löfven kallar SD nazistiskt – och backar. Vilket han inte behöver göra.

Löfven anklagade SD för att vara ett nazistiskt parti, vilket fick SD att anmäla honom till konstitutionsutskottet. Nu har Löfven backat och vill hellre säga att SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter.

Jag kan inte se annat än att det ingår i den svenska yttrandefriheten att diskutera om, eller anse att, SD är ett nazistiskt parti. Jimmie Åkesson gick mycket riktigt med när naziflaggorna fortfarande vajade och folk ställde upp i naziuniform. För bara några dagar sedan lade en av deras riksdagsledamöter fram en motion som otvivelaktigt syftade att bryta vad hon (och andra antisemiter) anser vara ”den judiska kontrollen över medierna”, en klockrent högerextrem åsikt. (Vem fasen tänker på vem som är jude eller ej? Vad spelar det för roll? För övrigt hade hon inte en siffra rätt, men det är inte huvudpoängen). Och lägg märke till att denna motion är hennes uppsnyggade version, som hon tycker hon kan presentera för offentligheten.

Det har kommit många rapporter om nazistiska stämningar och yttranden inifrån partiet och antyds gång på gång att när SD väl en gång fått makten, ska polisen få andra uppgifter och SD säga vad de egentligen tycker, ”men inte kan säga nu”. Och deras svans är de som mest hotar journalister och opinionsbildare till livet.

Vår SD-talmans yttrande ”judar är en grupp som vi tolererar”, säger allt. Tolererar?

Att SD’s hemsida inte säger att partiet är nazistiskt, är inget bevis alls för motsatsen. Det finns gott om anledningar att ge dem det epitet Löfven gav dem. Jag tror Sverige är ytterligt naivt när det gäller detta parti. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: De är farliga. De har sin yttrandefrihet som alla andra, men det finns ingen anledning att t ex ge dem och deras tillskyndare plats på bokmässan.

Vad läser jag?

I måndags började livet bli normalt igen, så jag åkte iväg till Filmhuset för att lämna tillbaka en film och kolla lite tidskrifter. Där hittade jag också ett par sprillans nya filmböcker, Robert McKees ”Dialogue – the Art of Verbal Action for the Page, Stage, and Screen” (lägg märke till ordet ”action”!), och Shane Browns ”Queer Sexuality in Early Film”. Och igår hittade jag en utrangerad bok på Kungsholmens bibliotek, amerikanska demokratiska politiska komikern Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem”.

Vilka fynd! McKee, till att börja med, är en briljant stilist med en förmåga att skapa spänning kring sina teser och ett helt och hållet intellektuellt sätt att närma sig sitt ämne. Lustfyllt, men på ett för mig plågsamt maner, plockar han isär allt som har med dialog att göra, ner till det enskilda ordets placering i satsen, och han har en laserblick det. För att ta ett råd – om man i en dialog på två lägger det ord som triggar en respons hos motspelaren i mitten av satsen i stället för på slutet, vill hen svara men måste vänta, vilket skapar ett stolpigt agerande. Det ligger förstås något i det. Men är det så skrivande går till?

Han lämnar ordentliga brasklappar – det är skribentens egen talang och till syvende och sist det specifika fallet som gäller, inte rigida regler – men vad han ibland inte har blick för är de egna, stundom ogenomtänkta, åsikternas inverkan på hans teser. Han är till exempel övertygad om att Blanche i Linje Lusta ofta i det förflutna ”spelat offer” för att få en manlig beskyddare, och tolkar en av hennes mer oklara repliker som ett genialt avslöjande av det. Det är en vanlig och rätt konservativ åsikt som han inte alls problematiserar. (Det finns andra som anser att pjäsen handlar om att krossa en kvinna.)

McKee utgår från att alla har samma sätt att närma sig skrivkonst som han själv, dvs strikt intellektuellt. Han beskriver mycket ofta hur en bra författare gör rent konkret när hen skriver, och det är alltid på samma sätt: Först kommer en plan, tema och handling, sedan tänker man ut karaktärerna, och så måningom konstruerar man dialogen. (Det kan vara i lite annan ordning, men i princip föreställer han sig att det är så här det går till.) Sedan tänker han sig omarbetning, försök med olika tekniker och repliker, osv, osv.

Visst kan det behövas bearbetning och visst kan man köra fast, men ordet inspiration förekommer knappt i hans bok, och det faller honom inte in att incitamentet till en roman, pjäs eller film kan vara en replik (som dyker upp i huvudet på författaren), en blick, en stämning som plötsligt rullar in över en när man tittar ut genom fönstret, och att ett replikskifte föds i skrivarögonblicket därför att man är ”där”. Bland de gåvor han anser att man behöver ha för att skriva bra litteratur finns inte ordet ”inlevelse”.

Han gör upp med vissa schablonartade regler på ett bra sätt – koncis och effektiv dialog är inte samma sak som så litet dialog som det möjligt, till exempel – han råder till något som Harald Stjerne skulle gilla, nämligen att skriva en aktiv dialog, inte en passiv. Hans analysbesatthet är på sina ställen mycket användbar.

Å andra sidan kan han vara påfrestande konventionell. Han anser att man inte kan skriva dialog där folk faktiskt säger vad de menar, det blir ospelbart, det måste finnas en undertext. Det är bara det (min input) att vad undertext är kan diskuteras, den måste inte vara motsatsen till vad som sägs.

Ta den scen han målar upp som ospelbar: Älskande par på fin restaurang, god mat, tända ljus, de talar om sin kärlek och har inga problem (just där och då), de bara mår bra. Skådespelaren dör! menar McKee och fortsätter – är de verkligen kära, är det inga problem? Är det när man är som kärast och mår som bäst som ljusen tänds, varför sitter de inte bara framför TV:n med hämtpasta som vanliga människor? Måste inte skådespelaren i en sådan scen (för att rädda sin karriär) lägga till en undermening – en av dem tänker i själva verket göra slut, till exempel. Och det måste vara något negativt för att riktig skära sig mot scenens perfekta upplägg.

Min reaktion på detta är att den där middagen som ska spegla kärlek men egentligen signalerar något annat är en kliché som vi sett tusen gånger. Samtalet går trögt, de ler men ser förtvivlade ut, osv. Jag skulle kunna skriva en arrangerad restaurangmiddagsscen där de två verkligen är kära, de menar vad de säger, de är faktiskt avspända och lyckliga och kommer att vingla hem lätt berusade och ännu mer förälskade. Undertexten, när kameran vilar på deras lätt dåsiga ansikten, är förhistorien – de år som gått, eller den stormiga väg deras kärlekshistoria tagit, eller ett minne från tidigare på dagen när de älskat på en strand eller hemma i soffan, eller hon bara kysst honom i nacken.

Så jag uppskattar McKees skärpa och vakenhet, men råder till vaksamhet mot hans konservatism och brist på ett mer mångtydigt, flytande och mänskligt förhållande till konsten.

Det blev bara McKee här. Jag får återkomma till de andra – och Vanity Fair!

Vernissage-bildextra – äntligen!

Affischen. (PS – det verkar som om man numera kan klicka på bilderna. Trevligt!)

Kungsholmens biblioteks f d kafé, där utställningen finns. Abdul och jag är i full gång och har hunnit till fönsterväggen, och den här mannen som satt och läste Forskning och Framsteg blev inte alls störd när jag  puttade soffan hit och dit. Med honom i. Tvärtom, han var glad som en lärka.

Här ser ni fr v En väg i det inre av Gotland, två nonfigurativa bilder, kadetter på Karlberg och kvinnor i ett Pridetåg som just stannat framför slottet. Kadetterna och tåget är fina pendanger till varann. Två av väggfälten på bilden är glasade, och man skymtar barnavdelningen på andra sidan.

Fönsterväggen nästan klar. T h på långväggen boxarbilden från Fight Club, i mitten flickorna från veteranbilsdag på Sveavägen (de sitter på ett bilflak och äter), till vänster flaskor på rad på en sopcontainer och under den den äldsta bilden – från en cafeteria på PUB 1963. Till höger Ina med blå blomma och Kvinna som tittar på poliser (med vaksam blick).

Abdulrahman och Kerstin valde den blå tavlan.

Så här ser den blå tavlan egentligen ut.

Margareth, liksom Supergrannen och Agneta (de två senare ej på bild), valde den med svart-grå mönstret överst. Stefan, precis som Mats (inte heller på bild), valde kadetter+Pridetåg. Antonio, min skrivelev, stack av: Han gillade ”Kvinna som tittar på poliser” bäst.

Nu hänger bilderna  kvar i två veckor. Den som inte syns är en av Mats, lite till vänster om soffan. Den vill jag gärna ha med någon annanstans också, i lite större format.

Det känns fint, alltihop.

 

Alltnog! (Fortsättningen)

Alltnog, vi är egentligen bara framme vid fredagen. Jag minns dagarna glimtvis, t ex att jag satt på tunnelbanan och (blunda nu, ni känsliga) hostade grönt slem och att bronkerna brann. Det låter som en filmtitel – Bronkerna Brinner! Så där fyra gånger om dagen gick jag genom det där (men hostade inte på någon annan), så jag visste att jag var någon hårsmån från lunginflammation.

Alltnog, som sagt, det är fredag när Abdulrahman, kallad Abdul, snällt öppnar bibliotekets dörrar för damen med packningen. Nästa steg blev alltså att hämta fler ramade foton. Hemifrån tog jag med mig ståltråd som hängt med sedan Rickeby, sax att klippa med, måttband och hammare och spik. (Men det gick inte att spika, även de täckta delarna av mellanväggen hade glas i sig.)

Halv tre kom Abdul till min hjälp, det hade aldrig gått annars, eftersom ramade bilder är tunga. Och nu gled jag in i metodiskt action mood. Bestämma plats, mäta, dra ut ståltråd i en procedur som lätt som en ilsken katts skrikande, dubblera, hänga, puffa på en soffa som det satt en glad läsande man i, samarbeta, skaka på huvudet eftersom det blev snett, flytta ståltråden… Projektsonen hade känt igen sig i min envishet, stilsonen i min noggranna petighet med hur det såg ut. För varför göra detta alls, om man tänkte slarva? Och när långväggen var klar, började det kännas bra – för det såg riktigt snyggt ut.

När Abdul måste gå – efter att ha dröjt lite längre än han egentligen kunde – var nästan allting på plats. Och jag kom in i andra andningen och hittade en bra metod att hänga två foton i två fönster, där de måste sväva fritt, utan att de dinglade av och an. Och så var det bara att städa undan.

Nu visste jag att det här var mest lärande och en verklighetstrogen dry run. Det hade skett nästan noll marknadsföring – jag fanns bland många andra i DN:s kalendarium och hade gjort en snygg skylt till biblioteket, det var i stort sett allt – har inte varit i medierna på åratal förutom via några debattartiklar och hade inte kontaktat några kultursidor, bara mailat en journalist som inte bevakar konst, men vi hade talats vid nyligen. För vad hade hänt om de sent kopierade bilderna blev fel, eller vi inte fick stil på utställningen? Nu såg det fint ut, men det hade kunnat bli annorlunda.

Så jag väntade ingen tillströmning alls utom några få som jag mailat och bjudit in speciellt, och förberedde biblioteket på att de skulle få juicen och chokladen! (Vin serveras ej vid biblioteksvernissager.)

För att göra allt man normalt gör, arbetade jag ut ett infoblad och en prislista också.

VERNISSAGEN. Eftersom jag inte visste läget riktigt bad jag min långa gamla vän Margareth komma lite tidigare och om behov uppstod stå på en stege. Och tror ni inte hon stod där i receptionen och väntade en halvtimme för vernissagen. Jag blev riktigt varm om hjärtat. Allt var dock väl i utställningslokalen, så jag dukade fram juice och After Eight och vi satte oss och pratade.

Den första som kom var en medelålders man som målmedvetet gick rakt på fotona. Han läste infon och studerade varje foto i detalj. Jag erbjöd lite juice, men han ville inte bli störd. Han satte sig och skrev ett tag, sedan kollade han in varenda bild en gång till, innan han gick därifrån. Jag blev riktigt nyfiken på vem han var, men mest glad för att han faktiskt var intresserad av mina foton.

Jo, det kom några till, snyggt utspridda över de fyra timmarna. Agneta kom, Supergrannen kom, Antonio med en stor solros, skådespelaren Mats som är krasslig och knappt kunde gå, väktaren Stefan från Fight Club där jag fotograferade honom och en träningskompis för inte så många veckor sedan. Han drog mig försynt i ärmen och ville att jag skulle förklara bilderna, och tänkte mycket kring dem. (Överhuvudtaget fick jag till min glädje prata en hel del om mina foton.) Och en kvart innan biblioteket stängde kom Kerstin rusande direkt från Dramaten med en stor blomma i famnen.

Jag frågade alla vilken bild de gillade bäst, om någon, och de två nonfigurativa fotona vann. Särskilt den blå bilden, som var Abduls favorit. När jag kom dit igår var museets vänner där för en bokkväll, och flera av dem pekade spontant på samma bild – den blå!

Efter vernissagen var jag mer slut än jag förstod. För första gången någonsin somnade jag i sängen med kläderna på. vaknade halv två på natten, stökade runt lite, lagade middag och la mig igen. Och var lika borta under söndagen.

Men nu börjar jag bli normal igen. Och peppar peppar, klarade mig från både lunginflammation och ryggskott.

Så vad har jag fått ut av det här? Utställningen hänger kvar till den 15, så jag vet inte än, men det var nyttigt att genomföra detta projekt under fire och få ett snyggt resultat som det är roligt att titta på. Dessutom få jobba ihop med någon – det gör man ju inte när man skriver – och höra andras åsikter, och ordna logistik och ekonomiska uppgörelser. Ingen är arg, ingen är ledsen, allting fungerade trots den verkligen massiva förseningen (från min sida, alltså).

Ekonomiskt blev det dyrt, men min biblioteksersättning kom just och täcker en stor del. Tack, kära låntagare!

Och som sagt, nästa vernissage den 30 januari kl 18 på biblioteket vid Sveavägen…

Lite bilder i ett bildextra kommer!

Att göra en fotoutställning.

Det kommer inga bilder nu heller, eftersom de är hemma och jag är ute och rör på mig. men jag ska berätta!

Jag fick ju i god tid reda på att jag kunde för ställa ut på biblioteket. En klok människa börjar då förbereda sig, särskilt en som aldrig någonsin launchat en utställning av något slag, än mindre fixat förstoringar, ramat, hängt och skött allt annat kringjobb.

Men så blev jag ju sjuk. Riktigt sjuk. Och tänkte lite slött att det där fixar sig. När det bara var ett par dagar kvar gick det upp för mig att ingenting fixar sig. Skulle något fixas, fick jag göra det själv.

Jag hade redan tittat på ramar på Gallerix, och en gallerist berättade för mig att hennes fotografer använde Crimson. I Fruängen. Och jag hade lagt upp ett antal förslag på vilka bilder som skulle vara med. Hur lokalen ser ut visste jag ju.

Det var bara det att jag inte kunde tänka, eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Logistikförmågan var nere i noll. Det verkade stört omöjligt att välja någonting alls. För att inte tala om att organisera något. Alls. och solo var jag.

Till sist hade jag ställt samman en kollektion – det mesta i svartvitt. Ett par av de nya bilderna kom med, bland andra två nonfigurativa. Och jag till att åka till Fruängen med ett litet USB-minne. Bara det var en ansträngning, och det tog en evighet, och det enda jag orkade tänka var att min gamla polare Margareth bodde här en gång.

Kom till fruängen. Hittade Crimson. Reko tjej bakom disken såg att här hade hon en virrpanna och hjälpte mig att kolla bilder i kunddatorn. Mapp KA. Men vissa av de storlekar jag ville ha kunde de bara få till extra kostnad. Här tappade jag allt savoir faire, beställde tre mindre som var enklare att producera.

Gick på toa. Påstod att det inte fanns toapapper. Det fanns papper. Åkte hem, dyster till mods. Insåg att jag var inte i form för det här, jag fick skjuta upp det.

Kom hem. Kom på att jag tappat minnet i Fruängen. Och drabbades av jävlar anamma – jag ville inte alls ställa in! Det var ödet! Så jag ringde, bad Lisa slå upp mapp KA och göra kopior, om det kunde bli klart dagen efter. Efter att noga ha underrättat virrpannan om villkoren tre gånger var hon hygglig och tog på sig jobbet. Hämtning vid sex.

Dagen efter kopierade jag några mindre bilder i stan, skaffade ramar, ansade bilderna med kökssax och pillade in dem. Det blev helt OK. Och åkte ut till Fruängen igen, kom fram tio i sex och fick mina bilder, snyggt hoprullade i ett rör.

Nu var det lördag. Vernissagedagen! Åkte till biblioteket en timme innan det öppnade för att lämna från mig de små bilderna. Det lyste, men ingen syntes till. Ringde. Ingen reaktion. Ringde morsesignaler, SOS, för det var snorkallt. Inget hände.

Så klev en ung man med en kaffemugg ut ur hissen längst bort. Jag började vifta med händerna och knacka på glasdörrarna. Han stannade och tittade. Vad han såg var en galen viftande dam som gjorde konstiga fyrkantiga gester (jag ska ställa ut bilder!), tydligen en uteliggare, med en dramaten med en stor vit kasse och något hoprullat överst, antagligen ett liggunderlag. Hyggligt nog kom han fram och försökte lyssna genom dörren, och öppnade till sist.

Det var Abdul. Välsignad vare han.

Återstod ramning av fyra stora bilder, 70×50. Störtade till Gallerix, där jag redan köpt nio stycken med min röriga skalle. Lyckades göra om beställningen och ville göra en deal att få bilderna ramade, det fanns ingen tid eller ork kvar, och vi blev överens efter en stund. Lovade att säga snälla saker om Gallerix. Alltså: heja Gallerix!

Rygg och allting höll nu på att paja. Drog bilder i flera omgångar till biblioteket. Och…

(Forts. följer!)