Att se, att se mer, och att lägga märke till.

I radio igår pratade glada ungdomar om hur de ses av äldre. ”De säger att vi bara tittar i telefonen, som om vi stirrade på en tom skärm!” sa en. ”Att vi ska läsa tidningar! Men medan de sitter där, kanske vi redan har sett den där artikeln före dem!”

Saken är att det har de ju inte riktigt. De har fått ett snuttifierat nyhetsflöde och några ingresser, ingen fördjupning, och medan de tittat på sina snuttar i miniformat, har de distraherats av tusen och en andra saker. Någon källkritik eller eftertanke mer än ”Nähä?” kan det knappast ha funnits tid till. De behöver se mer.

Själv har jag ju tokiga ögon som missar den del som finns rakt framför näsan, men jag lägger märke till saker. Nyligen såg jag om Hitchcocks film ”Repet” (1948) för tionde gången, och hoppade plötsligt till. Där, under förtexterna! Under dem ser man utsikt från ett högt beläget fönster över en solig gata. En mamma kommer med barnvagn, Hitch själv korsar gatan, osv. Och några bilar kör förbi.

Det var en av dem som väckte liv i mig, en rostfärgad (maroon?) bullig sak som man mest ser bakifrån. Jag kände igen den. Skyndade till mina foton från Sveavägen den 6 augusti 2016, av ett litet gäng som har picknick på trottoaren under en veteranbilsdag, och där står den, intill dem – bilen från Repet! Sedd snett framifrån. Men absolut den! Så det kan jag se, men inte en penna eller ett kastrullock?

Imorse plockade jag fram B-pärmen från sin plats och sorterade upp allting för att hitta rätt papper inför ett mail till polismyndigheten. Det var saker från Förvaltningsrätten, Kammarrätten, Länsstyrelsen, B:s egna papper, intyg, med mera. Jag lade allt i prydliga högar på ett stort bord och en soffa. Inga problem. Förvaltningsrättspapperen och kammarrättspapperen (inklusive min aktuella överklagan) till höger på bordet. Jag var noga med att skilja på dem.

Sedan var överklagandet till kammarrätten plötsligt borta (utom ett avidentifierat ex). Jag kunde inte se det någonstans, fast jag hållit det i handen fem minuter tidigare. Otroligt! Gick samtliga högar flera gånger. Jag hade inte flyttat något ur rummet och det finns inga fler B-filer, men tittade ändå överallt. Puts väck. (Nej, det är inte försvunnet, det finns ju i datorn, hos rätten och hos B, men ändå.) Nu vet jag ju att det finns där och kommer att poppa fram, för det är vad som alltid händer, men det är ytterst konstigt och rätt irriterande att ha det så här.

Ändå är ögonen bättre, om jag nu ska berätta något positivt. Jag går oftare och oftare utan solglasögonen, men har dem alltid med, och tar genast på dem om det blir besvärligt. För att fortsätta med det positiva trivs jag så bra i min lägenhet (utom att man lätt fryser där, som vanligt), jag blir mer och mer nöjd med det jag skriver, jag har lärt mig otroligt mycket bara det senaste året.

Och så har jag en fin begonia med små rosa blommor som mår alldeles utmärkt och är gullig att titta på, där den står och myser bredvid datorn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s