Inte mycket kvar av året.

Jag får backup av en jurist som kan tala om saker för mig i Fallet Lucifer, t ex om offentliga handlingar. Evigt tacksam. (B läste inte Dagens Industri, föresten. Han läste SvD:s näringslivsbilaga!)

Satt i morse och retuscherade två fina 60-talsbilder, svars neg jag troligen inte har kvar. Den ena är avfotograferad från en kontaktkopia, och de ska med på utställningen, som får flera delar: Dessa två, de nonfigurativa, och de dokumentära. Svårigheten är att välja! Samtidigt pågår filmmanuset, enstaka inhopp i de andra projekten, och två ev tidningsartiklar. Och så då Fallet.

Jag funderar ju mycket över filmers form och dialog. Jag tror, som många andra, att en fast form kan ge mer frihet än improvisation (även om begåvade skådespelare förstås alltid får smarta idéer som man inte ska missa, det är ju deras begåvning man vill ha och är tacksam för). Det är som i musik – många, bland dem jag, hävdar att ett filmmanus ska vara som en helhet, som ett partitur, där man kan släppa loss sina känslor och idéer inom en fast ram. När man improviserar, om man inte är ett impro-geni, står man där med problemet att försöka få ihop sitt roll-jag med sitt riktiga jag, och vem ÄR man egentligen? Och hur reagerar de två jagen på motspelarens input, och vad väljer man då? Och hur tydlig är egentligen rollkaraktären, och vad händer om man drar den åt ett annat håll, och vad händer då med motspelarens roll? Det blir lätt förvirring, osäkerhet och tafatta repliker, för att inte tala om att filmfotografen inte ved vad hen ska göra med SIN helhetssyn på filmen.

Jag har Rear Window och de tre första säsongerna av Veep praktiskt taget på repeat, inte för att mina karaktärer eller mina filmhandlingar liknar dem man ser där, utan på grund av den enastående skickligheten deras upphovspersoner besitter.Jag vill ha en kunskap som lyfter fram handling och emotioner, foto och skådespelare, det är inte jag som ska vara så överväldig av min brinnande konstnärlighet att jag inte kan nedlåta mig att grunna över något annat. Och ser förstås emellanåt andra filmer, särskilt dem jag inte tror jag är intresserad av – för jag kan ju ha helt fel.

Annonser

Mat, lycka och annat.

Först ”annat” – jag har begärt ut alla polisrapporter som rör B. Och begärt muntlig förhandling i kammarrätten, vilket i enstaka fall kan beviljas. Och uppskov med de drygt 19 000 som han anses skyldig att betala inom två veckor.

Mat: Första budet när man ska försjunka i något är att det finns mat, och det andra att man har något att äta. Lättillgängligt. Och det ska inte vara djupfrysta köttbullar!

Så jag gjorde en köttfärslimpa av kalvfärs, med potatis, lök, lite chilisås, purjo, svartpeppar och rosmarin i. Blev väldigt gott, och jag kunde gå och ta lite då och då. Jag lagar currykyckling med mina älsklingsingredienser, curry, kajennpeppar och kardemumma. Och köpte kornmo-kex. Som är vanebildande. och idag grillade jag en dubbelmacka med cream cheese och kaviar.

Hittade en butik som säljer dvd-filmer, alldeles i närheten. Mannen bakom disken är dessutom filmnörd och har sett saker som en brittisk TV-serie från 2004 som jag gillar.

Den här dagen började inte precis i dur. Jag vaknade efter ett par timmar, kvart över sju, med dånande huvudvärk och värkande ögon. Att ens ligga med huvudet på kudden var otänkbart. Tassade upp, tog en tablett och började tvätta, det enda jag kan göra i det tillståndet. Väntade ut värken och satte på datorn. Den ville inte. Som vi alla vet, är en dator som inte vill ledsen för något. Kunde inte lista ut för vad.

Gick till biblioteket med hyrfilmer. Apparaten vägrade ta emot den ena, spottade ut. Det fanns ingen filmskiva i den! Den låg i datorn. Som inte gillade just den filmen, tydligen. Men spotta hade den inte kommit sig för.

Gick till affären. Tappade grapefrukt i golvet, försökte ställa mjölkpaketet uppochner på kassabandet och locket på cream cheesen trillade av. Jepp.

Hem och åt. Och kröp till sängs någon halvtimme med ett gammalt korsord, under en gosig filt, och mitt i denna den trivialaste av aktiviteter kändes plötsligt en ilning av förväntan och lycka i maggropen. Ni vet, där man känner att man är kär, där man mår bra när man sitter tysta med ett gäng vänner, den där känslan när man tittar på en sovande älskling, när man är precis där man vill vara.

Jag låg helt stilla. Jag hade fullständigt glömt hur den där varma kärlekskänslan var, den har inte funnits på flera år. Omtanke ja, humor ja, men den skyddande glasdörren har suttit säkert på plats. Det var som om en kontakt, som någon dragit ur, plötsligt klickade rätt.

Höll kvar känslan. Mitt i maggropen, i solar plexus: Lycka och förväntan. Märkligt!

Fick i gång datorn. Tittade på en bild jag har av pappor och barn. Den ena lilla ungen kikar in i datorn. Och med ens fick jag kontakt med lusten att krama ett litet barn, lukta på ett babyhuvud, varsamt lyfta upp en liten en. Den har också varit avstängd, helt mot min vilja men av förklarliga skäl. Där satt jag förundrad och tittade på ett barns mjuka hår och små öron och kom ihåg.

Vad hände? Börjar såren läka? Det där som varit så självklart hela mitt liv, som min mamma var så avundsjuk på, det som gjorde KG och mig till dem vi var – kommer det tillbaka?

Fortsatte att fixa, skriva, maila. Kom på ett par nya saker till lingvistikboken, som egentligen ligger lite längre ner på listan. Träffade på Patrik på biblioteket, han ska börja göra reklam för utställningen nästa vecka. Tittade in på Nordic Art, där Sebastian visade mig hur man kan signera och numrera foton till salu. Och de små söta hundarna voffade lite lagom.

Lite längre bort sitter B och läser, gudhjälpe mig, Dagens Industri. Vi talade om religion senast, och hon sa att han inte är religiös, men han tycker om predikningar, för där sägs ofta vettiga saker.

Nu ska vi växla ett par ord, och så går jag hem för nästa pass.

I rytm.

Det där skrivandet kom igång på juldagen, jag kom in i en fin rytm med promenad och dator. Sedan blev jag sittande till fyra nästa morgon – för första gången gav jag efter för lusten att fortsätta. På något sätt är det lättare att tänka när världen omkring en sussar som bäst. Jag kunde ju inte göra så när barnen var små, men det var inget offer, de var helt enkelt viktigast. Så här är det: Måste jag välja mellan att få ut böcker och filmer eller ha barn, skulle barnen vinna enkelt. Det verkliga livet är det som framför allt gäller.

Nattköret gick fint på alla sätt och vis, klev upp igen vid lunchdags igår och kom iväg på en promenad som blev lång, eftersom det inte blåste och jag bestämde mig för att utforska de nyare kvarteren på Kungsholmssidan. Och det var inte roligt att se. Jag hamnade först i en sorts tröstlös ravin där nya byggnader stod tätt ihop och balkonger hade utsikt mot kontorshus i rött tegel så där tio meter bort. Inga växter, ingenting. Någonstans mitt i fanns en ”lekplats” gjord av luddig vinröd plast med en hög sand i en grop och en ”rutschkana” på toppen, den såg ut som en snöskyffel.

Hemskt. Vi är verkligen långt från ”barnens århundrade”, första halvan av 1900-talet, när plaskdammar anlades och trevåningshus och omgivningar planerades för trivsel och utomhusliv. Det här kunde vara ett fängelse. Hade jag varit ung mamma med fyraåringar nu, hade jag inte bosatt mig här om jag så fått en femrummare gratis. Jag skulle inte ta emot en lägenhet där nu heller, bara att titta på eländet gjorde mig deprimerad. Det finns absolut ingenstans för barn att ta vägen, inget att upptäcka, ingen natur som de kan gå till själva.

På andra sidan finns två fruktansvärt fula grafitgrå torn med vita ”limpor” intill, återigen utan ordentlig plats mellan husen. Och så fortsatte det. Till sist blev jag så ledsen, å allas våra vägnar men framför allt barnens, att tårarna började rinna. Jag hittade en och annan innergård, men det var stelt och ogästvänligt, med breda schakt som leder ner mot strandgatan. När jag till sist gick tillbaka längs den, fanns det absolut inget aktivitetstänkande, eller ens säkerhetstänkande, för små barn. Oinhägnade gräsmattor slutar i bryggor utan räcken, eller i branta slänter där vassa kantiga stenar ligger som ”dekoration”. En liten tvååring som tultar över kanten där kan slå sig fördärvad. Stressen för den som tar dit ett par småungar måste bli skyhög.

Någon måste fatta beslut om det här! Det måste ställas krav på en miljö som gör folk avslappnade och ger barn tillfälle att röra sig nära hemmet.

Men jag skrev vidare – jag har en plan, som sagt, och nu gäller det ett av de tre filmmanusen, där jag skriver in det som man tydligen inte kan se bara genom att läsa genom manuset som det är. Det är väldigt spännande, och som vanligt spelar jag upp scener för att kolla hur de känns. Filmen blir alldeles av sig själv en och en halv timme. Den inre redigeraren! Den som också håller koll när jag skriver böcker.

Jag bunkrade upp med ett par deckare före jul, men de var tyvärr inte något att liva upp sig med. Nu följer jag Michael Jacksons uppförandekod att inte kritisera en fellow musician, så jag nämner inga namn, men den första var helt enkelt en sadistporrbok. I centrum en konstant flinande psykopat, som gång på gång engagerar sig i våldssex som rätt snart blir outhärdligt långtråkigt. Alla kvinnor faller givetvis för hans karismatiska charm och längtar bara efter fler piskor och mer förödmjukelse, de flämtar redan i telefon, och även erfarna vuxna yrkeskvinnor bär sig åt som små lättledda töntar. Enda vilan är de korta avsnitt där författarna vill visa upp sin research i polisjobb. Intrigen kan man i princip glömma.

Idag var det B-dag, dvs jag hade möte med B om fortsättningen av hans rättsmål, dvs att rycka upp trakasserierna med rötterna. Han hade ingalunda försvunnit, han kom knallande som inget hänt på biblioteket i fredags – han hade bara råkat stänga av ljudet på telefonen. Och en stor del av tiden hade vi helt enkelt ett trevligt samtal, där han berättade om sina roliga vänner och de hundar han haft tidigare.

Just nu: Tillbaka till filmen.

Dan före dan.

Jaha, det var ju också ett bildextra, när man inte kan klicka på bilderna! Ledsen, men jag fick inte möjlighet att göra något åt saken. Hoppas ni kan kisa!

Mellandagsrean har redan börjat överallt och Maria är tillbaka på Sankt Eriksplan men har skuffats undan från ”sin” plats av trelåts-saxofonisten som nu har tomtedräkt (och Löfven vill förbjuda tiggeri men vet väl bara inte vad tusan han ska göra. Förbud funkar i alla fall inte, det kommer att sluta med polisbrutalitet och Upprörda Medborgares spott och spe förr eller senare).

Solen skiner, och på gatan nyss kom en stor karl som såg ut att kunna explodera när som helst och bakom honom en chic ung kvinna i beige ulster och förtjusande hatt i filt, med stiliserad rosett. Snyggt. Men hon fick mig att undra varför, i dessa tider med extremt modeintresse och sociala medier galore (där mode- och inredningsfolk kan få miljoner följare) man inte ser något speciellt intressant i klädväg på stan? Det är en och annan ung tjej, en och annan ung man, och så paranta åttio- och nittioåriga damer som lyser upp gatubilden. Det enda jag lyckats urskilja bland yngre, förutom den snäva kostymlooken, är svarta boots med stroppar bak. Annars är det samma gympadojor och täckjackor och någon form av parkas som alltid.

Allvarligare – den förfärliga attacken i Berlin. En gammal vän till mig bor där, och jag blev orolig, men kunde tack och lov inte se på hennes jobbhemsida (Svenska Kyrkan i Berlin) att någon anställd där råkat illa ut.

På annan bog: Nu dan före dan borde jag ju skriva en klok och vis och uppmuntrande och tänkvärd julbetraktelse här, eftersom jag försvinner ett tag, men äsch! Ni vet ändå. Låt mig bara tillbakavisa det där pompösa: ”I have no regrets! Jag ångrar ingenting!” som folk som vill vara dramatiskt spännande och storstilade brukar ropa, gärna med tårar av rörelse i ögonen. Vilket snack. Om man har levt ett liv utan att göra misstag, säga dumheter och ge efter för elaka impulser, är man ett unikum. För det gör vi alla. Och det är just det att man skäms (tro mig, jag vet, mina kinder har varit röda många gånger) som möjligtvis kan få en att fundera på vad man kan göra istället. Vända, göra om, byta stift. (Det sista går förlorat för den som inte vet att gamla grammofoner – dvs skivspelare – alltså en sorts musikapparater – hade stift som måste bytas ut då och då.)

Själv ska jag börja min storstilade framtid med att torka alla golven, så att jag kan försjunka i det där skrivandet imorgon. Om lånedatorn – som då och då protesterar mot alla bilder på hårddisken genom att plötsligt låta som ett startande jetplan, och vägra öppna skrivbordet – hänger med!

God Jul på er, igen! Kära pubmedgäster från så många olika länder.

Bildextra

Idag när jag kom hem fanns det ett litet julbrev från min lilla söta sondotter. Det handlade om julkalender in ITV och radio, julhälsningar – och en fin bild där hon är så lik sin pappa som han såg ut när han var liten. Tack, lilla gumman! Allt hamnade förstås på kylskåpsdörren och köksfläkten – till och med kuvertet. Vem kan slänga ett kuvert adresserat till ”Farmor Annika Bryn”?

Och nu blir det lite bildextra!

Gatorna är ju tomma och fina nu, men för ett tag sedan såg Odenplan ut så här:

aa-sno%cc%88slask-pa%cc%8a-odenplan-nov-2016

Ni ser hur alla halkar sig fram?
Jag har ju berättat om det roliga med isländska texter på film. Titta på den här! Mannen säger: ”Det står en häst på parkeringsplatsen”, och får svar från ngn utanför bild: ”Du ska rida (färdas) hem på honom”. Underbart!

aa-isla%cc%88ndsk-undertext

Via Lars Epstein på DN fick jag korn på att man hade tillfälle att se det uppgrävda Slussen ett tag i höstas, så jag åkte ju dit och fotade. Hela Katarinavägen, där den svängde ner till Slussen, var uppgrävd, och husgrunder och trappor som ingen sett på rätt exakt hundra år, kom i dagen. Liksom att stackars Katarinahissen nu står på stolpar.
Jag koncentrerade mig på två saker man ser på bilden här – en trappa i ett vanligt trapphus som en gång haft putsade väggar, och en gammal eldstad. Rummet högst upp har en utgång till en liten gatstump. Ungefär här gick gamla Glasbruksgatan, som vindlade sig uppför berget mot Söders höjder.

aa-o%cc%88verblick-trappan-o-eldstaden-utgra%cc%88vn-slussen-2016-bryn

Nedan eldstaden lite närmare. Man ser svärtan där elden brunnit på den öppna härden, och över den skorstenen. Till vänster finns ett trekantigt utrymme vid bergväggen där man troligen hade ved.

aa-eldstad-under-katarinava%cc%88gen-utgra%cc%88v-16-bryn

Nära mig finns ju Nordic Arts galleri (Birkagatan 28), ägt av familjen Hauswald, som också har en auktionsfirma. Här går det undan, vernissagerna är stora och välbesökta. Jag tittar in ibland och nosar mig genom tavlorna i min vanliga expressfart.

aa-sebastian-hauswald-och-keith-richard-na-bryn-16
Sebastian Hauswald visar en tavla av Keith Richard, målad av Sundsvallsbon Peter Eugen, som också målar skira akvareller.

När jag började fundera på fotoutställningar i januari, komponerade jag sådana här tänkta galleriväggar i datorn.

aa-bildkomp-bryn-16
Nonfigurativt och dokumentärt som hakar i varandra. Ni förstår hur förvirrad jag blev när folk började fråga vilken tema mina bilder har? Jag har kommit av mig alldeles vad gäller väggkompositioner, eftersom jag blev så påverkad av detta – men kanske återvänder jag till det här sättet att tänka. (Som sagt – vernissage på Stadsbiblioteket den 30 januari klockan 19!)

Och här är – äntligen! – kroppsbyggaren på Non Solo kafé, mannen som glatt använder två små bord för sina armbågar, bilden som representerar utställningen i programbladet.

aa-man-pa%cc%8a-non-solo-kafe-bryn-16

TILL SIST – min knäppa hyacint får stå för julstämningen!

aa-hyacinten

Friends in nice places.

-Jag har vänner på höga poster (I have friends in high places)! säger folk i amerikanska filmer, och menar: Mucka inte med mig, då får du på moppe av mina mäktiga kompisar!

Jag har vänner in nice places, på trevliga platser. Anna från Vasa skiner som en sol, och Tamás (som påstår att han inte hör vad jag säger när jag har solglasögonen på) skaffar fram Treo när jag har alldeles förfärligt ont i huvud och ögon. Det är också han som tipsar mig om notisen i SvD.

Idag var det jag som var nice. En spritt språngande främling, en ung tjej, högg tag i mig på biblioteket och ville få sin medicinuppsats rättad. Så jag satt där och kollade språket i den och tog en banan som betalning. Efteråt fick jag veta att folk ur personalen har suttit med henne i timmar med samma uppsats, och att de undrar vem som egentligen ska ha godkänt när (om) hon blir godkänd. Men, som sagt, jag kollade bara svenskan. Hon är tvåspråkig.

OK, jag rättade bristande logik också. Hm. Det blev någon timmes undervisning.

Vad beträffar B börjar jag bli orolig. I polispapperet han mailade mig hade han skrivit att mörkret sänker sig, och det går inte att få tag i honom per telefon. Han är så olycklig, men det skulle aldrig falla honom in att ringa eller ens maila mig för att få stöd och tröst. Så jag frågar honom, och någon såg honom faktiskt häromdagen. Personen kände den negativa auran. B gjorde situps på en soffa, jag tror han kämpar för att hålla sig levande, motiverad och i form.

Men nu ska jag hålla det här fallet utanför bloggen ett tag – min lilla pub behöver julefrid och julekul och få koppla av. Världen är full av lidande, men vi behöver (och har rätt, tycker jag) att stänga av världen och bara vara vi ett tag. Konstanta skuldkänslor (särskilt för saker man inte kan göra ett dyft åt) gagnar ingen. Är det något man verkligen vill göra för andra, ska man avsätta tid för det och då gå in för det helhjärtat – och sedan koppla bort det och leva sitt eget liv till nästa insats.

Den knäppa hyacinten fick flytta till en vas. Nu ska jag köpa vita blommor till tomtekrukan istället. Jag vet vad jag vill ha till jul, men det får jag inte, och jag vet vad jag vill ge, men det får jag ju inte heller. Almas åttaårspresent har nu stått inslagen i mitt vardagsrum i ett och ett halvt år. Jag får ge den till henne när hon blir stor nog att ta kontakt själv. Hon kommer att undra varför hon inte fick den förr.

Men inget är för sent förrän det faktiskt är för sent. Och som sagt – puben behöver glögg, frid och skratt, inte fler problem. Jag kommer igen imorgon, och sedan blir det paus några dagar. Vill någon nå mig, får hen ringa.

The ”we” intentionality. Och lite annat.

”Vi-avsikten/känslan”, ungefär. Det i rubriken är vad Tomasello kallar vår benägenhet att hjälpa varandra. Som när någon erbjöd sig min arm på en hal gångväg, och när jag lite senare automatiskt sträckte ut armen för att stötta en ung tjej som halkade alldeles bredvid mig. Vårt flockbeteende gör att vi på många sätt ingår i en sorts organism. Håller någon på att trilla utför ett stup, hugger vi instinktivt tag i honom/henne. Även en vilt främmande person.

Det var väl något av det som fick mig att vilja hjälpa B när han fick sin hund omhändertagen, och sedan ännu mer när jag såg att beslutet verkligen vilade på lösan sand. I dagens SvD finns en notis från TT om hur JO kritiserar polisen för att ha avlivat en hund som de fann ”aggressiv”, trots att kammarrätten gett ägarna (som överklagat omhändertagandet i flera led) rätt. De fick inte ens veta att man tänkte döda hunden.

Aktuellt nu för oss, för igår fick jag reda på att B’s hund gavs bort redan 25 november, tre dagar innan överklagandetiden till kammarrätten ens gick ut. (Jo, sådant får länsstyrelsen tydligen göra.) Två veckor efter att det skedde skrev polisen ett meddelande till B. Exakt när han fick det är oklart. Jag, som hans ombud, fick inga besked av polisen, trots att jag varit i kontakt med dem och speciellt frågat om ifall Lucifer skulle säljas. Och dessutom fick nu denna fattigpensionär B en räkning på nästan 20 000 kronor för att Hundstallet haft hand om hans hund.

Lever hunden? vet inte. Var är den? Vet inte. Varför väntade inte polisen med denna åtgärd tills de fått reda på om B får rätt i kammarrätten? Är det rättssäkert? Förvaltningsrätten avslog rakt av B’s protest mot länsstyrelsens beslut att sälja hans hund. Mera: Den länsveterinär jag talade med före överklagandet – han som ansåg att det här fallet skulle jag hålla mig borta från och istället ägna mig åt att trösta B för hans (kommande) förlust – tyckte att hunden skulle säljas snabbt, för att inte skattebetalarna skulle behöva betala den räkning det annars skulle bli. Eftersom B ju inte har några pengar. Varför en länsveterinär skulle prioritera detta framför B’s rättssäkerhet var oklart.

Polisen har uppträtt arrogant mot B åtskilliga gånger. Hans första hund, som aldrig i sitt sju- eller åttaårig liv anfallit någon, togs om hand. När B vägrade släppa kopplet nafsade hunden efter poliserna. B åtalades och fälldes för ”våldsamt motstånd mot polis” och hunden dödades eftersom den sades vara ”lynnig och aggressiv”. Och nu har de till sist tagit även denna andra hund, som de fått lämna tillbaka flera gånger. Det här händer tydligen gång på gång.

Jag kommer att kontakta polisen och JO (för att få beslutet) och göra flera saker som jag skriver om här lite senare.

OCH NU är det vintersolstånd och lite vår på riktigt, ljuset är på väg tillbaka. Jag har lagt upp en plan för våren, julen tänker jag skriva mig genom, det är en massa som jag ligger efter med. Vi som dyker upp på biblioteket framöver har fått korrektur på vårprogrammet – ett stort färgglatt sjok med massor av tillkännagivanden – och min ruta upptas av bilden på kroppsbyggaren på Non Solo kafé, den som också filmfotografen Roland gillade bäst. Det ser fint ut. Jag beskriver mina foton som dels dokumentära, dels nonfigurativa.

Och isbucklorna på trottoarerna är borta!