Inhopp

Nästan alla fotona har kommit hem från utställningen. Det gick som en dans med lite bra planering och ett väl silvertejpat fraktredskap. Så nu är Raviolin och de andra i mitt vardagsrum igen.

Idag, denna soliga lördag, var det min tur att ge mig av med vernissageblomma till Lills vernissage med sin grupp ”Skapande broderi” på Östasiatiska museet. De här konstnärerna har ett enormt kontaktnät och salen var full av besökare, och jag har sällan sett så många kvinnor i roliga och eleganta kläder. Broderi låter snällt och menlöst, men Lills eget bidrag är en vass kritik mot Kinas sätt att behandla sin befolkning.

När jag kom ut – museet ligger högst uppe på Skeppsholmen, intill den avkristnade runda kyrkan – slogs jag igen av den fantastiska utsikten. Byggnaderna, kajerna, fjärdarna, båtarna, broarna, fåglarna. Det här är en otrolig stad.

Tillbaka till Trump – USA kan inte ha kvar denna president. Att, som han nu gjort, utestänga korrespondenter från en rad media till en sluten presskonferens kan låta som bara ännu en barnslig åtgärd av en lättstött man-pojke, men är utomordentligt allvarligt. Det är att motsätta sig och försöka hindra det fria ordet, vilket faktiskt är första steget mot en diktatur. Det går inte att ursäkta Trump längre, för det spelar ingen roll om han begriper vad han gör. En del undrar om han är ännu dummare än man trott och i själva verket sina rådgivares – läs Steve Bannons – nickedocka. Bannon lär ha en syn på världen som på randen av apokalypsen. Det är i så fall inte bara republikanerna som vill ha honom som en nyttig idiot som driver genom valda delar av deras agenda med åtgärder som de inte själva skulle vidta, utan även Bannon.

OK: Jag ska försöka hålla mig från ämnet. Men det är svårt.

Hattarna – och Marczac

Nej, det handlar inte om ett sjuttonhundratalsparti, utan om den skojiga bilden av damer i hatt, som Marteus skriver om: http://www.expressen.se/ledare/man-kan-visst-skratta-at-magdalenas-hatt/

Texten under selfien påpekar att damer i Sverige vid vissa tillfällen måste bära hatt, vad sägs om det? med syftning på slöjdebatten efter att Ann Linde och de andra kvinnorna i den svenska delegationen i Iran snällt svepte schal om huvudet, eftersom man ”måste respektera Irans lagar”. Marteus tycker att folk som inte skrattar åt hattbildstexten är överkänsliga tunguser som gradvis förstör allt vad humor heter i Sverige. För det var visst kul! Samma Marteus tyckte att slöjdebatten var fånig – det kan väl räcka med att tycka illa om slöjan lite grann?

När jag tänker på slöjor, tänker jag på den förtvivlade Nordafrikaministern på en presskonferens i Stockholm för länge sedan. Kvinnor i södra delarna av landet får syra kastad i ansiktet om de går utan slöja, sa han. Europa, hjälp oss. Vi behöver hjälp.

Om slöjan verkligen vore frivillig överallt, vore det inga problem att skoja. Men nu är den en tragedi och ett hinder för miljoner kvinnor. Att A, B och C i Sverige eventuellt väljer den själva, förändrar inte saken.

Så hattbildstexten är inte illasinnad, men hjärtskärande aningslös. Rolig är den inte, särskilt inte som det är kvinnor i ansvarig ställning som står för den.

Henrik Schyffert var inte heller roligt när han lekte kurragömma i ett Förintelseminnesmärke under devisen ”man kan skoja om allt”. Det handlar inte om ”dålig smak”. Det handlar om bristande insikt och empati.

EMIL MARCZAC var fotograf på Horowitz propagandafilm om hur Sverige brinner pga invandringen. Här http://www.dn.se/kultur-noje/han-filmade-polisintervjun-som-trump-sag-materialet-har-inte-redigerats-med-etiska-metoder/ berättar han hur han anser att filmen redigerades oetiskt.

Rinkeby, Trumps psykologi och lokala nyheter.

Så nu har jag läst mig till att poliserna (eller ett antal av dem) satt still i sina bilar enligt order, medan kriminella typer levde rövare i Rinkeby – stal, brände bilar och skrämde sina grannar. När en fotograf blev misshandlad var det inte polisen som räddade honom, utan en kvinnlig butiksägare och en person till. De högg tag i grabbarna, slet i dem och skrek åt dem att sluta. Till slut lyckades de. Ingen av dem hade, mig veterligt, kravallutrustning, visir, sköldar eller vapen.

Rinkebyborna är förbannade på polisen, som uppenbarligen behöver mer övning i att stå emot kriminella stenkastande gäng. Det här är desto mer ironiskt, som polisen under tidigare decennier ryckt in med full antiterrorist-styrka mot örttedrickande husockupanter som såvitt jag vet inte kastade så mycket som en tepåse på dem. En av dem var en flickvän till en av sönerna, hon vägde 45 kilo och slängdes in i en piketbil som en säck potatis och kördes till Kungsholmen.

De kriminella typerna följer tydligen inte nyheterna, eller ville de verkligen ge Trump vatten på sin illusoriska kvarn? Igår läste jag triumferande engelsktalande högerkommentatorers suggestiva skildringar av hur ”Sverige BRINNER”.

Vilken osökt leder tankarna tillbaka till Trump och hans psykologiska tillstånd. Han har tydligen en oändligt drift att vara populär, och en narcissists reaktion när han blir motsagd eller illa omtyckt – han slår tillbaka. Följden blir oundvikligen fler och fler fiender, och så småningom fler och fler besvikna supporters.

Då undrar man – vad blir följden av DET? Vad händer med Trumps inre, när och om han blir mer och mer avskydd? Hans instinkt är att slåss och förolämpa och ljuga, och det verkar inte som om han har förmågan att vända sin egen skuta. Han kan inte, rent fysiskt. Han klipper till och väntar sig att bli omhuldad för det, folk som han ljuger till och om ska enligt hans logik ångra sig och tycka synd om honom, men det är ju som att hälla vatten på folk och sedan bli förorättad för att de blöter ner hans matta. Det går inte.

En journalist väntar sig, som jag skrivit tidigare, att han helt enkelt kommer att avgå, i sina egna ögon svårt kränkt och missförstådd. Jag tvivlar på det. Och just nu har han proklamerad att tio tusen nya anställda ska jaga odokumenterade immigranter för att slänga ut dem. Först fick man höra, bara de som begått svåra brott. Sedan att det gällde även de som hade en parkeringsbot – eller MISSTÄNKTES för brott. Gissa hur det slutar. Det låter oroväckande likt början på en polisstat.

And now over to something entirely different. De små lokala nyheterna. Min grapefruktplanta, den enda som överlevde traumat att nästan ha drunknat i ett badkar där kranen obevekligt droppade en droppe i taget under den vecka jag var på Lesbos, har nu (medan blötsnön yr ner över stan) bestämt sig för att våren är här, och livet går vidare. Inte mindre än sex nya skott har ploppat upp – och att nya skott menar allvar ser man på att de redan från början visar de olika små bladen, och att de växer otroligt snabbt.

Det är som om plantan läst en replik ur min film, ungefär: ”Man kan inte tvinga sig att hela sina sår, men är det inte så att de bleknar med tiden? För att annat viktigt och betydelsefullt dyker upp? Man behöver inte lida hela livet!”

Vilket är något jag tror på.

Krax och kris.

Går i park och hör märkligt tunna små kråkkraxanden. Tittar upp i ett träd, och där sitter en ensam liten talgoxe med ett för mig tidigare okänt idiom. Först flöjtar den som man väntar sig, sedan säger den plötsligt: Kraux. Kraux. Och så flyger den iväg. Är den en liten bortbyting som vuxit upp med kråkor, eller ska talgoxar låta så där?

Något av det finaste som finns är förresten att se djur, t ex fåglar, som roar sig. För länge sedan skrev jag här om kajan som hade kul med att åka kana ner i Klara sjö. Gång på gång! Och om talgoxar och blåmesar, som då kom i flockar till mina fönsterbräden, och som hoppade sidledes från brandbalkongsräcket rakt ut i luften utan att spänna ut vingarna och lät sig falla några decimeter, innan de började flyga. Bara för att det killade skojigt i magen, antar jag, ungefär som i en berg-och-dal-bana.

NYTT UPPLOPP i Rinkeby, där diverse slashasar kastat sten på polisen och bränt sina egna grannars bilar. Det är grabbar, men beskrivs som ”ungdomar”. Hade det varit tjugo flickor, hade de kallats flickor. Jag har inte sett de ursäktande journalistdraporna än, kanske de inte kommer, men ofta har det ömkats och tyckts synd om och talats om utanförskapet, som förvisso är en realitet – och ska bort – men för jösse namn. Jag har alltid undrat vad dessa journalister tror att grabbarnas mammor, systrar och grannar (som fått rutor sönderslagna och bilar förstörda) tycker? De hamnar i kläm på flera sätt, bland annat för att de ju inte vill låta som SD och fördöma hela förorten.

Det blir lite abrupt slut här. Trevlig dag!

No fashion in the street.

Men först: Jag har just lämnat en trevlig bekant i vredesmod på ett kafé. (Tja, snällt och behärskat vredesmod, men jag orkade helt enkelt inte höra mer.) Vi kom in på judar och han var inte det minsta fientlig men talade konstant om ”judarna”, och redan när man gör det, är man på hal is, eftersom man då behandlar en heterogen samling helt olika människor som om de vore en individ med samma tankar, känslor och agerande. Mycket riktigt flög hans diskuterande också från Sverige till USA och sedan till Israel, och till slut fick jag nog när han skulle visa på datorn vad Israel gör. Reste mig och sa att jag avskyr rasism vare sig den kommer från svarta, vita eller judar (bekantingen är från Eritrea), och nu räckte det. ”Vi ses!” sa han optimistiskt och vinkade. Jag höjde handen.

De flesta av oss har varit med om det där, och jag är så innerligt trött på att folk inte tänker. (Insert svordom efter behag.)

Men alltså. Igår gick jag långpromenad, först till stora Akademibokhandeln för att bläddra i Silkebergs Atlantis. Och blev lite besviken, om man nu får bli det så snabbt, för den verkade inte ha det tryck i sig och den känsla av att flyga genom mörkret över jordklotet som jag väntat mig. (För att vara rättvis nu, måste jag titta på något annat Silkebergskt. Döma snabbt är dumt.)

Fortsatte till Hemtextil på jakt efter snygg design på handdukar, grytlappar och dylikt. Under sextio- och sjuttiotalens designrevolution kom det fram massor av underbara billiga vardagsföremål som man kunde köpa i kedjor som Åhléns, men design nu är en öken av inspirationsbrist och trista mönster. Men nej, Hemtextil var lika fattigt som Åhléns. Den är småmönstrat, små blommor, blekt, trist. Inga vilda glada mönster, ingenting rött, ingenting begåvat och överraskande.

Fortsatte till NK. Likadant där. Dyrare, men lika tråkigt. Muggar och fat hade dessutom ingen stil alls. Grisskärt i fula former. Calvin Klein-lakan med diskreta blå naturmönster och tyvärr diffusa gråaktiga fläckar, mycket olyckligt just på sängkläder. Likadant i alla butiker. Trista möbler, trista detaljer.

Suckade vidare för att söka tröst på bokavdelningen. Bara att vara i närheten av böcker är ju balsam på själen. Men där – chock! – såg det ut som en tingeltangel-marknad, med grunkor som hängde ner från taket och effektivt på ett psykologiskt sätt hindrade mer ovana boksökare att våga sig in till de mer välfyllda hyllorna i bakgrunden.

Ut på gatan. Och där – likadant. Jag som tänkt starta en street fashion-blogg hittar ingen fashion! Det mest spralliga är fjolårets fuskpälsjackor som unga kvinnor bär till svarta tajts. Och en och annan herrhatt.

Fortsatte till PUB-huset – numera ”Haymarket” – där man bevarat en del räcken och försökt göra fint. Så hyfsat OK ut, med ett par trevliga serveringar. Om det finns hotellrum högre upp, så hittade i alla fall jag ingen reception.

Och så överraskningen. Hela Hötorget var en enda stor loppis! Elgrejor, kopparkannor, nya rullar silvertejp, filmer, böcker, linne, det såg ut som om hela Myrorna flyttat ut. Från dödsbon, sa försäljarna allvarligt.

Och detta har pågått i femton år! I femton år har jag alltså lyckats undvika att ploppa upp på Hötorget på söndagar, dagtid. Jag som bor i innerstaden. Otroligt! (Jag köpte en gammal skrift av Staffan Tjerneld om Stureplan förr, med gamla foton. Med tanke på barnbarnen.)

Vad ska jag göra nu -designa roliga grytlappar…?

Suck.

Trump är ute och far igen, som ni vet. Nu har vi just haft en terrorattack, tydligen.

AB reder ut begreppen:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4azPo/efter-trumps-pik-har-ar-osanningarna-i-fox-inslaget-om-sverige

Karln sitter alltså,som det tycks, och tittar på ett halvfejkprogram om Sverige på ökända Fox, där en upprörd man som tydligen talat med två poliser och en journalist, eller om det var tvärtom, berättar hur Sverige faller i bitar pga brottsliga utlänningar. Fox faktacheckar vad jag förstår ingenting.

Fotoutställning!

Här blir det experiment – jag vet ju fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera bilder på den här nya bloggen, så vissa blir stora och andra blir små.
Here we go!

1-annika-bryn-jan-2017-usta%cc%88llningsfoton
Inramade foton hemma före transporten till Stadsbiblioteket på Sveavägen. På golvet Raviolin anfaller, en abstrakt röd, och en ”panel”. Det finns en exakt likadan panel i blått. På bordet ser vi Lill och hennes hand, och skymtar Stefan Löfvens kind.

2-foto-annika-bryn-sa%cc%88pomannens-blick-presskonferens-2016
Här är hela bilden med Löfven – den är tagen vid en presskonferens tidigt i höstas, och heter ”Säpomannens blick”. Han är en av Löfvens och Fridolins bodyguards och ser vaksamt på mig.

3-foto-annika-bryn-aug-2016-stockholm
”Raviolin anfaller”, en 50×70-bild, på plats. Som ni ser är namnet inte speciellt bra – det är en ganska allvarlig bild, med fem allvarliga personer i förgrunden – varav en, mannen i mitten, ser direkt in i kameran. Den här bilden har något. Jag kan inte sluta titta på den.

4-foto-annika-bryn-the-pink-poodle-1980-nyc-40x50-kopia
The Pink Poodle, New-Yorkbilden från 1980.

5-utsta%cc%88lln-stadsbibl-annika-bryn-2017-patrik-scgulstro%cc%88m-ha%cc%88nger-foton-i-kafeet
Patrik Schylström hänger foton i yttre delen av kaféet. Alla intill tog det ytterst lugnt. Bilden han håller i är ett av fyra sextiotalsfoton och föreställer småflickor i ett fönster i huset över gården på Surbrunnsgatan 6.

6-annika-bryn-vernissage-stadsbibl-30-jan-2017-fr-v-rosy-falkman-patrik-schylstro%cc%88m-loa-falkman-falkmans-finns-med-pa%cc%8a-en-av-bilderna
En mycket nöjd Patrik på vernissagen, mellan Rosy och Loa Falkman.

7-utsta%cc%88llaren-annika-bryn-stadsbibl-30-jan-2017-vernissage
Men han är inte fena på kameror. Det här är hans bild av mig med tulpaner!

8-vernissage-annika-bryn-fr-v-filmfotografen-o-f-d-dram-inst-filmla%cc%88rare-roland-sterner-kerstin-eriksdotter-drameten-m-make-hasse-wallin-belysningsma%cc%88stare
Roland Sterner, Kerstin Eriksdotter och hennes man Hasse Wallin.

9-vernissage-annika-bryn-stadsbibl-2017-lill-kinnega%cc%8ard-och-oka%cc%88nd
Lill Kinnegård och en oidentifierad man, också han i teater- eller filmbranschen, tror jag.

10-fotoutsta%cc%88llning-stadsbibl-inre-delen-av-kafeet-annika-bryn-2017
Och här hänger bilder i inre delen av kaféet. Det kaféet är en magisk plats, skrev Peter Gardiner (också i porträttgalleriet) till mig, och jag håller med. Fullt av liv! Här ser ni båda panelerna, och en svart bild som har olika mönster i grått, och flera guldfärgade ringar.

Kultur i pausbubblan. /Forts.

Inga dikter, ingen skönlitteratur utom några deckare, var det. Men jag har verkligen blivit nyfiken på Marie Silkebergs omkrivna nya diktsamling Atlantis.

https://www.svd.se/poetiskt-svar-pa-en-globaliserad-samtid

På Stadsbiblioteket vid Sveavägen fanns ett (1) ex, vilket var utlånat förstås. Med tre (3) i kön. Så jag gick till Akademibokhandeln vid Odenplan. Som inte hade den! Den finns i Uppsala och (i stora butiken) vid Mäster Samuelsgatan, var budet.

Den finns inte i en Akademibokhandel mitt i stan?

I recensionen ovan finns ett litet utdrag i boken, och det – liksom temat – fick mig att tänka på Harry Martinssons Aniara. För den som inte känner till det diktverket: Det handlar om sorgsna människor i ett rymdskepp på väg bort från den förstörda Jorden, och det blev omsusat, omskrivet, omhuldat, och med tiden en opera. Mamma och jag läste diktsamlingen och såg operaföreställningen, med inslag av dans. Helt fantastiskt. Aniara blev ett begrepp. Och det var alltså DIKTER.

Lyrik lönar sig inte, säger alla förlag. En lyriker får inga förskott. Men hur vore det att promota lyriken mer, och framför allt göra den mer fysiskt tillgänglig? En bok som den här, som inte verkar otroligt esoterisk, borde kunna vara en bra ingång till lyrik öht. Köp TVÅ ex till biblioteket och ställ fram den som nyhet på tvåveckorslånshyllan, säger jag (igen)! Och ställ den mitt i butiken! Folk KAN läsa, om deras fantasi sätts i rörelse – se på Harry Potter.

Kunde man på vikingatiden hylla skalder och anse att en bra karl skulle kunna skalda, borde man väl kunna få igång oss?

SÅ HAR JAG läst ut Barack Obamas Min far hade en dröm, förstått varför boken fick just den titeln. Det framgår inte förrän på slutet. Det mesta av den handlar om hur unge Barack försöker organisera nedgångna områden i Chicago, en informativ men rätt trög läsning om man inte älskar sådant som möten, kallelser och medborgarinitiativ. Det fina är att man får lära känna en rad människor han träffar på vägen som individer, både dem som engagerar sig och dem som inte orkar ta sig över status quo, eller värnar om sina egna revir.

Det blir egendomligt torrt, eftersom Obama skildrar sitt privatliv så perifert. Man förstår att han umgås mycket med folk, i meningar som ”när vi åt middag en kväll”, eller ”när jag spelade basket med…” Att han alls dejtar förstår man bara i ett samtal han har med en kvinnlig medarbetare, där han berättar om en tidigare stor kärlek till en trevlig, vit välbeställd flicka, en relation som enligt honom gick om  intet på grund av hudfärgsskillnaden i ett rasistiskt land. ”Barack, jag kan inte bli svart!” ska hon ha gråtit. Om man läser mellan raderna, kan det dessutom – eller rent av helt och hållet – ha berott på klasskillnader, och på de personliga identitetsproblem som Obama själv brottades med.

Men på slutet åker han äntligen till sin frånvarande fars hemland, Kenya, och träffar stora släkten, bland dem en lång rad halvsyskon (det blir rena Tolstoj med alla namn), framför allt sin universitetsutbildade syster som forskar i Tyskland men ofta åker hem, eftersom hon saknar röran och den mänskliga kontakten i sin familj. Och det är där han får veta mer om sin fars optimism, värme, ilska, uppgång och fall och på sätt och vis kan identifiera sig med honom (och ta avstånd från honom) och få de olika delarna av sig själv att gå ihop. Hans fars drömmar är den ena basen i det som blev Obamas stora problem och brist på hemvist. Den andra är förstås hans mor och det liv han sedan i realiteten fick som barn och ungdom.

SÅ fick jag guida en person till i fotoutställningen – mannen från Burkina Faso. Det var ganska roligt att höra hans reaktioner, eftersom hans baser är Afrika och Italien. Jag hoppas verkligen han får jobb som svetsare, hans verkliga yrke, till sist – nu städar han och går på SFI.

FORTS: Hörde på Lundströms bokradio, där Denise Rudberg och Katarina Wennstam talade om hur man skapar sina bokkaraktärer. Det gör man förstås precis hur man vill – allt som fungerar är bra! Men jag måste erkänna att jag inte alls kände igen mig.

Rudberg och Wennstam lägger ner stor energi på att skapa dessa karaktärer utifrån. De skriver gärna ner i förväg hur vederbörande ska vara, kanske ger hen en förhistoria som sedan inte kommer med i själva boken, bestämmer personens utseende osv.

Så fungerar det inte alls för mig. Jag börjar direkt och mitt aktiva undermedvetna sköter det mesta av karaktärsskapandet, inte för att jag nödvändigtvis skriver om mig själv ,utan för att jag tydligen ofta agerar när jag skriver och lever mig in i någon helt annan. Den processen får mig att känna det som om personerna redan finns men att deras bilder efterhand blir skarpare allteftersom handlingen fortskrider, och de överraskar mig oupphörligen.

Jag ser dem och beskriver dem. Naturligtvis ”finns” de inte, men processen är väldigt lik den att drömma – ens undermedvetna skapar, och på så sätt är vi alla författare. Eller målare. Inte ens om det föll mig in att medvetet konstruera dessa personer skulle jag  vilja eller våga göra det – det skulle kännas som att inte respektera dem genom att sätta gränser för dem, och att stänga dörren till den del av mitt för mig okända jag där spännande saker händer och varifrån böcker och deras personer kommer, vilket vore att begränsa mig själv. Jag respekterar fantasin, kan man säga (och med det menar jag inte att jag inte respekterar Rudbergs och Wennstams fantasi, till syvende och sist är det ju även för dem den som är verksam). Kanske man snarare kan säga att jag litar på den där strömmen underifrån? Och att jag aldrig behövt fundera på saken, eftersom strömmen alltid finns där och presenterar sig ?

Mer: Lill, som finns på bild i utställningen, ringde och bjöd mig på sin kommande vernissage nästa lördag den 25 på Östasiatiska museet. Hon tillhör en grupp som skapar vassa saker i textil. Hon hade försökt ringa flera gånger utan att få svar, och jag, som inser att jag behöver bli mer socialt aktiv, förstår att en bra början kanske vore en telefon som ringer när det ringer. Alltså hämtade jag min gamla Dialog och puttade in kontakten i ett ledigt urtag.

Jag har hittat en gammal telefonsvarare också, med ett litet gulligt inspelningsband – undrar om den fortfarande kan användas?

Ja, så här blir det när jag har paus – långa prat i lilla mysiga puben!

Vetenskaplig upptäckt…? Med mera.

Det är lika bra jag tar receptet med en gång: så där klockan tio på kvällen kokar man vanlig eco-spaghetti (det står 8 minuters koktid på paketet, men den behöver mer!). Sedan tager man en stekpanna, lägger i smörklick och MASSOR av köttfärs. Därpå zuchini (ja, dyr som fanken just nu) och hackad lök, oregano på burk (luktar blyertspenna), grovt salt och chilisås på glasflaska. Samt en aning ovispad vispgrädde.Låter sjuda.

Ätes med följande proportioner: en tredjedel spaghetti, resten köttfärsröra. Stor, stor portion.

Vidare: man tager ett paket hallon och blåbär, sköljer bären och kokar dem. (Utländska, kan innehålla basilusker, påstås det). Häller upp i skål, häller på ovispad vispgrädde och rör runt.

Äter upp. Går ut i köket och tar resten också.

Varföre? frågar ni nu efter att ha läst dessa föga originella recept. Svar: Jag åt baske mig samma mat igår kväll som i förrgår, och det funkade igen. Jag sov! Och hade mindre ont!

Som vetenskaplig undersökning räcker det ju inte.Eftersom jag inte har en identisk tvilling kan jag inte ha en kontrollgrupp, och två gånger i rad är inga BEVIS.

Så jag tänker äta samma mat igen ikväll. Jag ser framför mig ett liv präglat av köttfärsröra och djupfrysta bär med vispgrädde.

Grönsaker och frukt då? undrar vän av ordning. Jo, det äter jag tidigare under dagen. En redig fruktsallad, och massor av grönsaker och potatis och lite kött eller fisk. Men inte tusan törs jag rubba just den där supén med isbergssallad och tomater.

Inte vet jag vad som fungerar, om det nu fungerar. Det tycks vara kombinationen. Dessutom blir jag plötsligt så enormt hungrig och verkligen lassar i mig, så volymen kanske också spelar in.

Fortsättning följer. Hellre än knäpp diet än olidliga nätter.

IDAG pratade jag med en polis. Han var bjuden på min vernissage men kom inte, och normalt ringer man ju inte och frågar varför – inte ens om vederbörande lät entusiastisk när man hörde av sig första gången. En inbjudan är bara en inbjudan! Men nu är det det där med rättsfallet och att han är polis, så efter att ha tvekat flera veckor, ringde jag till slut och frågade, bad om ursäkt och sa förstås att han absolut inte behövde svara.

Nej, det var inte mitt rättsfall (B och hunden) som nått honom i någon konstig version, han hade helt enkelt glömt det. Så jag berättade en infekterade historien om B. Han tyckte det lät en smula konstigt,även han såg, om än inte gärna, mönstret. Det som han direkt reagerade emot var räkningen på närmare 20 000 för hundens av ägaren oönskade vistelse i hundstallet. ”Det är ju som om man skulle begära betalt för kost och logi när någon har suttit häktad”, sa han.

Jag har stött på B. Kravbreven har börjat komma på denna hutlösa summa. B vet att jag måste få vara i fred och håller sig faktiskt undan, eftersom han är en nobel man, men igår – för första gången på länge – råkade vi ses. Jag har inte lämnat det här, men det måste vänta. Nu har jag paus.

Lustar i lyan, mediamobilisering i USA, och en ung Obama. /Forts

Inte ens en liten dikt skulle jag orka skriva, möjligen en liten limerick, muttrade jag trött för mig själv när jag stod och lagade mat. Det skulle jag inte ha muttrat, för genast började fåniga rim dansa runt i huvudet – Persien och kommers igen, till exempel. Men jag lyckades avstyra vidare hjärngymnastik.

När man inte har lust att göra någonting, ska man omedelbart tillfredsställa den lilla lusta som eventuellt dyker upp (förutsatt att den är hel, ren och laglig), har livet lärt mig. Det enda jag kände för igår, förutom att läsa, var att äta spaghetti med köttfärsröra. Så jag iväg för att köpa köttfärs. På vägen mötte jag C, som har ett helsike med sin bullriga lägenhet där de byggt om så att hon hör ventilationen föra oväsen. Kom upp och titta, sa hon. Icke, sa jag, då börjar jag bara engagera mig, och det finns för ögonblicket ingen ork till det. Gå till Expressen! Du behöver inte engagera dig, sa hon. Jag skulle inte kunna låta bli, sa jag.

Och så började jag prata lyriskt om köttfärs, och C blev på bättre humör, men lät förstå att hon hade lite ont om pengar innan nya kommer på måndag. Hon sa att hon hade ett litet lager mat, dock. Jag erbjöd en lös femtiolapp. Det ville hon inte höra talas om, men när jag kom ut igen från Coop med köttfärs och djupfrysta hallonochblåbär, stod hon utanför med kryckorna och hade ångrat sig. Mitt matprat hade fått henne att längta efter bacon. Tursamt nog hade jag femtiolappen kvar.

Och nu blir jag tydligen tvungen att äta bär och vispgrädde varje kväll, för efter den middagen sov jag lite bättre, och då måste det ju bero på maten, eller hur? Vi människor är fena på att hitta orsak och verkan! (Hade jag istället för att äta god mat spottat i lovart och sedan lyckats sova, hade jag fått spotta istället. Ny visdom för sömnlösa: Gör bara trevliga saker på kvällarna! Utifall att något av det skulle funka.)

I DN idag finns en artikel om hur Trumps modus operandi ger tidningarna gyllene tider. Prenumerationer både online och för papperversionen har ökar rejält, Washington Post ska anställa femtio nya journalister, och deras Vita Huset-bevakning har ökat från sex till tio reportrar. Man jobbar i pass och börjar i gryningen, när de första tweeten från den ensamma, redan vithåriga mannen i Vita Husets övervåning kommer. Här är artikeln, men den kostar lite online:
http://www.dn.se/kultur-noje/trump-har-fatt-usas-medier-att-mobilisera/

Jag läser just nu om Barack Obamas ”Min far hade en dröm”. Jag är på sidan 180, och hittills har det bar handlat om hans egna och hans mammas drömmar. I förordet till andra upplagan erkänner han att han blir lite besvärad av att läsa den då trettiotreåriga karriäristen-in-spes rätt kaxiga utgjutelser – och av att så lite handlade om hans mor, som ju i verkligheten var den vars drömmar och ideal verkligen präglade honom. Pappa Barack, student från Kenya, försvann till Harvard när sonen var två och kom aldrig tillbaka utom för ett enstaka besök. Han hade kunnat välja ett universitet som gav nog med pengar för att ta med fru och barn, men karriärlustan var större, så han valde att åka ensam till Harvard.

Boken handlar väldigt mycket om Obamas ansträngningar att ”bli en svart man i USA”, uppfostrad som han var i en vit familj på Hawaii, men utan att behandlas som en vit. Hans morfar hade svarta vänner som han träffade, men Barack kände att det skavde lite där. Som en äldre man sa till honom i enrum: ”Din morfar kan komma hit, sitta i min fåtölj och dricka min whisky – men jag kan aldrig, aldrig göra detsamma hemma hos honom.” De var vänner, men det fanns en underliggande ojämlikhet som aldrig riktigt gick att uttrycka.

Han var ung och arg och längtade efter svart gemenskap och sökte den när han åkte iväg till universitet på fastlandet, men hittade den inte riktigt, trots sin föraktfulla jargong. Han skrävlade, slog neråt och ställde sig in uppåt i vad han uppfattade som de coola svarta grabbarnas hierarki, och knarkade. Det fanns folk, bland annat bestämda och smartare flickor, som fick ta honom i hampan.

Två saker slår en: Han skriver i förordet uppskattade om sin mammas sätt att läsa hans bokmanus för att rätta fel, och hennes noggrannhet att inte kommentera vad han skriver om henne. Han förstår inte att hon därvid uppförde sig som ett helgon, eftersom han utan vidare skrev hela sjok om hennes karaktär och hur hon kände och vad hon tyckte och vem hon var som barn och ung flicka, strösslat med adjektiv och tvärsäkra påståenden – utan att en enda gång vidröra om han faktiskt frågade henne om detta.

Det andra är något som han, mitt i våndan av att hitta ett förhållningssätt i en rasistiskt samhälle, inte märkte: Sina privilegier som man. Direkt efter college fick han ett bra jobb, och befordrades mycket snabbt till hörnrum och sekreterare. Det händer ytterst sällan kvinnor, och ännu mer sällan svarta kvinnor.

Han vinglade alltså hit och dit, men i huvudsak åt rätt håll: han ville ha samarbete mellan olika grupper och spräcka de gamla vanliga mönstren, för att komma vidare med arbetet för jämlikhet och för att utveckla det man redan nått.

En annan sak som slår en är det jag mött förr: Svårigheten att växa upp som ”annorlunda” i en familj där kärlek finns, men ingen som upplever detsamma som man själv, har samma erfarenheter som man själv, som kan ge råd och som man kan identifiera sig med. För Obama (och för t ex adopterade mörka barn i vita familjer) gällde det hudfärgen. För andra kan det vara ett funktionshinder, eller en sexuell läggning, eller speciell begåvning, eller olika politisk uppfattning. Därför är jag så innerligt tacksam att jag mötte två icke-rasistiska, demokratiskt inriktade föräldrar – även om det fanns andra dysfunktioner.