Se upp för kulturradion om du kokar buljong!

Jo, det är allvar!

Jag har ju P1 på hela dagen, och nu lyssnade jag intresserat på ett inslag om kabarétradition – eller stand-up, om man så vill – i Österrike, samtidigt som jag lagade lunch. Det skulle bli två stadiga mackor med grillad kyckling och lök, en kopp grönsaksbuljong kokad från scratch (aka ärtor och broccoli) och en kopp choklad.

Mackorna var klara, och på spisen stod alltså tvenne kastruller vars innehåll såg likadant ut, eftersom den silade buljongen fått lite grädde i sig. Jag tar ut kartongen med kakao (utan socker), halar upp en redig dessertsked – och häller den i buljongen. Givetvis.

Ihh! Att slänga buljongen är otänkbart, det var ett pillgöra att få till den. Jag räddar vad som räddas kan av kakaopulver från ytan och vidarebefordrar till mjölkkastrullen. Jaha, nu har jag buljong med choklad och choklad med lite buljong.

Men so what? Säkerligen har misstag som detta skapat många kulinariska triumfer. Surströmming med lingonsylt har jag inte hört talas om än, men det kommer! Och vem påstod att bacon med vaniljglass var väldigt gott?

Det blev faktiskt helt OK. Buljongen slog ut kakaon i sin kopp, och chokladen slog ut buljongen i sin. Frid och fröjd.

Och jag lyssnar på Vetenskapsradion, där man pratar om det jag nämnde tidigare – vi skadar oss själva genom att tvätta bort goda bakterier som vi utvecklats i symbios med under en miljon år eller mer. Vi tvättar bebisar från start och fortsätter att skura oss och vår omgivning och våra kläder, och tar antibiotika med jämna mellanrum. Även när det inte behövs. Och, lägger jag till, får i oss ännu mer i det kött vi äter, eftersom djuren ofta får antibiotika i förebyggande syfte.

Grejen är att goda bakterier inte bara är lite nyttiga i största allmänhet. Hälften av oss – håll i er! – består av bakterier. 30kg bakterier och 30 kg människa, för någon som väger 60 kg. Och de påverkar allt, inklusive gener och hjärna, och förutom att influeras av för mycket tvättande mår de inte heller bra av västerländsk mat. Möss som fick leva på västerländsk mat (mycket fett och lite fibrer) tänkte sämre och fick sina gener förändrade för flera generationer.

Det verkar som om de där insikterna har spritt sig. I den senaste ylletröjan jag köpte, stod det i tvättråden: Tvätta inte så mycket, vädra istället. Det var nytt.

Själv lever jag redan, av allergiskäl, till stor del ett liv vänligt mot goda bakterier. Jag får berätta närmare om det i ett annat inlägg, för det är tydligen värt att fundera över. (Oroa er inte – jag är hel och ren och tvättar händerna, och lyder läkarråd!)

Nu ska jag träffa B om en halvtimme, ge honom en kopia av överklagandet jag skrev igår, och förklara varför jag skrev som jag skrev. Dessutom har jag faktiskt köpt en present åt honom.

Hälsningar från de hala trottoarernas stad! Här slösar man inte med sand, för hur skulle man då kunna ha råd att ge blivande Nobelhuset 40 miljoner om året? Hmf?

Annonser

Aftermath / forts…

Nu står jag på Riksdagsbiblioteket, efter att just ha lämnat in vårt överklagande i hund-målet till kammarrätten. Det tog mig den här dagen att skriva det, för jag var tvungen att göra en rad överväganden.

Advokaten Kristina Tollbäck har redan skrivit en komplettering på professionellt juristspråk, en text som går rakt på sakens kärna – B´s hund borde aldrig ha tagits om hand överhuvudtaget, på grund av a, b och c. Det jag undrade för min del var i vilken omfattning jag skulle gå in på skälen för att hunden inte skulle tas om hand. Ingen vill ha långa inlagor. Å andra sidan framgår inte absurditeten i beslutet att ta Lucifer, aka Lusse, om jag inte lägger en rad (verifierade!) fakta bredvid varann och visar en tendens, helhetsbilden. Den man måste se för att inse att den här förföljelsen, som det blir när ogrundade anmälningar tillåts bygga upp en rättssituation som är falsk, måste få ett slut.

Förutom att veterinärernas egna bevis inte håller, har vi har polis som tagit hunden flera gånger och fått lämna tillbaka den eftersom den mådde prima, vi har flera rykten om att B är sjuk vilket han fått motbevisa med läkarintyg, vi har falska utsagor som bara kunde skjutas i sank därför att jag personligen tagit reda på saker på plats. För jurister kan det här vid första anblicken se överflödigt ut, men anledningen att ta med exempel på dessa rykten är att förebygga att de halkar in i någon kommande argumentation och blir en ”sanning”. Länsveterinärerna som ligger bakom beslutet att ta Lusse har redan börja glida åt det hållet, vilket faktiskt chockar mig. Att höra en länsveterinär, bombsäker på att han inte kan ifrågasättas, vänligt tala om för mig att jag bör sluta med det här och trösta B istället, chockade mig också.

Jag skrev alltså och skrev om. Jag slutade på drygt fem sidor (fyra av dem med löpande text) och en bunt bilagor i ordning. Privatpersoner runt B har också skickat in egna papper. B själv, som inte står ut med att vänta i overksamhet, har lämnat in en del på egen hand.

DET ÄR KALLT i Stockholm nu, och halt på gator och trottoarer igen, men här på Riksdagsbiblioteket råder friden. Säkerheten har ökats – man tas om hand som på en flygplats – men annars är det sig likt. Ett fåtal stammisar. Trevlig personal. Första gången jag kom hit var faktiskt när sonen Uffe visade mig runt när hans arbetsgivare kom in i riksdagen. Han skulle visa mig poolen också men hade glömt dörrkoden, minns jag, och jag tryckte på skoj på knapparna medan han redde ut headsetsladden till sin telefon – och öppnade dörren! Jag tyckte det bara var en kul slump, vilket det ju var, men jag tror sonen fick för sig att jag kände mig överlägsen på något sätt.

Nu slår det mig att en väninna som jobbade som expert för en minister också visade mig – och sina föräldrar – runt för länge sedan. Jag vill minnas att det var en sorts föräldradag.

Nej, nu får jag ta lite time-out här och återgå till annat ett tag! Youtube-kolla den jag skulle vilja ha med i en av mina filmer. Jag har bara sett honom i ett par roller.

Och det finns scengrejor jag vill se, Petra Mede till exempel och Marika Carlsson (heter hon det?) om hennes show fortfarande går.

OCH NU har jag traskat upp från Gamla Stan längs Drottninggatan i bitande kyla, och sökt skydd i Kulturhuset. Särskilt på gatstumpen mellan Riksdagshusen (där jag tycker man skulle ha en stor staty av Elin Wägner i kvarnhjulshatt) var det snorkallt. Jag kunde inte låta bli att fråga de påbylsade vakterna om det inte är nu de ångrar att de inte blev reseledare på Maldiverna istället? De skrattade och sa att nä, de är vana!

Mina tummar känns som isbitar. Det luktar god mat från krogen invid de stora fönstren mot torget. Om jag haft en tidning, hade jag slagit mig ner där ett tag. Det är alltid kul att titta in här. Vid datorerna mittemot sitter dels en stor mörk karl som ser ut som om han borde vara filmstjärna, och tre glada skrattande romer. Utanför Kulturhuset, på Sergelstorg, står en stor julprydnad i form av mamma, pappa och kalven Älg i en granskog, allt i silver gjort av lysande vita lampor på stålstommar.

Tror det här får räcka som dagens promenad, tar tunnelbanan från Hötorget.

 

Så vem är järnrörsmannen?

Alldeles nyss läste jag en intervju med Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna, som Judisk krönika gjort. (Hoppas denna länk fungerar: http://www.webbkampanj.com/judiskkronika/1006/).

Det visar sig att KE, som upprepade gånger tenderat att ta till våld och rasistiska och sexistiska kommentarer och som stöder sajten Avpixlat, gick med i SD av samma anledning som Jimmy Åkesson anger som sitt skäl: Han blev mobbad av muslimska pojkar i skolan, och sedan dess har han inte ändrat åsikt om muslimer i gemen. Själv har han en judisk-polsk mor och är fullt och fast övertygad om att det inte finns ett spår av antisemitism i SD. Där är skillnaden mellan honom och Åkesson att JÅ gick med på nittiotalet när SD just fötts ur den nazistiska rörelsen, medan KE gick med på 2000-talet när partiet var i full färd med att skaffa sig en mer acceptabel image.

KE stöder Israel, har praktiserat på svenska ambassaden i Tel Aviv, fick sparken därifrån på grund av sina åsikter, men upprättades av JO som ansåg uppsägningen olaglig. KE anser att det enda hotet mot judar i Sverige kommer från muslimer. Den inhemska antisemitismen finns i princip inte längre, tycker han. (Där har han helt sakligt grovt fel.) Stiftelsen Expo (som kartägger högerextremism) misstror han.

Den som intervjuade KE för Judisk krönika var Mustafa Can, sekulär muslim. MC jämför sin och KE’s bakgrunder och undrar varför KE anser sig mer svensk och pålitligare än MC, som lever ett helt och hållet ”svenskt” liv enligt KE´s egna kriterier. Jo, får han veta, ”vissa grupper” (t ex judar, får man anta att han menar) är lättare anpassbara till svensk kultur än andra. Och MC, oavsett hur han lever, är per definition, som KE ser det, en motståndare.

Hur fungerar det här? Här finns ilska och fixering och, uppenbarligen, någon sorts grundläggande tro på att kultur faktiskt finns i generna. Det är den enda rimliga tolkningen av KE’s åsikt att en muslim och hens efterlevande aldrig någonsin kan blir riktigt ”svenska” och ofarliga, oavsett om de slutat bära slöja, gå till moskén, be och avstå från alkohol och oavsett om de någonsin sagt ett enda ont ord om judar.

MC frågar inte en sak som jag undrar: Vad tycker KE då om sin egen SD´s Björn Söders uttalande att ”judar är en nation som vi tolererar”? Lägg märke till nyckelorden   ”judar”, ”nation”, ”vi”, ”tolererar”.   ”Dvs  ”judar” är en egen ”nation”, en annan än den ”vi” tillhör, och ”vi”  ”tolererar” den. Vilket betyder att vi skulle kunna sluta ”tolerera” den. Hur känns det för KE att höra det, eller hör han det inte?

Någonstans inom sig måste han ändå förstå vad det betyder. Det betyder att Björn Söder inte känner att Kent Ekeroth är som han. Någonstans inom sig måste KE undra vad som, i det klimat som fött ett sådant uttalande, skulle bli följden för honom  om hans eget parti får en stor majoritet och mer manöverutrymme.

FÖR ÖVRIGT delade jag förmiddagen mellan att läsa en deckare som jag redan läst, men vars upplösning jag glömt, och att skriva en ny inledning till den där filmen. Det var en god idé att ta en scen som redan finns och ge den en helt annan utgångspunkt. Jag hade riktigt kul och kunde peta in diverse diskreta roligheter, dvs inte bara repliker, utan tillfällen för skådespelarna (rollerna i scenen: en fotograf och en taxichaufför) att göra små visuella gags och reaktioner.

Sedan gick jag till biblioteket med ett stort foto och kollade om belysningen fick svärtan i bilden att se lila ut. Olika labb funkar olika.

Nu ut i det supersvenska Stockholmsvädret: Vindar och grått snöslask. På Spelbomskans torg står små julgranar på rad i snöyran, lite snett och vint. Trevlig advent på er!

 

 

 

 

 

 

 

Superhjälten

Man känner sig som en cool superhjälte när man går ut i min farstu nu för tiden. Värden (som inte klarar av att hålla lägenheten varm om temperaturen masar sig över fyra plusgrader ute) har nämligen installerat rörelsedetektorer till trapplyset. Där man skrider fram kommer det ett underdånigt klick! från varje liten vit detektor, och så tänds alla ljus i ens väg. Jag känner det som om jag vore en mystisk överste filmskurk i ett sådant där futuristiskt palats med diskreta livvakter och enorma salar, där jag är den enda som aldrig höjer rösten eller visar några känslor.

Manlig publik tycks älska den typen av skurk, den som har konstant koll, får folk att lyda och stillsamt dompterar kvinnor, men aldrig blir beroende av dem. Aldrig pengabrist och aldrig hjärtesår. Betyder det att vanliga biotittande karlar ofta har en känsla av att vara underordnade och inte kunna styra över hur de känner? Eller är det ett uttryck för en hemlig längtan efter en stark ledare som genomför det han säger att han ska genomföra, och vars fotsoldat man därför gärna är? I fantasin, alltså. Väldigt många har knäppa privata drömmar, gissar jag, även om de ibland går tvärsemot vad de anser att de i grund och botten anser. Innerst inne kanske de ändå förstår att överste superskurkens liv är rätt tomt och tråkigt. När man fått allt man vill ha, och dessutom saknar förmåga att riktig glädja sig över något, händer ju ingenting mer.

Vilket får mig att undra hur det egentligen är att vara en rysk oligark som kapat åt sig några miljarder av sitt hemlands tillgångar och nu lever i London och roar sig med att köpa implantat, språklektioner och dyra kläder till frun.

Igår stod jag och diskade och började fundera över varför folk gärna tror på märkliga teorier som att utomjordningar byggde pyramiderna, det var väldigt inne att tro det ett tag. Förutom den vanliga förklaringen att man vill ha spännande äventyr och hisnande insikter och avslöjande av superhemligheter som förändrar allt. Jag grunnade på om denna lust inte också har en koppling till vår konstnärliga sida. (Vi har alla en konstnärlig sida.) Dessa föreställningar blir en sorts konstnärlig verksamhet, målar upp en tredimensionell verklighet som ger konstnärlig tillfredsställelse, tänkte jag.

Så där håller jag på, och det är därför jag visserligen väldigt, väldigt gärna skulle vilja ha en del personers miljoner, men är oerhört glad att inte vara de. Jag trivs i grund och botten med att vara jag. Det finns enorma delar av mitt liv jag innerligt skulle vilja förändra, kärlek jag vill ge men inte får, men den jag är i grunden vill jag förbättra förstås, men inte ändra. Jag har en känsla av att en av mina söner i någon mån liknar mig där. Den andra liknar mig på andra sätt.

SÅ ÄR då Fidel Castro död, och gamle sossen Pierre Schori yttrade sig i P1 med stor beundran om honom, lika blind för hans diktatoriska metoder som Olof Palme var. Castro var David (Kuba) mot Goliat (USA), sa han. Någon invände (försynt) att i förhållande till sitt folk var han snarare Goliat, medan de var en misslyckad David som aldrig fick yttra sig, aldrig fick välja, och det är efter det han ska bedömas.

Mitt ex Björn (trotskisten) kände också en beundran av Castros sätt att hålla tal när han tyckte att folk skulle göra något i vardagslag. Michael Moore, protestfilmaren, visade hur vissa saker – som billiga läkemedel och sjukvård – faktiskt fungerade på Kuba, i motsats till i USA, där folk kan dö för att de inte har råd att köpa en medicin som kostar femtio cents att framställa men kostar tusen gånger mer att köpa. Jag förstår inte varför inte den demokrati skulle kunna åstadkomma samma sak.

ÄLDRE f d språkrör och jämställda har skrivit en stor artikel om hur MP förlorat sin själ och måste återerövra den. Regeringsduglighet är inte att sälja ut helt och hållet, att bara ge sig, och sedan tysta ner den interna kritiken, anser de. Och jag blev ju oroad av att se hur slagna både Löfven och Fridolin tycktes känna sig vid presskonferensen i somras. Var är de politiska begåvningarna och fixarna? I botten tror jag ju på båda de där, men det är som om de på något plan givit upp, och de börjar moloket montera ner den ena grundstenen i välfärd och förnuft efter den andra.

Novemberdag – vad som händer när man rör på sig.

Satt hela förmiddagen med överklagande i B-målet, talade med folk i telefon (denna enkvinnas-deckarbyrå vill helst ha folks egna versioner av allting), och åkte till advokatens byrå i Gamla Stan för att hämta ett veterinärintyg. Promenerade Drottninggatan fram, smet in på ett systembolag och köpte den Cointreau som jag ju vill köpa varje år men som jag missat ett halvt decennium nu, fortsatte till Sergelstorg, upptäckte att jag var störthungrig och längtade efter den varma korvgubbe som flytt, köpte en banan i T-banan istället.

Nere på perrongen stod mitt tåg inne med öppna dörrar, absolut proppfullt. Trots detta stod tre karlar med Mellanösternutseende och ropade till mig, damen med solbrillor och banan: ”Kom! Kom!” och vinkade, och jag trängde mig in utan en chans att hålla i mig i något alls, fortfarande mumsande på bananen. Av någon anledning (lågt blodsocker?) hade jag tappat all balans, vinglade med andra ord fram och tillbaka i varje kurva, vilket ju inte gjorde något eftersom det fanns mjuka ryggar tätt intill runt nästan hela mig. Men ännu en Mellanösternman lade diskret en hand på min axel – den mest diskreta beröring jag någonsin råkat ut för, han valde verkligen ett icke-offensivt ställe – för att hålla mig upprätt.

Klev av vid Stadsbiblioteket, hade fortfarande lågt blodsocker. Gick in i biblioteket, köpte en macka och slog mig ner med Metros sudoku. Jag som aldrig går på kaféer. Och vilka dök upp om inte månadens konstutställare Inger Edelfeldt med föräldrar? Hon kände sig manad att förklara varför de stod där vid mitt bord (hon visade sina tavlor för föräldrarna), presenterade mig för mamma och pappa från Orsa, och jag sa att jag sett henne en gång för länge sedan på ölsjappet Pelikan… ”… med Jonas Gardell!” fyllde hon i. Hon och Gardell var nya i gamet då och uppträdde på detta ställe som var blandning av ölgubbehäng och vattenhål för konstnärligt intresserade snubbar och snubbor. Och hon berättade när hon läste ur sin bok: ”en del tror att det bara är vissa kvinnor som blir våldtagna”, svarade en lindrigt nykter gubbe sluddrande från ett hörn: ”Jaa… dom snygga!” (Det är ju förresten där i Stadsbibliotekets stora kafé som jag själv ska ställa ut i februari.)

Så kan det bli! Det har blivit några intensiva dagar här, jag har spelat mig genom två av mina ofilmade manus med tanke på AB AB (ett av dem behöver en ny inledning) och kommit på vem jag verkligen skulle vilja ha i det. Har inte imdb.pro längre, men hittade agenten ändå.

Och intensiteten har fått mig att vakna till och t o m förmå mig att sitta på ett fik. Och det har fått mig att bli hungrig igen, även rent fysiskt, vilket kändes kul. Ett tag här har jag helt enkelt inte haft lust att äta. Verkligen en helt ny erfarenhet för mig. Nu har jag ju gjort det ändå, men det är roligare när man faktiskt vill!

AB goes AB?, en grapefruktplanta, B och Trump.

Märkligt nog var det som uppmuntrade mig mest de senaste dagarna ett frukostmöte på Författarförbundet om företagande. Författarförbundet är alltid trevligt, men allt kring företagande, själva stämningen, tycks suga musten ur mig och inspirationsmässigt så att säga göra mig till en oduglig älskare. Jag kan förstå att det kan vara roligt att bygga upp ett företag och se det växa och ta administrationen kring det som antingen också det vansinnigt kul eller som något nödvändigt ont – precis som glädjen i att skapa en bok eller dikt eller målning eller foto också omfattar att skaffa sig kunskaper i en massa tekniska saker – men jag får inte kreativitet och företagande att gå ihop.

På sjuttiotalet var det den stenkorkade pseudo-revolutionära vågen som lade en förlamande hand över allt som hette djup, nyanser, personliga upplevelser, fantasi, livsglädje och uppfinningsrikedom. (Jo, jag lutar definitivt åt vänster baserat på en tanke om solidaritet och människans värdighet, men det som rådde då var ett djupt människoförakt.) Nu är det detta halleluja kring entreprenörskap.

Men jag masade mig dit eftersom vi trots allt lever på en marknad, världen är organiserad på det sättet, och det kan hända att jag helt enkelt måste starta ett produktionsbolag (för att t ex göra film) efter att ha lyckats hålla mig undan det i så många år. Enkla regler och trevliga lönekontor, t ex på DN, har varit mitt yrkesliv med A-skatt. Och nu satt vi ett stort gäng kring ett runt bord, fulla av frågor och erfarenheter. Bredvid mig satt mannen som visste allt och skulle svara på dessa frågor, och han inledde med att allt kring företag och skatter är lätt och roligt, och om en författare som kommer till honom inte har F-skatt, undrar han varför – kan man lita på den personen? Det var inte den bästa början för mig som avskyr att främst ses som en entreprenör som saluför en produkt i en omgivning som inte förstår att skapande är något organiskt och att man inte kan ha inventarielistor över idéer, och jag var kanske inte helt ensam.

Men allteftersom mötet fortskred och jag fick veta mer och mer, kom jag – och ett par andra – fram till att aktiebolag naturligtvis är da shit. Med aktiebolag kan man stoppa sin affärsverksamhet i en låda och lägga den en bit ifrån sig, jag menar inte bara ekonomiskt, utan psykologiskt. Pitbullen bredvid mig hade en ström av goda råd, och det enda jag behöver göra nu är att tjäna ihop pengar för att starta bolaget jag ska tjäna pengar via – bufferten måste ju förbli orörd.

Alla delade frikostigt med sig av sina råd om revisorer och moms och egna misstag och annat, och stämningen steg markant. Bilda ett bolag och skicka alla papper till en kunnig person som kostar fem-sex tusen om året och känn dig fri att bara skriva och ha kul! sa en.

SÅ AB kanske goes AB?

ALLA VÄXTER utom en dog ju efter min vecka på Lesbos, sakta kvävda av vatten som obönhörligen och långsamt via en droppande kran steg i badkaret där jag ställt dem. Kan växter känna, måste de ha varit skräckslagna. Men ena grapefruktplantan överlevde, traumatiserad. Då och då kom det några nya blad, men nu har den ganska länge bara existerat, inte dött och inte levt. Och så plötsligt skjuter den ett nytt skott! Det är som den finske gentlemannen sa när jag stötte på honom i Observatorielunden – jag på väg från, han till biblioteket – ”man vet inte om det är vår eller vinter!”.

Grapefruktplantan tror att det är vår. Och det kanske det är?

Rättsfallet om hunden Lusse går vidare. Advokat Kristina Tollbäck har skickat in sina papper baserade på att hunden inte skulle ta omhändertagits överhuvudtaget, baserat på länsveterinärernas egna intyg. Det finns väldigt mycket som hänt kring det här också, och jag har kollat upp allt – jag tror inte på någonting som inte kan verifieras, även om det betyder en hel del leg work – och B har, som jag tidigare sagt, rätt på varje punkt. Det yrkas inte i den här omgången, men han är troligen berättigad till åtminstone tre olika skadestånd.

B och jag hade sammanträde igår. Till min häpnad kände jag en doft av shampoo eller tvål. Han ville inte tala om det, men han rör sig mot en fungerande kompromiss. I en tid där t o m läkare säger att vi använder för mycket tvål och duschkräm och därmed tar kål även på nyttiga bakterier, kanske B är på väg mot den idealiska situationen. Jag frågar honom rakt ut om saker och ting och får fullt rationella svar, där andra tyst dragit egna slutsatser och hamnat i någon foliehattförklaring.

Jag känner mig som en sorts översättare. Vad folk inte förstår är att B är mycket medveten om vem han är, och hur han ter sig för andra, och han – liksom nu jag – förvånas över trångsynthet och (vilket för mig är en helt ny erfarenhet) en helt irrationell aggressivitet från omgivningen. B själv saknar helt aggressivitet och han är mycket stabil, men jag chockas av de ilskna blickar som ibland når oss när vi sitter där i soffan på biblioteket.

B har jobbat tio år i en kabelfabrik, gillar teknik, har elutbildning och hade helst velat bli civilingenjör. Han kommer ofta in på nazism, som han vet mycket om, eftersom han som mycket ung levde i den destruktiva, slutna psykiatri som han jämför med just nazism. Han tog sig ur det via jobb, men det lämnade spår, insikter och minnen. Och nu, överkörd av ett rättssystem som tycks handla av slentrian och utan en grundläggande respekt för sina egna regler, känner han att det aldrig tycks ta slut. ”Hur kan de?” frågar han gång på gång. Och det undrar jag också. Men han ger sig inte.

AND NOW over to something completely different. Jag har inte hittat Donald Trumps samtal med New York Times – tidningen som han anser förföljt honom – på svenska, men här är den engelska utskriften. http://www.nytimes.com/2016/11/23/us/politics/trump-new-york-times-interview-transcript.html?hp&action=click&pgtype=Homepage&clickSource=story-heading&module=b-lede-package-region&region=top-news&WT.nav=top-news&_r=0

(Oj – det blev långt!)

Sällskapliga svenskar

Inte är svenskar inbundna! Jag hade just plaskat över Odenplan igår och vände mig för att ta en bild, när en vilt främmande gråhårsman högg tag i min arm bakifrån. Han kom just upp från tunnelbanan, och bad: ”Hjälp mig!”

”Jag har just klarat mig över själv!”, protesterade jag. Men han gav sig inte, så arm i arm forcerade vi den töande tundran tills han var i säkerhet vid bortre övergångsstället.

Det är alltså plaskigt. Jag har provat massor av skor, men inga funkar för mina av trånga modeskor oskadade, allt större fötter, så Supergrannen grävde fram ett par hiskliga gamla gympaskor åt mig, med orden: ”Jag använder dem inte längre. Men de är i alla fall vattentäta!” Dessa båtar, mycket riktigt vattentäta, traskar jag nu runt i. Tur att man inte vårdar en image, för de ser ut att ha tillbringat något år i en sopcontainer. Jag tror färgen är sådan. De verkar ha någon sorts liten reflexplutt uppe på tån. Så att i alla fall jag ser var jag sätter fötterna.

Nu försökte jag med en skoaffär i alla fall, och en glad Östermalmsdam med uppiggande knallrött läppstift berättade att hon just halkat och slagit sig, och nu hade hennes väninnor rekommenderat ett par stadiga doningar med inbyggda broddar, dem skulle hon köpa. De såg ut som något för folk som jobbar på oljeriggar, så det verkade vara en bra idé.

Men nej, det blev inga skor för mig nu heller. Och nu har man till sist plogat fram en våt stig över Odenplan. Men hela ytan är tydligen felplanerad, för det behövs bara ett ösregn för att hela planen ska bli en mindre sjö. Jag kan inte minnas att man var tvungen att vada över Odenplan tidigare?

Jag har pratat med en länsveterinär idag, och det samtalet vill jag inte återge här och nu, men vad som är trevligt i sammanhanget är att vi börjat maila, B’s dotter i Australien och jag. Och hon har gått på Biskops Arnös fotokurs tidigare och ställt ut på Kontrast, så vi har lite sådant att skriva om.

Hon har också gjort ett projekt på sin pappa. Ska bli kul att se, om hon kan maila lite bilder!