När och fjärran – det stora och det lilla.

Igår högtidlighölls minnet av Förintelsen. Tidningarna visade bilder och skrev ett antal stora, bra artiklar – jag är djupt tacksam att vi har ett medieklimat där tidningar tycker det är viktigt. Och fortsätter att tycka det är viktigt, allteftersom nya unga journalister tillkommer.

Medierna har också fått en rejäl väckarklockaringning av den nya faktaresistensen, nu även förkroppsligad av USA’s nya president, och fått tänka till än djupare om sin plikt att redovisa fakta och söka källor – vilket de förstås i princip alltid velat, men först när det blir skarpt läge blir riktigt medvetna om. Inte så sällan får man läsa  artiklar som journalister läst i andra medier och sedan publicerar själva i lätt omstuvat skick, utan att kolla källorna, eftersom man räknar med att för det mesta stämmer det väl. Det kan man inte riktigt göra längre (och borde inte ha gjort förut heller, förstås).

Olika människor förstår händelser på djupet av olika saker. Jag förstod Förintelsen (som jag förstås kände till) på riktigt när jag var ungefär tretton-fjorton och läste en bok av Leon Uris. Han skrev om hur låsta tågvagnar med människor (i lastutrymmen), som stod till knäna i osläckt kalk, kördes ut på blindspår – och lämnades där. I dagar. Vätska tänder osläckt kalk, och svett, urin och mensblod brände alla.

Det skakade mig ohyggligt. Bilden av detta kallblodiga, monstruösa mord lämnade mig inte på länge. Jag såg för mig vagnarna i fullt dagsljus ute på någon öde plats, utan en enda människa i närheten, hur de bara stod där, och hur fångarna dog på det mest fruktansvärda vis. Det gick takt in i magen.

Jag har berättat det förr, och också den här historien: Den unge mannen som följde med sin mamma till Auschwitz, där hon satt inspärrad men överlevde, och hur hon gick runt och visade honom baracker och gaskammare och berättade om allt, och han lyssnade tyst – men insåg inte riktigt realiteterna, förrän han plockade upp en benbit från marken och tittade på den (jag tror han var läkare) och hans mamma sa: ”Det där kan vara din morfar.” Pang. Verkligheten kastade sig över honom.

Detta är både fjärran och nära. För, som så många som varit med förr varnar om: det kan hända igen, i en eller annan form, snabbare än vi tror. Egentligen händer det redan, med de nu många tusen människor vars kroppar ligger på Medelhavets botten, eller som spolats upp på stränderna, därför att vi ”inte har plats”.

I DEN prosaiska, lilla vardagen här och nu hänger jag min utställning. Dvs, Patrik Schylström på Stadsbiblioteket var den som hängde det mesta igår. Jag for fram och tillbaka som en skållad råtta med bilder och ramar, tunga jäkla bördor. Jag hämtade de nonfigurativa och några andra som kopierats på papper, och kände mig faktiskt lyrisk, för de har en matt, sammetsliknande lyster. Färgbilder, särskilt pasteller, funkar bra på det standardfotopapper som numera är plast, men absolut inte på svartvitt. Om någon vill köpa svartvita bilder från den här utställningen, kommer jag att göra nya kopior på papper av dem som fortfarande är på plast.

Vi hade kul. När besökarna började troppa av – vi stannar en timme till – kom några ur personalen fram och tittade på bilderna, och jag frågade förstås vad de tyckte om ”raviolin anfaller”, som kom med efter långt grubblande. Och den fungerar! och den fungerar där vi hängde den. Jag hade en plan – föreställande foto i yttre sektionen, ”konstfoto” i den inre – och sedan pratade vi om hur högt bilderna skulle hänga och liknande. Patrik är enormt rolig att jobba med, och outtröttlig, och han gillar bilder. Nu har jag just varit och tittat, och är speciellt glad åt en färgbild av två fallfärdiga hus med charm som jag stötte på i New York 1973. Jag älskar dem! och den geometriska bilden som hamnade på en liten väggstump, gör sig så bra där.

På måndag e.m. ska vi hänga dem som inte kom med nu – främst fem sextiotalsfoton – och rätta till allting.

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s