The Accidental Book och hånfull polis på Söder

När jag ändå var på biblioteket, tittade jag bland de böcker de säljer ut för en femma och hittade en sliten en från 1954. ”Direktörsstolen” hette den, och var tydligen en lättsam sak om företagsvärlden i New York på femtiotalet.

Som hittat! Jag tog den, inte minst lockad av det ytterst femtiotalistiska, nötta omslaget. Författaren, Cameron Hawley, hade jag aldrig hört talas om.

Men nu har jag googlat: https://en.wikipedia.org/wiki/Cameron_Hawley

Boken kom 1952, utmärkte sig bland annat genom att ges ut som pocket och med hårda pärmar samtidigt, och blev en succé. Den blev en film med Barbara Stanwyck och en rad andra stjärnor, och filmen blev nominerad till BAFTA och Oscars. Den har en egen Wikipediaartikel. Och nu kan jag ju inte bärga mig förrän jag satt tänderna i den (boken, alltså).

Vad mycket man inte vet, trots att det var allmänt känt en gång i tiden. Det är fascinerande. Då och då kan man bli lite bedövad av tanken på alla snillen som levt under årmiljonernas gång – det fanns säkert vansinnigt roliga och karismatiska hominider för tre miljoner år sedan! – och som man inte fått uppleva, hundratusentals magiska ögonblick som de gett sin omgivning (Och de behöver ju inte ha varit snillen, de kan helt enkelt bara varit fina varelser att få ha i närheten.) Det enda man kan göra är att glädjas åt dem man har förmånen att träffa på själv! Så man måste tacka alla som gör kul, smarta, underhållande, livsviktiga eller helt enkelt väldigt trevliga och snälla saker.

Tryckfriheten i Sverige fyller år idag, må vi värna den. Ett av hoten är folk som inte begriper hur viktig den är och tycker att man kan tumma på den, till exempel genom att inte släppa fram konst och berättelser som religiösa samfund finner nedvärderande. Det finns tavlor målade av muslimska kvinnor som tagits ner därför att imamer ogillat dem.

Ett annat hot är som vi vet nättrollen som hindrar människor från att kunna uttrycka vad de vill på sociala media, eller i offentligheten. Dit har faktiskt sällat sig Stockholms Södermalmspolis, som på nätet lagt ut ett fejkat formulär för folk som känt sig nätkränkta. De ska tala om vad som föranledde kränkningen, och ett av svaren man kan kryssa för (bland en rad sarkastiska alternativ) är ”jag är en liten bitch”.

Den stöddiga polis som står för inlägget förklarar att det ju bara var ett skämt, och ”många tycker det är roligt”. Vilka då? Trumps kompisar i omklädningsrummet? De som garanterat inte tycker det är ett skämt, är alla de flickor som systematiskt hotas och hånas och skräms, ofta med grovt sexuellt språk. Skulle jag vilja att min dotter, om jag hade någon och hon blivit ofredad eller våldtagen, skulle träffa denna polis? Absolut inte. Och om det ser ut så här på deras nätsidor – hur tror ni då det låter i fikarummet?

Så låt oss ta hand om tryckfrihet och tänka på hur vi uttrycker oss, både privat och offentligt. Och anonymt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s