Inhopp

Nästan alla fotona har kommit hem från utställningen. Det gick som en dans med lite bra planering och ett väl silvertejpat fraktredskap. Så nu är Raviolin och de andra i mitt vardagsrum igen.

Idag, denna soliga lördag, var det min tur att ge mig av med vernissageblomma till Lills vernissage med sin grupp ”Skapande broderi” på Östasiatiska museet. De här konstnärerna har ett enormt kontaktnät och salen var full av besökare, och jag har sällan sett så många kvinnor i roliga och eleganta kläder. Broderi låter snällt och menlöst, men Lills eget bidrag är en vass kritik mot Kinas sätt att behandla sin befolkning.

När jag kom ut – museet ligger högst uppe på Skeppsholmen, intill den avkristnade runda kyrkan – slogs jag igen av den fantastiska utsikten. Byggnaderna, kajerna, fjärdarna, båtarna, broarna, fåglarna. Det här är en otrolig stad.

Tillbaka till Trump – USA kan inte ha kvar denna president. Att, som han nu gjort, utestänga korrespondenter från en rad media till en sluten presskonferens kan låta som bara ännu en barnslig åtgärd av en lättstött man-pojke, men är utomordentligt allvarligt. Det är att motsätta sig och försöka hindra det fria ordet, vilket faktiskt är första steget mot en diktatur. Det går inte att ursäkta Trump längre, för det spelar ingen roll om han begriper vad han gör. En del undrar om han är ännu dummare än man trott och i själva verket sina rådgivares – läs Steve Bannons – nickedocka. Bannon lär ha en syn på världen som på randen av apokalypsen. Det är i så fall inte bara republikanerna som vill ha honom som en nyttig idiot som driver genom valda delar av deras agenda med åtgärder som de inte själva skulle vidta, utan även Bannon.

OK: Jag ska försöka hålla mig från ämnet. Men det är svårt.

Annonser

Hattarna – och Marczac

Nej, det handlar inte om ett sjuttonhundratalsparti, utan om den skojiga bilden av damer i hatt, som Marteus skriver om: http://www.expressen.se/ledare/man-kan-visst-skratta-at-magdalenas-hatt/

Texten under selfien påpekar att damer i Sverige vid vissa tillfällen måste bära hatt, vad sägs om det? med syftning på slöjdebatten efter att Ann Linde och de andra kvinnorna i den svenska delegationen i Iran snällt svepte schal om huvudet, eftersom man ”måste respektera Irans lagar”. Marteus tycker att folk som inte skrattar åt hattbildstexten är överkänsliga tunguser som gradvis förstör allt vad humor heter i Sverige. För det var visst kul! Samma Marteus tyckte att slöjdebatten var fånig – det kan väl räcka med att tycka illa om slöjan lite grann?

När jag tänker på slöjor, tänker jag på den förtvivlade Nordafrikaministern på en presskonferens i Stockholm för länge sedan. Kvinnor i södra delarna av landet får syra kastad i ansiktet om de går utan slöja, sa han. Europa, hjälp oss. Vi behöver hjälp.

Om slöjan verkligen vore frivillig överallt, vore det inga problem att skoja. Men nu är den en tragedi och ett hinder för miljoner kvinnor. Att A, B och C i Sverige eventuellt väljer den själva, förändrar inte saken.

Så hattbildstexten är inte illasinnad, men hjärtskärande aningslös. Rolig är den inte, särskilt inte som det är kvinnor i ansvarig ställning som står för den.

Henrik Schyffert var inte heller roligt när han lekte kurragömma i ett Förintelseminnesmärke under devisen ”man kan skoja om allt”. Det handlar inte om ”dålig smak”. Det handlar om bristande insikt och empati.

EMIL MARCZAC var fotograf på Horowitz propagandafilm om hur Sverige brinner pga invandringen. Här http://www.dn.se/kultur-noje/han-filmade-polisintervjun-som-trump-sag-materialet-har-inte-redigerats-med-etiska-metoder/ berättar han hur han anser att filmen redigerades oetiskt.

Rinkeby, Trumps psykologi och lokala nyheter.

Så nu har jag läst mig till att poliserna (eller ett antal av dem) satt still i sina bilar enligt order, medan kriminella typer levde rövare i Rinkeby – stal, brände bilar och skrämde sina grannar. När en fotograf blev misshandlad var det inte polisen som räddade honom, utan en kvinnlig butiksägare och en person till. De högg tag i grabbarna, slet i dem och skrek åt dem att sluta. Till slut lyckades de. Ingen av dem hade, mig veterligt, kravallutrustning, visir, sköldar eller vapen.

Rinkebyborna är förbannade på polisen, som uppenbarligen behöver mer övning i att stå emot kriminella stenkastande gäng. Det här är desto mer ironiskt, som polisen under tidigare decennier ryckt in med full antiterrorist-styrka mot örttedrickande husockupanter som såvitt jag vet inte kastade så mycket som en tepåse på dem. En av dem var en flickvän till en av sönerna, hon vägde 45 kilo och slängdes in i en piketbil som en säck potatis och kördes till Kungsholmen.

De kriminella typerna följer tydligen inte nyheterna, eller ville de verkligen ge Trump vatten på sin illusoriska kvarn? Igår läste jag triumferande engelsktalande högerkommentatorers suggestiva skildringar av hur ”Sverige BRINNER”.

Vilken osökt leder tankarna tillbaka till Trump och hans psykologiska tillstånd. Han har tydligen en oändligt drift att vara populär, och en narcissists reaktion när han blir motsagd eller illa omtyckt – han slår tillbaka. Följden blir oundvikligen fler och fler fiender, och så småningom fler och fler besvikna supporters.

Då undrar man – vad blir följden av DET? Vad händer med Trumps inre, när och om han blir mer och mer avskydd? Hans instinkt är att slåss och förolämpa och ljuga, och det verkar inte som om han har förmågan att vända sin egen skuta. Han kan inte, rent fysiskt. Han klipper till och väntar sig att bli omhuldad för det, folk som han ljuger till och om ska enligt hans logik ångra sig och tycka synd om honom, men det är ju som att hälla vatten på folk och sedan bli förorättad för att de blöter ner hans matta. Det går inte.

En journalist väntar sig, som jag skrivit tidigare, att han helt enkelt kommer att avgå, i sina egna ögon svårt kränkt och missförstådd. Jag tvivlar på det. Och just nu har han proklamerad att tio tusen nya anställda ska jaga odokumenterade immigranter för att slänga ut dem. Först fick man höra, bara de som begått svåra brott. Sedan att det gällde även de som hade en parkeringsbot – eller MISSTÄNKTES för brott. Gissa hur det slutar. Det låter oroväckande likt början på en polisstat.

And now over to something entirely different. De små lokala nyheterna. Min grapefruktplanta, den enda som överlevde traumat att nästan ha drunknat i ett badkar där kranen obevekligt droppade en droppe i taget under den vecka jag var på Lesbos, har nu (medan blötsnön yr ner över stan) bestämt sig för att våren är här, och livet går vidare. Inte mindre än sex nya skott har ploppat upp – och att nya skott menar allvar ser man på att de redan från början visar de olika små bladen, och att de växer otroligt snabbt.

Det är som om plantan läst en replik ur min film, ungefär: ”Man kan inte tvinga sig att hela sina sår, men är det inte så att de bleknar med tiden? För att annat viktigt och betydelsefullt dyker upp? Man behöver inte lida hela livet!”

Vilket är något jag tror på.

Krax och kris.

Går i park och hör märkligt tunna små kråkkraxanden. Tittar upp i ett träd, och där sitter en ensam liten talgoxe med ett för mig tidigare okänt idiom. Först flöjtar den som man väntar sig, sedan säger den plötsligt: Kraux. Kraux. Och så flyger den iväg. Är den en liten bortbyting som vuxit upp med kråkor, eller ska talgoxar låta så där?

Något av det finaste som finns är förresten att se djur, t ex fåglar, som roar sig. För länge sedan skrev jag här om kajan som hade kul med att åka kana ner i Klara sjö. Gång på gång! Och om talgoxar och blåmesar, som då kom i flockar till mina fönsterbräden, och som hoppade sidledes från brandbalkongsräcket rakt ut i luften utan att spänna ut vingarna och lät sig falla några decimeter, innan de började flyga. Bara för att det killade skojigt i magen, antar jag, ungefär som i en berg-och-dal-bana.

NYTT UPPLOPP i Rinkeby, där diverse slashasar kastat sten på polisen och bränt sina egna grannars bilar. Det är grabbar, men beskrivs som ”ungdomar”. Hade det varit tjugo flickor, hade de kallats flickor. Jag har inte sett de ursäktande journalistdraporna än, kanske de inte kommer, men ofta har det ömkats och tyckts synd om och talats om utanförskapet, som förvisso är en realitet – och ska bort – men för jösse namn. Jag har alltid undrat vad dessa journalister tror att grabbarnas mammor, systrar och grannar (som fått rutor sönderslagna och bilar förstörda) tycker? De hamnar i kläm på flera sätt, bland annat för att de ju inte vill låta som SD och fördöma hela förorten.

Det blir lite abrupt slut här. Trevlig dag!

No fashion in the street.

Men först: Jag har just lämnat en trevlig bekant i vredesmod på ett kafé. (Tja, snällt och behärskat vredesmod, men jag orkade helt enkelt inte höra mer.) Vi kom in på judar och han var inte det minsta fientlig men talade konstant om ”judarna”, och redan när man gör det, är man på hal is, eftersom man då behandlar en heterogen samling helt olika människor som om de vore en individ med samma tankar, känslor och agerande. Mycket riktigt flög hans diskuterande också från Sverige till USA och sedan till Israel, och till slut fick jag nog när han skulle visa på datorn vad Israel gör. Reste mig och sa att jag avskyr rasism vare sig den kommer från svarta, vita eller judar (bekantingen är från Eritrea), och nu räckte det. ”Vi ses!” sa han optimistiskt och vinkade. Jag höjde handen.

De flesta av oss har varit med om det där, och jag är så innerligt trött på att folk inte tänker. (Insert svordom efter behag.)

Men alltså. Igår gick jag långpromenad, först till stora Akademibokhandeln för att bläddra i Silkebergs Atlantis. Och blev lite besviken, om man nu får bli det så snabbt, för den verkade inte ha det tryck i sig och den känsla av att flyga genom mörkret över jordklotet som jag väntat mig. (För att vara rättvis nu, måste jag titta på något annat Silkebergskt. Döma snabbt är dumt.)

Fortsatte till Hemtextil på jakt efter snygg design på handdukar, grytlappar och dylikt. Under sextio- och sjuttiotalens designrevolution kom det fram massor av underbara billiga vardagsföremål som man kunde köpa i kedjor som Åhléns, men design nu är en öken av inspirationsbrist och trista mönster. Men nej, Hemtextil var lika fattigt som Åhléns. Den är småmönstrat, små blommor, blekt, trist. Inga vilda glada mönster, ingenting rött, ingenting begåvat och överraskande.

Fortsatte till NK. Likadant där. Dyrare, men lika tråkigt. Muggar och fat hade dessutom ingen stil alls. Grisskärt i fula former. Calvin Klein-lakan med diskreta blå naturmönster och tyvärr diffusa gråaktiga fläckar, mycket olyckligt just på sängkläder. Likadant i alla butiker. Trista möbler, trista detaljer.

Suckade vidare för att söka tröst på bokavdelningen. Bara att vara i närheten av böcker är ju balsam på själen. Men där – chock! – såg det ut som en tingeltangel-marknad, med grunkor som hängde ner från taket och effektivt på ett psykologiskt sätt hindrade mer ovana boksökare att våga sig in till de mer välfyllda hyllorna i bakgrunden.

Ut på gatan. Och där – likadant. Jag som tänkt starta en street fashion-blogg hittar ingen fashion! Det mest spralliga är fjolårets fuskpälsjackor som unga kvinnor bär till svarta tajts. Och en och annan herrhatt.

Fortsatte till PUB-huset – numera ”Haymarket” – där man bevarat en del räcken och försökt göra fint. Så hyfsat OK ut, med ett par trevliga serveringar. Om det finns hotellrum högre upp, så hittade i alla fall jag ingen reception.

Och så överraskningen. Hela Hötorget var en enda stor loppis! Elgrejor, kopparkannor, nya rullar silvertejp, filmer, böcker, linne, det såg ut som om hela Myrorna flyttat ut. Från dödsbon, sa försäljarna allvarligt.

Och detta har pågått i femton år! I femton år har jag alltså lyckats undvika att ploppa upp på Hötorget på söndagar, dagtid. Jag som bor i innerstaden. Otroligt! (Jag köpte en gammal skrift av Staffan Tjerneld om Stureplan förr, med gamla foton. Med tanke på barnbarnen.)

Vad ska jag göra nu -designa roliga grytlappar…?

Suck.

Trump är ute och far igen, som ni vet. Nu har vi just haft en terrorattack, tydligen.

AB reder ut begreppen:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4azPo/efter-trumps-pik-har-ar-osanningarna-i-fox-inslaget-om-sverige

Karln sitter alltså,som det tycks, och tittar på ett halvfejkprogram om Sverige på ökända Fox, där en upprörd man som tydligen talat med två poliser och en journalist, eller om det var tvärtom, berättar hur Sverige faller i bitar pga brottsliga utlänningar. Fox faktacheckar vad jag förstår ingenting.

Fotoutställning!

Här blir det experiment – jag vet ju fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera bilder på den här nya bloggen, så vissa blir stora och andra blir små.
Here we go!

1-annika-bryn-jan-2017-usta%cc%88llningsfoton
Inramade foton hemma före transporten till Stadsbiblioteket på Sveavägen. På golvet Raviolin anfaller, en abstrakt röd, och en ”panel”. Det finns en exakt likadan panel i blått. På bordet ser vi Lill och hennes hand, och skymtar Stefan Löfvens kind.

2-foto-annika-bryn-sa%cc%88pomannens-blick-presskonferens-2016
Här är hela bilden med Löfven – den är tagen vid en presskonferens tidigt i höstas, och heter ”Säpomannens blick”. Han är en av Löfvens och Fridolins bodyguards och ser vaksamt på mig.

3-foto-annika-bryn-aug-2016-stockholm
”Raviolin anfaller”, en 50×70-bild, på plats. Som ni ser är namnet inte speciellt bra – det är en ganska allvarlig bild, med fem allvarliga personer i förgrunden – varav en, mannen i mitten, ser direkt in i kameran. Den här bilden har något. Jag kan inte sluta titta på den.

4-foto-annika-bryn-the-pink-poodle-1980-nyc-40x50-kopia
The Pink Poodle, New-Yorkbilden från 1980.

5-utsta%cc%88lln-stadsbibl-annika-bryn-2017-patrik-scgulstro%cc%88m-ha%cc%88nger-foton-i-kafeet
Patrik Schylström hänger foton i yttre delen av kaféet. Alla intill tog det ytterst lugnt. Bilden han håller i är ett av fyra sextiotalsfoton och föreställer småflickor i ett fönster i huset över gården på Surbrunnsgatan 6.

6-annika-bryn-vernissage-stadsbibl-30-jan-2017-fr-v-rosy-falkman-patrik-schylstro%cc%88m-loa-falkman-falkmans-finns-med-pa%cc%8a-en-av-bilderna
En mycket nöjd Patrik på vernissagen, mellan Rosy och Loa Falkman.

7-utsta%cc%88llaren-annika-bryn-stadsbibl-30-jan-2017-vernissage
Men han är inte fena på kameror. Det här är hans bild av mig med tulpaner!

8-vernissage-annika-bryn-fr-v-filmfotografen-o-f-d-dram-inst-filmla%cc%88rare-roland-sterner-kerstin-eriksdotter-drameten-m-make-hasse-wallin-belysningsma%cc%88stare
Roland Sterner, Kerstin Eriksdotter och hennes man Hasse Wallin.

9-vernissage-annika-bryn-stadsbibl-2017-lill-kinnega%cc%8ard-och-oka%cc%88nd
Lill Kinnegård och en oidentifierad man, också han i teater- eller filmbranschen, tror jag.

10-fotoutsta%cc%88llning-stadsbibl-inre-delen-av-kafeet-annika-bryn-2017
Och här hänger bilder i inre delen av kaféet. Det kaféet är en magisk plats, skrev Peter Gardiner (också i porträttgalleriet) till mig, och jag håller med. Fullt av liv! Här ser ni båda panelerna, och en svart bild som har olika mönster i grått, och flera guldfärgade ringar.