Poeter av alla slag

Glöggaftnar på Författarförbundet är ytterst trevliga och välbesökta. Glöggen är god och det minglas och det är program. Den här gången var det en snart födelsedagsfirande poet som kunde läsa sina dikter på ett engagerande sätt, fjärran från det kyrkliga,zombielika mässande som var på modet ett tag. När jag sa hej till honom en stund senare, där han stod och höll sina insvepta presentblommor, sa han: ”Det ser ut som om jag håller i ett avhugget huvud i en plastpåse!” Och det gjorde det faktiskt.

Sedan var det en trio, två gitarrer och en bas, som framförde Dylansånger. (”Dajlän”.) Ingen var proffs, en var forskare och en ska starta ett bokförlag, men de var helt underbara och hade för min del gärna fått hålla på hela natten. Sångaren hade översatt texterna. När han tog sig an ”Changing of the guards” tänkte man att det var verkligen en utmaning, men det fungerade utmärkt. De tog ett extranummer. (Vi har bara fyra grejor på repertoaren, påstod de efteråt, men det tvivlar jag starkt på.) Återigen: Varför måste så många trycka på (eller tvivla på) att Dylans texter kan läsas ”också”? De fungerar med musik, och de är med den de blir litteratur. Teaterpjäser talas och ageras, sångtexter sjunger. Att skilja mellan dem verkar trångsynt.

Frågade musikkillarna efteråt vem som kan sägas vara den största poeten, Cohen eller Dylan? De är förstås olika, men jag skulle säga Cohen, och jag tror jag fick medhåll i alla fall från forskargitarristen.

Och den extroverta eremiten traskade runt och pratade och pratade. (Har man inga arbetskamrater blir man lätt sådan.) Där fanns författare till kärleksromaner, ett antal forskare, en man som till min glädje hade läst latin både i gymnasiet och på universitetet, någon som var filmintresserad, med flera. Jag sträcker helt enkelt fram näven och presenterar mig, och det råkade passa väldigt bra för den glada man som stod och firade att han fått en drös oväntade pengar för sin gärning samma dag.

Jag pratar ju med folk hela tiden, var som helst, men jag har egentligen bara mött en enda person som gör likadant. Det var Bodil Malmsten, som en gång för länge sedan kom fram till mig på en tunnelbanestation och sa något intressant som hade med där och då att göra. Hon hade en helt underbar utstrålning, hela hon. Vilket var och en som sett henne på TV kunnat konstatera.

För övrigt måste jag se praktiskt taget döende ut varje gång jag kliver in i en tunnelbanevagn, för trevliga unga människor fortsätter att resa på sig och erbjuda sin plats, och bilar stannar vid övergångsställen. Hur kan det vara så, när jag på hissbilden här förleden såg ut att vara pigg och nyter och inte en dag över 42? (På grund av det fina ljuset där.) Men slutsatsen är given: Ska jag försöka charma en man med mitt härliga unga friska utseende någon gång mer i livet, blir det definitivt inte på tunnelbanan. Jag måste helt enkelt försöka prångla in honom i vår hiss!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s