Vernissage!

Kaféet var knökfullt av kafégäster  igår vid halvfyratiden, när Patrik och jag (mest han) hängde de sista bilderna och slet med att få dem att hänga rakt. Vi klev upp och ner i de väggfasta sofforna, och kafégästerna – många av dem ungdomar med laptops, kollegieblock och en massa papper – visade ett oändligt tålamod. En man hoppade upp och sa att han verkligen, verkligen tyckte om en bild i pastellfärger.

-Det är kicken som kommer när allt kommit på plats och ser bra ut, sa Patrik när jag undrade hur han orkade fixa alla dessa konstevent. Och så stod han och tittade på vårt verk och suckade belåtet: -Det här är en FIN utställning.

Folk började strosa fram till bordet med infopapper och läsa. Ett par timmar före vernissagen kom ett par bekanta och grattade och tittade på vartenda foto, även när de måste klämma sig fram mellan kaféborden för att se ordentligt. Musik för mina ögon!

Och så hämtade han dricka och popcorn och dukade upp, och enstaka gäster gick runt och kikade, och vid åtta kom Lill (som finns på en rolig bild) och sedan Roland Sterner, och en skådespelande man vars namn jag aldrig fick, och en ung kvinna som var med hela tiden och frågade om allt, och en ung man som gillade en sextiotalsbild, och Kerstin (Dramaten) som kom med blommor, och hennes man Hasse  Wallin (belysningsmästare och elektriker). Och en liten böjd, beläst kulturdam som inte missar några kulturhändelser och frågade Kerstin om när hon var regiassistent hos Tarkovskij (legendarisk rysk regissör som gjorde en film i Sverige), och Supergrannen som egentligen var för trött och stressad av att hans lägenhet är kaos (hantverkarna) men kom ändå.

Och, en överraskning, teamet Rosy och Loa Falkman. De finns på ett foto på utställningsväggen som de godkänt och hade förstås fått inbjudan, men jag hade ingen aning om att de också tänkte dyka upp! Rosy (f d premiärdansös på Operan, nu manager åt sin man) berättade om när hon undrade hur hon skulle hänga konst hemma hos sig, och fick rådet: -Tänk på det som en dans! Då fick hon en känsla för rytmen i hur hon skulle placera sina tavlor. Och Loa Falkman sitter och skriver på sina memoarer som ska komma före sommaren.

Den sista gästen, en man som ville lära sig fotografera med riktig film, stod Patrik och jag och pratade med länge.

Det var så roligt alltsammans. Men något fattades förstås. Mina barn.

Liten off topic-knorr: Jag travade hem helt utschasad, och det visade sig att min dator tydligen till slut kollapsat. Den startade, men markören satt som fastklistrad. Och det var förvånande, för sista tiden har den varit som en dröm, inte krånglat det minsta, och skrivit ut perfekta sidor, som om den gillade vad jag höll på med. Och nu – bara stopp?

Jaha. Där satt jag. Utan backup på allt. Vad kostar det att laga en trilskande dator? Som är stor som en bautasten?

Man kan förstå hur trött jag var, när man hör att det tog nästan ett dygn innan jag fattade att sladden mellan datorn och tangentbordet var urdragen. Inget annat. Lättnad.

Hemma i mitt kök rivs det hål i väggar och tas ur skåp, ett alltmöjligtskåp som jag kanske städat en gång på trettio år. (Men det gick fort att rensa ut). Inga katastrofer hittills. Och jag är fri att gå till nya saker, nu när utställningen är på plats.

PS – jo, det togs bilder, ska se om jag kan få in dem så småningom!

Annonser

De sista bilderna – och vars är hantverkarna? /PS, det går bra vid fem- halvsextiden.

Idag ska ju HANTVERKARNA komma och dra om vattenledningar i vårt hus. Klockan 8 stod det på papperet, så mina lösa vanor blev helt omkullkastade, dvs normala: jag måste lägga mig vid elva halv tolv och ställa klockan på ringning, så att jag kunde vakna halv sju och bada i lugn och ro, äta och borsta tänderna innan de ockuperade rum med vatten i.

Visst vaknade jag. Halv ett. Då trodde klockan att den var halv sju. Jag var för trött för att räkna ut hur jag då skulle ställa visaren, så jag sa strängt åt mig själv att vakna halv sju i alla fall. Och visst vaknade jag. Halv fyra. SEDAN vaknade jag halv sju. Precis lagom för att bada, tvätta lite kläder, laga nyttig frukost (potatis, kött och gul paprika och lök) och koka kaffe, och sätta mig i lugn och ro vid datorn.

Det är ju riktigt mysigt att vara normal, ju. Man MÅSTE inte rusa oduschad till dagens id, och ta dagens sköna bad vit lunchtid!

Men inte kom det några gubbar klockan åtta. Det verkar som om de liksom börjar mitt i huset.

JAG HADE tänkt lägga ut en bild av mitt vardagsrum som fotogrejarstudio, med snyggt inramade vackra stora färgglada foton lutade mot möblerna, men för det behövdes Supergrannens dator, och han tittade ut ur sin lägenhet med stress över hela ansiktet, för HANS vardagsrum är fullt av de så där tre kubikmetrarna grejor som normalt står inpulade i hans en kubikmeter stora klädkammare. (Rören går där.) Jag var glad att kunna trösta honom med äpplen. Höstens äpplen är ju helt smaklösa – har svenska äppelodlare gett sig på nya stora trista genmodifierade sorter? – men så hittade jag små, vanliga, doftrika goda äpplen i plastpåsar. Det är där de är!

En av mina tavlor på biblioteket har under de senaste dygnen sakta halkat neråt på sin lina och står nu dystert helt ur fas med sina grannar. Halv fyra ska Patrik och jag rätta till allting och sätta upp de bilder som fattas, och klockan nitton ska det se snyggt och tittvänligt ut, allting. Sedan hänger utställningen som sagt till den 23 februari, innan nästa sätts upp.

En av bilderna föreställer ju två små aristokratiska, förbommade, fallfärdiga hus i New York 1980, med mineralull bakom fönstren och ett burspråk som sitter på sniskan hängande i stålvajrar, och en sorglig men fin markis med texten THE PINK POODLE, tydligen ett litet lokalt vattenhål. Jag älskar den bilden.

Men vad hände efter 1980? Jag började googla, och fann en artikel i New York Times från 1975. Då beskrevs stället som en underbar liten oas, där det satt två mexikanska turister och ett par från grannskapet när Nytimes’ reporter kom in, och de servades av en rar bartender som hette Lindy, och lyssnade på en sångare/pianist som hette Trevor Washington och bara körde gamla fina låtar och ballader som man inte kunde höra någon annanstans. Han var glad och vänlig och stämningen varm, vad jag förstår. Och jag hittade adressen: 127 East 47th Street. (Allt som finns på bilden är ”127”.)

Hurra! Men vad hände sedan? Jo, husen står kvar! Renoverade. The Pink Poodle har ersatts av ett glammigare ”Snafu bar”, och i vänstra huset finns en barberarsalong, och det tycks bo folk i lägenheterna. Burspråket är kvar! Högra huset har fått en våning tillbyggd. Annars är det sig väldigt likt.

Sånt här är kul. Nu ska jag hämta ett par ramar!

PS/ Vernissage klockan sju, men det är en avig tid för en del, så för den som vill strosa runt och titta lite utan att vänta på chips och ramlösa går det förstås utmärkt att komma vid fem- halv sex, biblioteket är öppet för alla hela tiden! Mina bilder hänger i det stora kaféet på bottenvåningen, så det finns mackor och kaffe för den som vill, och jag finns där om man vill fråga: ”VAD (VEM) är det ?” . Välkomna!

När och fjärran – det stora och det lilla.

Igår högtidlighölls minnet av Förintelsen. Tidningarna visade bilder och skrev ett antal stora, bra artiklar – jag är djupt tacksam att vi har ett medieklimat där tidningar tycker det är viktigt. Och fortsätter att tycka det är viktigt, allteftersom nya unga journalister tillkommer.

Medierna har också fått en rejäl väckarklockaringning av den nya faktaresistensen, nu även förkroppsligad av USA’s nya president, och fått tänka till än djupare om sin plikt att redovisa fakta och söka källor – vilket de förstås i princip alltid velat, men först när det blir skarpt läge blir riktigt medvetna om. Inte så sällan får man läsa  artiklar som journalister läst i andra medier och sedan publicerar själva i lätt omstuvat skick, utan att kolla källorna, eftersom man räknar med att för det mesta stämmer det väl. Det kan man inte riktigt göra längre (och borde inte ha gjort förut heller, förstås).

Olika människor förstår händelser på djupet av olika saker. Jag förstod Förintelsen (som jag förstås kände till) på riktigt när jag var ungefär tretton-fjorton och läste en bok av Leon Uris. Han skrev om hur låsta tågvagnar med människor (i lastutrymmen), som stod till knäna i osläckt kalk, kördes ut på blindspår – och lämnades där. I dagar. Vätska tänder osläckt kalk, och svett, urin och mensblod brände alla.

Det skakade mig ohyggligt. Bilden av detta kallblodiga, monstruösa mord lämnade mig inte på länge. Jag såg för mig vagnarna i fullt dagsljus ute på någon öde plats, utan en enda människa i närheten, hur de bara stod där, och hur fångarna dog på det mest fruktansvärda vis. Det gick takt in i magen.

Jag har berättat det förr, och också den här historien: Den unge mannen som följde med sin mamma till Auschwitz, där hon satt inspärrad men överlevde, och hur hon gick runt och visade honom baracker och gaskammare och berättade om allt, och han lyssnade tyst – men insåg inte riktigt realiteterna, förrän han plockade upp en benbit från marken och tittade på den (jag tror han var läkare) och hans mamma sa: ”Det där kan vara din morfar.” Pang. Verkligheten kastade sig över honom.

Detta är både fjärran och nära. För, som så många som varit med förr varnar om: det kan hända igen, i en eller annan form, snabbare än vi tror. Egentligen händer det redan, med de nu många tusen människor vars kroppar ligger på Medelhavets botten, eller som spolats upp på stränderna, därför att vi ”inte har plats”.

I DEN prosaiska, lilla vardagen här och nu hänger jag min utställning. Dvs, Patrik Schylström på Stadsbiblioteket var den som hängde det mesta igår. Jag for fram och tillbaka som en skållad råtta med bilder och ramar, tunga jäkla bördor. Jag hämtade de nonfigurativa och några andra som kopierats på papper, och kände mig faktiskt lyrisk, för de har en matt, sammetsliknande lyster. Färgbilder, särskilt pasteller, funkar bra på det standardfotopapper som numera är plast, men absolut inte på svartvitt. Om någon vill köpa svartvita bilder från den här utställningen, kommer jag att göra nya kopior på papper av dem som fortfarande är på plast.

Vi hade kul. När besökarna började troppa av – vi stannar en timme till – kom några ur personalen fram och tittade på bilderna, och jag frågade förstås vad de tyckte om ”raviolin anfaller”, som kom med efter långt grubblande. Och den fungerar! och den fungerar där vi hängde den. Jag hade en plan – föreställande foto i yttre sektionen, ”konstfoto” i den inre – och sedan pratade vi om hur högt bilderna skulle hänga och liknande. Patrik är enormt rolig att jobba med, och outtröttlig, och han gillar bilder. Nu har jag just varit och tittat, och är speciellt glad åt en färgbild av två fallfärdiga hus med charm som jag stötte på i New York 1973. Jag älskar dem! och den geometriska bilden som hamnade på en liten väggstump, gör sig så bra där.

På måndag e.m. ska vi hänga dem som inte kom med nu – främst fem sextiotalsfoton – och rätta till allting.

Skratt /Och arga vetenskapare kan hålla marsch i USA

Det är inte ofta jag skrattar så tårarna rinner, men igår hände det. På det mest oväntade sätt.

Jag var på Stadsbiblioteket och stod som vanligt och tittade på väggarna, när jag lade märke till att någon satt upp en liten försynt fotohörna längst in i kaféet, med två diskreta ljuskällor. Bredvid dem stod en liten kvinna i söt finklänning, en sådan som fotografer brukar ha på vernissager.

Nyfikenheten tog förstås överhanden, så jag gick fram och frågade om det var hon som skulle plåta någon? Jo, svarade hon (på engelska), hon åkte världen runt till olika bibliotek och bad folk posera med sina älsklingsböcker. Ville jag…? Hittills hade bara två gått med på att bli fotograferade med en bok i handen.

Jag sa automatiskt nej, osminkad och utan tillgänglig älsklingsbok som jag var, men så ändrade jag mig. Här springer jag runt och tar bilder av folk till höger och vänster och är så glad när de inte har gåbortsminen på sig, varför skulle jag inte bjuda på mig själv när en annan fotograf behöver det?

Så jag iväg till hyllan för tvåveckorslån och ögnade genom titlarna. Ingen jag läst, men än sen, vilken kunde jag tänka mig att promota? Fick syn på ”Hon är arg” och grabbade tag i den eftersom jag vet vad den handlar om och tycker den är angelägen och den har fått fina recensioner som jag läst – och att jag såg den direkt säger också en del om omslagets slagkraft. (Författaren är adopterad, och boken, där varje mening börjar med ”Hon är arg”, handlar om hennes blandade men ofta rasande känslor kring internationella adoptioner).

Satte mig i soffhörnet med boken, och det var här allt blev päronformat, för så fort jag försökte se läsande och seriös ut, blev det roligt. Fotografen började fnissa. Jag började fnissa. En kvinna längre bort började fnissa. Ståupparen med abstinens inom mig tog över direkt, vad jag än gjorde blev det kul, och snart skrattade vi båda två så tårarna rann. Jag drog ner solglasögonen över ansiktet och låtsades treva efter boken, jag gjorde allt möjligt.

Till sist lyckades jag faktiskt se nästan normal ut – jag försökte verkligen! – men fotografen valde en av de roliga bilderna, trots boktiteln. Hon bad mig välja ut en älsklingsrad som också skulle få en bild, och jag bläddrade och hittade en, det löd ungefär ”Hon är arg för att hennes biologiska föräldrar inte tycker om att hon vill kallas Maja i stället för Chun Bok”. En rad som säger mycket om frustration och plåga åt alla möjliga håll.

Ett riktigt jätteskratt lyser upp dagen. Tack, Maria Jato Roman! (Som är spanjorska och själv arbetar på bibliotek, förutom att vara fotograf.)

mariajato.com

Vill man se hennes biblioteksprojekt, lägger man till /the-library-soul.

VETENSKAPARE som är chockade av den nya anti-vetenskapliga eran inom den amerikanska administrationen funderar på att demonstrera. (Gå till huffpost.com och läs artikeln som börjar ”Scientists” – just nu vill inte bloggen låta mig publicera länken utan en massa trassel.

 

Ett stressmoment mindre – jag får ha kvar toa och dusch! Och om språkdiskrepans. / Och ”1984”.

Ett svart moln som hängt över mig den senaste månaden är att vattenledningar ska dras om i huset, med början på måndag. Supergrannen och jag har ängslats – ska de riva upp hela köket och hela badrummet? Hur ska vi duscha och laga mat? Blir det en bajamaja på gården…? Och jag som är superallergisk mot damm, ska mina lungor alls överleva? Borde jag ta in på hotell en vecka, på springnota?

Idag kom ett gäng byggare och förklarade att de bara ska in på ett inte vitalt ställe i köket, och in i badrummet tänker de titta från Supergrannens lägenhet! (Dvs titta in på rören i väggen, inte in till mig.) Så lagom roligt för honom, för han måste plocka bort de garderober som finns mot min badrumsvägg och än en gång plocka ut ALLT ur sin klädkammare, men jag måste erkänna att jag är otroligt lättad. Dessutom lovade gubbarna att plasta för ena köksdörren. Om de dessutom har ett fönster på glänt, borde det vara OK.

One stress thing down, resten to go.

Mitt i bildköret kom jag på en grej till filmmanuset, så nu är det verkligen precis 100 sidor långt – inte för att det spelar någon som helst roll, det viktiga är ju vad som står på dessa sidor, men jag tyckte det var lite kul.

Jag har tajmat, vilket måste ha sett kul ut också – jag måste ju räkna in även det fysiska spelet – och det är normal långfilmslängd. Det är ju så att jag har mycket repliker, och de tar plats att skriva, men går mycket snabbt att säga. En scen med en polis som kliver ur en bil och går uppför en trädgårdsgång medan hon ser sig runt tar kanske fyra rader att skriva, men ungefär 30 sekunder i bild. På samma tid hinner man säga en hel del dialog – som ändå tar mer plats i manus, kanske en hel sida!

TRUMPS rådgivare Kellyanne Conways ökända uttalande om pressekreterarens ”alternativa fakta”, kan vara anledningen till att George Orwells dystopi ”1984” nu skjutit i höjden på Amazons bestsellerlista, enligt Huffpost. I den talas ju om att lögn blir sanning och svart blir vitt, dvs att språket används för att dölja sanningar och försöka ändra verkligheten.

Och här försöker en tålmodig mediaperson tala om för Trump-anhängarna – utan att häckla dem – att deras hjälte tyvärr inte är vid sunda vätskor.

http://www.huffingtonpost.com/entry/keith-olbermann-donald-trump-is-not-of-sound-mind-and-must-resign_us_58884d96e4b0441a8f71db51?

Tillbaka till säkerhetsnålen.

Lite för stressad för närvarande, tydligen, för nu är jag tvungen att hålla ihop de tidigare ack så trånga brallorna med en säkerhetsnål igen. Suck. Tillbaka till mer ost och grädde, har slarvat med det på sista tiden.

Rulltrapporna vid Odenplan funkar oftast inte – nu funkade den ena, den som gick NEDÅT, och jag skulle upp. Pga sömnbrist (trött och glåmig) tog jag hissen istället för de feldimensionerade trapporna, och det var det värt, för när hissen kom var den full av fyra medelålders glada franska turister som stod med ryggen till. De trodde de skulle ut åt andra hållet! Jag slog välkomnande ut med handen, och de skrattade och sa merci.

De senaste dagarna har det varit långbord på den här lilla puben, två till och med. Folk från olika länder (svensktalande besökare, antar jag, utom en och annan engagerad engelsktalande amerikan som lusläser allt om Trump på nätet just nu och därmed även hamnar på mitt lilla ställe). Själv lyssnar jag ju på radio medan jag pifflar med bilder, och i morse ställdes frågan: Vad får statsminister och regeringsmedlemmar säga om enskild svensk person? Det finns inget enkelt svar på det. Kan en statsminister, vars ord ju väger tungt och måste vara välvalda, kommentera Janouchs märkliga påståenden om ett ”krisläge” i Sverige, att vi alla är rädda och många beväpnar sig? (Gör ni?) Nu sa han att hon kom med konstiga påståenden, och det enbart efter att ha blivit direkt tillfrågad.

En debattdeltagare ansåg att Löfven hade ett svårt val där, för hade han sagt ”inga kommentarer”, hade det setts som att han höll med Janouch. Jag är inte så säker på det. Bäst för Löfven hade varit att säga att han inte kan recensera enskilda människors åsikter, men om journalisten undrade vad Löfven själv tror om skräck och allmän beväpning, så är det inte hans intryck av situationen i Sverige. Men det är ju lätt att fila på ett svar i efterhand. Han kom ändå rätt nära, och han är medveten om att civiliserade politiker inte kan agera som Donald Trump och ge sig på folk till höger och vänster.

Filmmanuset är i princip klart och jag ska (men vad roligt, jag höll på att skriva ”skall”! Det var inte igår!) skicka det både mailledes och på papper åt två olika håll. Dessutom skulle jag vilja att en ung person läser genom det och påpekar ord och vändningar hon inte är bekant med. Det betyder inte att jag automatiskt rensar ut dem, eftersom jag vill att dialogen ligger ett litet, litet snäpp över vardagssamtal (är man FÖR med sin tid, åldras filmen snabbt), men det är bra att veta. Sedan är det det outgivna boken. Jag velar mellan att få ut den som påskekrim och att ge den till ännu en förläggare. Sedan är det en bok med det bästa ur bloggen – det roligaste, eller mest träffsäkra, eller mest välskrivna – som kunde vara kul att få ut lagom till sommaren. Sedan är det språkessäboken – nästa jul? Sedan är det två andra filmmanus och en teaterpjäs, men de har ingen tidsram.

Och så vill jag att äldste sonen ska utöva sin krönike- och musikbegåvning så att jag har något att googla på och vi alla får fina och smarta saker att läsa och lyssna på. Kör!

Lördag

”Gläds, för idag är första dagen på av slutet på Trumps presidentskap”, skrev någon på Mailonline idag. Andra undrade varför i all världen vanliga amerikaner stöder en kapitalist som aldrig brytt sig om dem, och får till svar att vanliga människor inte riktigt kan se det och är imponerade av att han klarat sig utan donationer från storkapitalet, och därmed står fri från påtryckningar. Grejen med det är förstås att det spelar ingen roll om de donerat eller ej, eftersom han ändå kommer att ge dem allt de vill ha – de stora företagen ska få göra vad de vill för att kunna tjäna pengar, är ju hans grundidé.

Nå, Trump aside – tittade genom lite filmmappar nyss, och de handlar fortfarande påfallande ofta om ”två unga män som…” eller ”en ung pojke…” – ja, ni vet. Jag skulle vilja göra en film med idel kvinnor, och den skulle INTE handla om tre systrar som besöker sin döende mamma och samtidigt luftar sina relationsproblem, eller tre kvinnor som åker bil i Australien för att glömma sina dumma ex, eller dylikt. Nej, det ska vara en film om t ex politik eller rättsfall eller vilket vanligt tema som helst där ALLA (av en händelse) är kvinnor – chefer, jobbare, domare, journalister, företagare. Och de ska verkligen vara kvinnor, inte karikatyrer av män.

Men det är inte den jag håller på med nu, förstås, det är en om ett frånskilt jämstarkt par som ar arga och ömsinta och allt man är, men INTE gnällputtar. Jag hatar de där gnälliga tonfallen på film. Sånt kan man skriva i sömnen! Låt rollerna vara förbannade, ledsna, sorgsna, roliga, känslomässigt sköra och ömtåliga, fundersamma, ta deras längtan efter kärlek på allvar – men självömkan är porten till lergropen, både på film och i livet. Hamnar man i den, tar historien slut.

Och så B: En polisgruppchef förklarade att hon kunde avskriva hans skuld på 19.826:- för hans omhändertagna hunds vistelse på hundstallet. Jag skrev ett bestridande med två skäl, det ena att B inte har pengar vilket alla vet, varför det kostar staten onödig pappersexercis. Det andra (det viktigare) var det humanitära, att han har en hjärnskada, att hunden är hans allt och togs på minst skakiga grunder, och att dessa inkassokrav skulle förstöra resten av hans liv efter att han förlorat sin hälsa, sitt barn, och sina hundar gång på gång utan skäl. På det fick jag ett iskallt, helbyråkratiskt svar som ENBART tog upp den monetära aspekten (han har inga pengar) och meddelade att skulden skulle hamna hos kommerskollegium och indrivas. Den andra vinkeln nämnde hon överhuvudtaget inte. Så om hon inte skrivit ut mitt bestridande (i mailform) och häftat fast det vid sitt eget svar, vilket jag betvivlar, kommer en eventuell framtida grävande journalist inte att få korn på att det FANNS några andra skäl.

Hon kan hävda att hon får göra så här. Men hon måste inte göra så här. Hon hade kunnat fatta det etiskt rätta (och för samhället billigare) beslutet. Men det gjorde hon inte.

När jag fick detta i min hand, dog min tro på rättsväsende och polis helt.

För det här är B’s fall i ett nötskal. Aspekter förtigs, argument diskuteras inte, papper läses inte, bevis tas inte del av, något som gäller en människas tillvaro behandlas som ett kvitto som ska skrivas under.

Vad jag kan säga är att om B inte fått de skador han har, hade han mosat både polis och kammarrätt, för han har en otrolig energi och (i grunden) mycket skarpa tankar. Han kliver med stora steg genom tillvaron. Och nu tänker han skaffa en god man, så vi hade en stund där jag präntade in i honom att INTE, ALDRIG, ge någon annan tillgång till bankkontot dit hans pension går. Han lovade.

Nu: Tillbaka till projekten.