Inte instagrammig, rasism mot luciapojke och skitstöveln Bertolucci.

Jag har fördomar om insta (det är så man ska säga, right?), tror jag. Jag ser för mig lyckade människor som har perfekta helger med snygga kläder fika på surdegshak, som  blinkar skälmskt in i kameran och har hängt upp alla sin tavlor prydligt på väggen och festar diskret med ”de närmaste 300 vännerna”. Och kan svara på frågor som ”mitt bästa kafé” och känner till mysko dyra butiker och sådant.

Fast ibland är det nära. Härom morgonen tog jag (skälmskt) på mig brallor och kappa över nattpajtorna (sweatpants och ylletröjor) och gav mig ut på frisk promenad (power walk) runt sjön FÖRE FRUKOST. Ah! Märkte hur mycket jag saknat att se träd och fria vidder och frusna nyponbuskar och vattenytor och det ena med det andra. Stannade som vanligt gång på gång och bara glodde förtjust. Vilka instagrambilder det kunde ha blivit! Där var också en mamma som umgicks med sitt lilla lilla barn istället för att dra vagnen medan hon stirrade ner i telefonen. Underbart.

Passerade koloniträdgårdarna och nybyggena på Kungsholmssidan och undrade hur det skulle gå med flås och mjölksyra i trapporna upp mot Sankt Eriksterrassen, de är inte så hemskt långa men bra konditionstest. Jodå, inga problem! (Instagrambild med tumme-upp ovanför stupet.)

Handlade frukt och gick hem med planen att först ta ett långt, varmt bad (instagrambild med saligt, fridfullt ansikte och slutna ögon ovanför bubbelbad) och sedan äta en smaskig brunch, varpå det var dags att placera sig pigg och nyter framför datorn. Men icke! Här började det skära sig i min snygga instagramtillvaro.

Jag var nämligen 1. vansinnigt hungrig, 2. började få kreativa idéer. Donade snabbt som attan ihop någon sorts icke fotofähig frukost med vad som fanns och satte mig – med den och hett kaffe, fortfarande oduschad och svettig – framför skärmen. Om man inte skriver ner idéer direkt, försvinner de nämligen! Där blev jag sittande. Sedan kastade jag bort en timme av mitt liv på sudokulösande. Badet kom någon gång på eftermiddagen, och sedan var jag hungrig igen och borde dessutom torka golv. Inte blev det av. Snacka om att man kan fixa krångliga livspussel alldeles för sig själv. Sedan undrar jag ju också om man som värdig dam  kan instagramma sin plötslig lust att hoppsanspringa längs trottoaren av pur livsglädje, den som trots all skit rätt vad det är väller fram?

Men hyacinten växer och igår fick jag glögg och trevligt prat med en annan gammal (yngre än jag, dock) aktivist på ett närbeläget konstgalleri, där jag tittar in ibland på väg till eller från Coop för att vidga mina vyer. Jag är ju en extrovert eremit. Galleriet är familjeägt och i familjen ingår två gulliga hundar. (Den ena är en pytteliten vit silkesmjuk sak som oväntat nog heter Diesel.)  Jag berättade om mina hoppsansa-steglustar för aktivisten, och hon svarade att en åttioårig Astrid Lindgren berättat att hon och hennes syster klättrade i träd. Så då, så. och förresten finns det många instagram där vanligt folk bara visar alldeles vanliga trevliga bilder av lilla stolta dotterns snögubbe, och sådant.

Snöslasket är tillbaka i stan. Kul ord, slask, måste vara onomateopoetiskt. Och i luften virvlar snögloppet. Vad heter snöglopp på engelska? De har ju så många andra nordiska ord, de måste ha något snögloppigt också. Förresten undrar jag om britter och amerikaner är fysiskt oförmögna att säga ord som börjar på kn, som knut och knä? (Jag har bloggat om just det förr, minns jag, och hänvisade till danska kung Knut i Danelagen, som i Storbritannien ibland får namnet Canute.) De skriver knot och knee, men de uttalar inte k:et! Kommer snart någon att föreslå att de ska slopa dessa outsagda k i skrift? Och är det inte skoj att norskan har kvar hv i hvilken?

På allvarligare bog: Hetsen mot en glad liten pojke som var Lucia i Åhlénsreklam är fullkomligt vidrig, och man gläds åt de tusentals gillamarkeringar och kommentarer som överröstade skitstövlarna och deras sammanskramlade kompisar. Oempatiska idioter kommer alltid att finnas, och det jobbiga med dem förutom att de alls öppnar näbben är att de kan dyka upp var och när som helst, men den andra sorten dominerar. Jag hoppas den lilla pojkens föräldrar säger till honom det som Nobelpristagaren Toni Morrison fick höra från sina, och som på sätt och vis vaccinerade henne mot att ta åt sig av den amerikanska rasismen: Rasism är dumhet. Det är korkade människor. Det har ingenting med dig att göra. För så är det – rasism skapar en mängd fullständigt onödiga, ibland tragiska problem, men den handlar om vad som rör sig inuti rasisters huvuden, inte om dem de attackerar. Samma sak med sexism. Rasister, homofober och sexister har egna problem som egentligen inte rör oss.

Också: Regissören Bertolucci och den autentiska våldtäktsscenen i Sista tangon i Paris, den som förstörde den då nittonåriga franska skådespelerskan Maria Schneiders hela liv. Jag såg filmen när en var ny och tyckte den var en tom jäkla skräpfilm, fylld av testosteron av det destruktiva slaget. Bertolucci säger att han ”ville ha” en äkta reaktion, inte skådespeleri, och tyckte tydligen att vad han ”vill ha” ska han givetvis få.  Eller snarare ta. Två vuxna medelålders karlar, han och Marlon Brando, snackade ihop sig om att begå övergrepp mot en ung flicka. Vad Bertolucci egentligen ville ha var något som sålde hans ytliga film. Och det fick han, på flickans bekostnad, men någon klassiker blev den inte. Bara våldsporrälskare bryr sig om att se om den.

Ja, och nu blir det ett kast i stämningarna här, men – trevlig advent!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s