Film och verklighet.

Verkligheten först: Striden om Lucifer fortsätter. Ju mer jag tittar på fakta, desto mer upprörd blir jag. Det här verkar kort sagt inte helt rättssäkert. Samhället har en otrolig makt över en person som blir anmäld gång på gång eftersom folk tycker han ser konstig ut, och som inte kan tala för sig. Fyra gånger tidigare har polisen tagit hunden och lämnat den till länsveterinären, och fyra gånger har hon konstaterat att den mår bra och återlämnat den till B, men gett honom instruktioner (förelägganden) om hur han ska förbättra hemmiljön. Vilket han också gjort, och får erkännande för, men det har hittills  ändå varit en liten bit kvar.

Kort sagt, det finns här och där folk som varit avvaktande vänligt inställda, kan man säga, och formulerat sig på ett sätt som han kan förstå.

Och nu är det en annan länsveterinär och andra tag. B har klippt håret, duschar och slängt ut nästan allting ur sin lägenhet eftersom han fått höra att den är belamrad. Hunden är hans enda närvarande familj. Han är förtvivlad, men håller sig samlad.

Jag har talat med en advokat som varit inblandad tidigare och som känner till det hela väl, och han är mycket kritisk mot att rättsförfarandet är så ogenomskinligt, över att B inte fått rättshjälp, över en hel del. Helst skulle jag vilja ha en öppen rättegång där jag kan vara ombud och förhöra folk under ed, för så fort man petar på vad några av dem gör, faller det ihop som ett korthus. Vid det senaste omhändertagandet, till exempel, klagade ju länsveterinären på att läkemedel stod framme så att hunden komma åt dem, och att det fanns verktyg han kunde skada sig på. Men ingen av de bilder hon tog vid tillfället visar något av detta. (Läkemedlen är f ö omega 3, hälsokost o dyl, som förstås även de bör förvaras i ett skåp).

I samtal med henne på telefon påpekade jag att hunden hade en helt obelamrad liggplats. Men den är placerad på ett för högt bord, svarade hon. Argumentet att man väl bara kan såga av benen på bordet i så fall, bet inte.  På bilder tagna av en vän till B någon vecka senare ser man B’s arrangemang: Ett lägre bord som hunden har för att kunna hoppa upp till sin liggplats. Den har också en mjuk liggplats i vardagsrummet. Länsveterinären tog inga bilder på vardagsrummet, vad jag kan se, och hon har inte svarat. Kanske för att jag också skrev att jag tror det vore klokast och mest rättvist att ompröva ärendet och lämna tillbaka hunden till B.

Nästa steg kammarrätten. Rapporter kommer.

DET VAR verkligheten. Film är just nu mitt kortprojekt att spela in en del av min filmdialog med mig själv, för att hur elastisk texten är. Det går fortare än att ta tid för ännu en skådespelare. Till saken hör att jag inte passar på film, inte ens som ung och vacker gick jag genom rutan, så att säga. En sorg för mig, som gärna velat agera på film. Jag funkar på en scen, men inte på en filmduk. Vilket ju gör att då måste texten vara så mycket bättre.

Så igår tog jag denna hopplösa figur (mig) och ställde framför skruttkameran. Eftersom jag är pedant i vissa lägen, tog det en enorm massa förberedelser, trots att ingen ska se resultatet.  (Vad ska finnas på väggen?) osv. Kvinnan ska prata i telefon, och jag (som alltså sköter allting själv, ingen annan är där) kom på den snillrika idén att använda den lilla platta fjärrkontrollen till kameran som film-mobil. Simsalabim, ingen klippning behövs! Annars måste jag ju kliva ur bild efter varje scen för att stänga av och sätta på kameran.

Fördelen med att regissera sig själv är att man inte behöver ta hänsyn till skådespelarens känslor. Det där var för jävla uselt, kan jag alltså säga till mig själv. Du är för garderad, och varför tittar du ner, när du vet att du ser ut som 100 år då? (Mirren och Sarandon har ansiktslyft sig lite lätt för att motverka den effekten. I det sammanhanget kan man säga att de ändå lyckats flytta fram kvinnliga skådespelares möjligheter att spela vägande roller till sextioårsåldern.) Man bryr sig kort sagt inte särskilt mycket om vad hon – alltså jag framför kameran – pratar om.

Enda gången jag såg OK ut var när jag tittade ut genom fönstret och vände ansiktet lite uppåt. Får skriva en film om en donna som tittar genom fönstret och vänder ansiktet uppåt. (Skojar.)

Men jag kör ett varv till idag eller imorgon. För när jag väl började spela, hur det än blev, fick jag ett par nya idéer. Skådisidéer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s