Små och stora jobb!

Förmodligen var jag omkring sexton eller sjutton när jag jobbade en sommar på Kampementsbadet, i receptionen. Jag stod bakom en trädisk och tittade ut över Gärdet och poolen. Till höger fanns damernas omklädningsrum, till vänster herrarnas.

Så kom ett äldre par. Han var saktmodig och lite skakig, hon bestämd och amper. Den gamle gick in på herrarnas på lite osäkra ben. Frun stod kvar, klart orolig för hur han skulle klara sig där utan henne.

”Gå in och hjälp honom!” sa hon till sist till mig. Eller snarare befallde.

”Men…” sa jag. Gå in i herrarnas? Ensam? Där det var fullt av karlar i olika stadier av nakenhet (och gentlemannamässighet, kanske)?

”GÅ IN OCH HJÄLP HONOM!” upprepade damen, med tydliga versaler.

Jag var ju tjänstefolk, så jag lydde. Gravt generad klev jag raskt in och ställde in ögonen på nollfokusering, med bara en liten cirkel för att få syn på äldre skakig man.

Mottagandet blev högljutt välkomnande, kan man säga, åtminstone som jag minns det. Män till i alla åldrar till höger och vänster tjoade lite. Jag hade någons sorts proffsrock på mig, tror jag, som definierade mig som en del av företaget. Givetvis satt den äldre mannen på en bänk ganska långt in. Han hade just hängt kavajen utochin på en galge, så jag hjälpte honom med den. Resten är försvunnet i en dimma. Jag TROR jag smet innan han var helt omklädd. Och jag kom ut oskadd och otafsad på, och utan att ha sett en enda privat kroppsdel.

Ett av alla minnen från några år av småjobb, när jag inte visste vad i all världen jag skulle göra. En jul slog jag in paket på varuhuset PUB, saligt i åminnelse, och det var rätt kul eftersom man kunde gå in för att göra snygga paket, krulla röda band och så. Varuhuset, som på den tiden inte såg så glamoröst ut och inte hade rulltrapporna i mitten, var packat av folk, och jag tog ett antal foton som nu är historia. Bakom kulisserna fanns livsfarliga paternosterhissar, som antagligen aldrig skulle ha godkänts idag. Det var öppna hisskorgar som aldrig stannade, man bara klev in, åkte dit man skulle, och klev av. Ungefär som i ett transportband på en byggplats, utom att hisskorgen inte vändes upp och ner på vägen ner så att man slog huvet i golvet.

Ett annat var expedit i en leksaksaffär. Jag minns att jag sjöng Sjörövar-Jenny för butiksföreståndaren när det var folktomt i butiken.

OCH NU sitter jag här och jobbar med helt andra saker och är sannerligen mycket mer ordentlig, petig, noggrann och allmänt pålitlig än jag var då. (Jo – jag var petig med ord, bild och smalfilm.) Och det är bra att fokusera, grejen är bara att man kanske inte ska totalfokusera på så många saker samtidigt. Då står man plötsligt där med en lapp med ett namn och en mailadress på, och har inte en SUSNING om vem människan är, eller varför man har hennes adress. Allt som finns är en vag känsla av en personlighet. Först när man lagt sig på kvällen och hjärnan pustar ut, dyker hon plötsligt upp i minnet: Visst ja! Det var ju hon! Och det hade hon på sig, och det höll hon på med, och det sa hon…

Men det är kul!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s