Skratt /Och arga vetenskapare kan hålla marsch i USA

Det är inte ofta jag skrattar så tårarna rinner, men igår hände det. På det mest oväntade sätt.

Jag var på Stadsbiblioteket och stod som vanligt och tittade på väggarna, när jag lade märke till att någon satt upp en liten försynt fotohörna längst in i kaféet, med två diskreta ljuskällor. Bredvid dem stod en liten kvinna i söt finklänning, en sådan som fotografer brukar ha på vernissager.

Nyfikenheten tog förstås överhanden, så jag gick fram och frågade om det var hon som skulle plåta någon? Jo, svarade hon (på engelska), hon åkte världen runt till olika bibliotek och bad folk posera med sina älsklingsböcker. Ville jag…? Hittills hade bara två gått med på att bli fotograferade med en bok i handen.

Jag sa automatiskt nej, osminkad och utan tillgänglig älsklingsbok som jag var, men så ändrade jag mig. Här springer jag runt och tar bilder av folk till höger och vänster och är så glad när de inte har gåbortsminen på sig, varför skulle jag inte bjuda på mig själv när en annan fotograf behöver det?

Så jag iväg till hyllan för tvåveckorslån och ögnade genom titlarna. Ingen jag läst, men än sen, vilken kunde jag tänka mig att promota? Fick syn på ”Hon är arg” och grabbade tag i den eftersom jag vet vad den handlar om och tycker den är angelägen och den har fått fina recensioner som jag läst – och att jag såg den direkt säger också en del om omslagets slagkraft. (Författaren är adopterad, och boken, där varje mening börjar med ”Hon är arg”, handlar om hennes blandade men ofta rasande känslor kring internationella adoptioner).

Satte mig i soffhörnet med boken, och det var här allt blev päronformat, för så fort jag försökte se läsande och seriös ut, blev det roligt. Fotografen började fnissa. Jag började fnissa. En kvinna längre bort började fnissa. Ståupparen med abstinens inom mig tog över direkt, vad jag än gjorde blev det kul, och snart skrattade vi båda två så tårarna rann. Jag drog ner solglasögonen över ansiktet och låtsades treva efter boken, jag gjorde allt möjligt.

Till sist lyckades jag faktiskt se nästan normal ut – jag försökte verkligen! – men fotografen valde en av de roliga bilderna, trots boktiteln. Hon bad mig välja ut en älsklingsrad som också skulle få en bild, och jag bläddrade och hittade en, det löd ungefär ”Hon är arg för att hennes biologiska föräldrar inte tycker om att hon vill kallas Maja i stället för Chun Bok”. En rad som säger mycket om frustration och plåga åt alla möjliga håll.

Ett riktigt jätteskratt lyser upp dagen. Tack, Maria Jato Roman! (Som är spanjorska och själv arbetar på bibliotek, förutom att vara fotograf.)

mariajato.com

Vill man se hennes biblioteksprojekt, lägger man till /the-library-soul.

VETENSKAPARE som är chockade av den nya anti-vetenskapliga eran inom den amerikanska administrationen funderar på att demonstrera. (Gå till huffpost.com och läs artikeln som börjar ”Scientists” – just nu vill inte bloggen låta mig publicera länken utan en massa trassel.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s