Glädjen när det plötsligt funkar, och en dråplig episod.

Igår blev det en sådan där arbetsdag som man alltid skulle vilja ha. Hade ont i huvudet men glömde det helt och hållet, struntade i allt och alla utanför min sfär, struntade i plikten att gå promenad trots att solen sken. Efter morgonpysslet kastade jag mig istället över filmmanuset som jag börjat bearbeta med nya kunskaper och ny nyfikenhet och bara längtat till, började på sid. 1 och slutbearbetade alltsammans till sista sidan, sid. 99. Strök, ändrade, kom på nya saker, fick till (tyckte jag) den där musikaliska helheten som jag gärna vill att filmer ska ha. Hade tänkt mig att klocka in på hundra sidor, men filmen nöjde sig med nittioåtta och en halv.

Det jag bland annat har gjort är att mer noggrant tänka genom och skriva in de visuella delarna, som en sorts verbal storyboard. (Storyboard: Teckningar eller foton som visar hur scenariot ska spelas in, vad man ska se scen för scen, med pilar i rörelseriktningar o.dyl.) Jag vill inte spela in småbitar och sedan pussla ihop dem i klipprummet.

Då och då tog jag paus och ramade in några av de foton jag har som ska med i utställningen. Det visade sig att ramarnas glas måste TVÄTTAS! Tvättade dem och ställde dem på minst en kvarts torkning i soffan på underlag. Hittade en brödpensel att sopa foton och själva ramarna med. Kom på att jag absolut måste skaffa ett arbetsbord i rätt höjd om inte ryggen ska gå av helt, nu blev det istället att böja sig över det älskade soffbordet i björk som hängt med sedan Surbrunnsgatan. Det vill jag ta bort från underredet, höja och ha som arbetsbord!

Hade bestämt mig för att ha filmen klar till ungefär klockan tre, vilket gick utmärkt, tog ett skönt bad och gav mig sedan på ett papper som Patrik på Stadsbiblioteket skulle ha (vi hade stämt träff klockan fem). Det gick fint. Sedan skulle jag välja ut bilder att visa honom, hyfsat lågupplösta, från ett USB-minne – och plötsligt fick skallen nog.

Kunde inte bestämma mig alls! Våndades och fick dåligt samvete, tills det gick upp för mig att det kanske var förlåtligt efter en dag av idel konstnärlig lyhördhet och konstnärligt beslutsfattande. Så jag langade helt enkelt på minnet en rad bilder för att i alla fall få höra hur Patrik reagerade på dem.

Packade de ramade bilderna och gav mig iväg. Rulltrapporna vid Odenplan stod givetvis, det gör de för det mesta, men hissen fungerade. Men när jag kom in på biblioteket sprack bubblan, för där satt B med nya informationer, trots att jag förklarade för honom dagen innan att på torsdagen hade jag absolut inte tid. Jag morrade, eftersom mitt hjärta började dansa hambo igen, men han hann i alla fall så ett frö i mitt huvud, och jag insåg att när det gäller ett systemfel i rättskipningen, har han hela tiden haft rätt. Försynt har han påpekat det gång på gång, och det har inte gått in.

Men jag måste berätta en episod från i onsdags. B och jag sågs alltså på vanlig tid – vi har en överenskommelse: han vill inte maila eller ringa, så istället befinner han sig på en viss plats en viss tid alla dagar. Och med det är han absolut pålitlig. Nu hade vi alltså suttit och pratat länge, inte bara om fallet (där hade han svårt att hålla masken och inte gråta, men han ansträngde sig), utan om allt möjligt.

Så märkte han att någon buse stod och rökte och drack i ingångsslussen, som han själv då och då passerar eftersom han tycker det blir så varmt att vara inomhus. (Han börjar nästan bli en grönlandshund själv). Sedan kom busen in på biblioteket och började upprört anklaga B för att ha stulit hans öl. Till min häpnad behöll B sitt jovialiska jag, lät vänlig som till ett barn och visade att han bara hade upphittade colaburkar i rullväskan. Busen var fortfarande misstänksam och började kliva närmare för att sticka nosen i B’s ansikte, det uppträdande som är så älskat hos ilskna män på film.

Smockan hotar att ligga i luften. Fram kliver Annika och fäller ner armen som en järnvägsbom mellan dem – rör inte min lodis! B är fortfarande helt lugn och trevlig och orädd och säger till min ytterliga förvåning till mig: ”Ska vi hjälpa honom att hitta hans öl?” Icke!

Busen traskar iväg utan att börja slåss, och nu dyker istället en färgglad karl in i bilden från näraliggande utrymmen och börjar skrika åt B: ”Du stinker! Du STINKER! Du ska inte vara här! Jag SPYR!” Bakom honom kommer en ung alldeles vanlig man och försvarar B: ”Om du tycker det, kan du väl ge honom hundrafemtio spänn så att han kan bada på Centralbadet?” Den färgglade ser ut att vilja explodera, skäller igen att han SPYR, och jag muttrar fantasilöst: ”Gå ut och spy, då!”

Men vart har B tagit vägen i röran? Jag tittar mig oroligt omkring, och där sticker hans huvud upp mellan bokhyllorna – och han har ett stort glatt flin över hela ansiktet! Han tycker hela grejen är komisk!

Nu var det inte B som luktade, det var busen i slussen, där stank det verkligen allt möjligt.

Ack ja. Patrik och jag hade en trevlig genomgång igår i alla fall. Jag är så glad att han tar sig all tid och har roligt med sitt utställarjobb, man blir alltid uppmuntrad av att träffa honom

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s