Paris Jackson

… är nu arton år, och som ni kanske vet har hon blivit intervjuad i Rolling Stone (som förresten är starkt anti-Trump).

Här: http://www.rollingstone.com/music/features/paris-jackson-michael-jacksons-daughter-speaks-out-w462501

Käck morgonstund i gråväder. /Uppdat: Dagens Trumpartikel-länk

Jag skriver detta inte under en brinnande lastbil (en mening av Thorsten Ehrenmark som aldrig lämnat mig), utan på biblioteket klädd i joggingoutfit. Eller snarare vad jag kallar joggingoutfit.

Det är så konstigt det där med kondition. Om jag har slöat ett tag får jag mjölksyra i den sista av djävulstrapporna mot S:t Eriksterrassen – djävul och djävul, det är bara fem trappor – men det räcker med ett gå där ett par dagar i följd, så är allt OK. (Jag undrar hur min äldsta son, som bor i faggorna, klarar dem? Eftersom han är arton år yngre skulle han bara våga vara i sämre kondition än mor sin, han ska springa uppför allihop!)

Nu bestämde jag mig för att se hur det går i år, projektet att springa i Vasaparken. Som tidigare påpekats har jag aldrig kunnat springa, inte ens som sprillans ung. Gå i evighet, klättra lite i berg, leka med barnen, finemang! Men springa? Icke! Så varje år får jag infallet att NU, i ÅR, ska jag åtminstone springa runt hela Vasaparken! (Hm, 300 meter, gissar jag). Ett år övade jag mig faktiskt hemma och lyckades kuta en hel kilometer mellan sovrum och vardagsrum, till katten Winstons milt uttalade missnöje. Redan efter tjugo vändor försökte han stoppa mig, men jag fortsatte.

Så nu är det dags igen! Här springs inte i tajts med (på sin höjd) stringtrosor under och åtsittande tröja och snäckor i örona, här är det longjohns, brallor och ovanpå DEM grå mjukisar, och en tunn ylletröja och vindtäta militärjackan och röda hoodisen över DEN, och de platta vagabondbootsen (som läcker när det regnar). Det är KALLT. Ut vid kvart över åtta-draget, alltså, längs Rörstrandsgatan där alla pendlare går som kommer från tåget och kaféerna öppnar tidigt, innan rumänskorna dykt upp, och in i parken där blyga krokusar just tittat fram och cyklar och hundar drar förbi. Känner mig otroligt sund redan vid den enorma kastanjen strax utanför. Traskar uppför kullen och ner mot fotbollsplanen/skridskobanan där stora snöhögar fortfarande ligger kvar, och sätter igång.

Tja. Jag klarar ena kortsidan och halva ena långsidan. Ungefär en tredjedel. Vilar tills ”jag slutat andas och kroppen kallnat”, som det lilla barnet skrev. Sedan nästa tredjedel. Andas kan jag och ingen mjölksyra blev det, men benen förvandlades till bly. Bara så där.

Skam den som ger sig! (Som jag säger varje år.) Och så promenerar jag till ett 7-Eleven och köper en banan och strosar vidare och tittar på alla halvstressade jobbklädda människor på väg till arbetet, och tänker att om jag vill hitta street fashion att fotografera borde det vara så här dags.

Rapporter om mina sagolika framgångar kommer!

Uppdaterat:

http://www.huffingtonpost.com/entry/trump-foreign-ignorance_us_58dbc105e4b0cb23e65d3d2a?fxr1vul1o4phtcsor&

Kompetens och… kompetens?

Johan Norberg tror att högerextrema populisters klantighet i längden avskräcker folk från att ansluta sig till dem: http://www.aftonbladet.se/a/OKOLO/den-nya-trump-effekten-badar-inte-gott-for-populisterna

Får hoppas det. Trump har visat sig inkompetent so far, inte bara på grund av sin brist på politisk erfarenhet, utan också på grund av att han vägrar lära sig.

Härifrån ett stort skutt till kulturartiklar, närmare bestämt recensioner. En lång period tävlade folk i att skriva hart när (kul att få skriva ”hart”) obegripliga, torra och döda kulturrecensioner av konst, poesi och scenföreställningar. (Filmen klarade sig, den anses ju höra till nöjeslivet). Horace Engdahl var en föregångare och mästare i genren. Hela företeelsen retade mig till vansinne, eftersom konst i allra högsta grad är liv och känsloutbyte, inte dissekering av död groda. Så jag skrev argt att man inte kan komma åt konsts kärna genom att obducera den, lika lite som man kan komma åt bussens idé genom att hejda den, evakuera den, skruva isär den och beskriva delarna. Många andra kom med liknande protester.

Det blev bättre. Men är vi där nu igen? Jag har inte vidare värst koll på Sveriges olika kultursidor, jag följer dem mer på infall än systematiskt, men nu har jag just läst två recensioner av en art som måste dechiffreras. Ingen passion, inte mycket inlevelse eller eller för den delen upplevelse, bara sönderplockande och beskrivande i så krångliga termer som möjligt. Jag tänker inte tala om vilka artiklar jag menar, men en av dem behandlar en lyrik som, vad jag kan se av recensionen, egentligen är en intellektuell essäsamling.

Det är som att beskriva erotik som friktion som via nervsignaler åstadkommer en förnimmelse av välmående hos kontrahenterna. Det lockar en inte precis att pröva på. Eller amning, en lika fantastisk upplevelse, som överföring av olika näringsämnen via mjölkproducerande kanaler. Passar i en saklig skrift, men här…? Jag fryser i själen, och alla mina skaparlustar – och, som sagt, alla lustar att alls bli inblandad i någon av aktiviteterna, slokar. Jag kan inte tro att kulturjournalistiks kärna är interaktionen och stilkonsensus mellan kulturjournalister.

Och nu kommer jag förstås ihåg Francois Truffauts åsikt i hans Hitchcockbok: Många kritiker hyllar rena, avskalade filmer, därför att det är filmer de känner att de skulle kunna göra själva. Sådana som kräver yrkesskicklighet och erfarenhet är svårare att faktiskt genomföra (som ”Fönster mot gården”), och avfärdas därför lättare som ytlig och obetydlig. Vi ser det här också, där komedier kommer till korta bredvid taffligare gjorda filmer med angeläget innehåll. Jag tror det är feltänk: Ingen film blir bra film enbart för att innehållet är angeläget. Värd att se säkert, och man kanske får reda på saker man bör veta, men just som film?

Regissörer, säger Truffaut, vill ha frågor som ”hur gjorde du den där scenen?”, men får det sällan. De får frågor om psykologi och eventuellt sina barndomsupplevelser. Han pekar också på hur den berömda scenen i ”I sista minuten” där Cary Grant jagas av ett flygplan i fullt dagsljus på en öde slätt är en ”typisk regissörsidé”: Ingen producent (eller dramaturg) skulle släppa genom den, eftersom den inte för handlingen framåt. Den är helt enkelt en upplevelse, film.

Och jag känner igen det där. Jag har skrivit en enormt rolig kort scen som folk gapskrattar åt när jag spelar upp den för dem – jag har berättat förr att jag var i gasen efteråt och spelade upp den för en taxichaufför, som skrattande klev ut och höll upp dörren för mig av ren förtjusning – men som de som läser manus inte alls ser poängen med. Vart leder det här? undrar de allvarligt. (Öh, ingenstans.) De här två som huvudpersonen möter i scenen, återkommer de senare? (Nää.) Finns det en sens moral i det här? är en annan bekymrad fråga jag fått en gång, och svaret, som jag inte kunde formulera just då, var att hela sättet att göra filmen är ett ställningstagande, men sens moral? Nej.

Nu har jag sett om megasuccén ”Tillbaka till framtiden” och fått veta i bakgrundsmaterialet att de två manusskrivarna (en var regissör) först fick nobben av 44 producenter som läste manus. Spielberg var entusiastisk, men de hade haft två floppar tidigare med filmer de skrivit för honom, så de drog sig ur för att inte förstöra hans karriär – tills en framgång gjorde att ALLA ville ha ”Tillbaka till framtiden”. Då gick de tillbaka till Spielberg, den enda som verkligen ville ha det.

Jag har inte uppvaktat 44 producenter, men några, och en försäkrade att det fanns NOLL marknadsvärde i det jag skrev. Jag tror henne inte. Jag tror på dialog, intonation, bildberättande, och jag tror starkt på form och yrkeskunnande. Jag tror inte en filmskapare ska vara så överväldigad av sin egen själ och sin konstnärlighet att hen struntar i hur skådespelarna låter och var hen ställer kameran. Form befriar. Samma med lyrik.

Söndagsmorgon – blommor, intervju (inte med mig) och vart går lyriken?

Plingeling! Bryn ringer Supergrannen.
SG: Jaa?
Bryn: Jag håller på att drunkna i oregano! Vill du ha lite?
SG: Oj, vad har hänt?
Bryn: Den växer!

Strax efter: Möte i farstun. Båda i grå mjukisbrallor och tröjor. Bryn dessutom med mössa (det är den årstid då hyresvärden stänger av värmen så fort lufttemperaturen går över +3 grader) och med en näve nyavklippt färsk oregano. SG flinar och återvänder till sin mysiga lägenhet med musik i.

Oreganon blev som en jättestor tupé när den fått av sig plasten kring krukan och hamnade i köksfönstret. Dessutom har den blivit bästis med tiokronorsprimulan. Ni minns den? En blomsterhandlare hade ställt ut ett gäng halvdöda, vindpinade, huttrande primulor till reaförsäljning i blåsten, övertygade om att någon överbeskyddande dåre skulle bli varm om hjärtat och vilja rädda en. Japp, enter Bryn (som egentligen bestämt sig för att inte köpa någon blomma, men tio kronor…? och de levde ju i alla fall…? Och det VAR kallt!)

Primulan hem till vardagsrumsfönstret. Efter ett tag fanns EN liten blomma kvar, stor som en nutida enkrona, den där som ser ut som en leksakspeng. Stora, friska primulor på Ica flinade åt mig. Så fick primulan flytta ut till oreganon i köksfönstret, och plötsligt började det komma fler blommor! Än så länge små, men i alla fall! Var det trivseln bredvid oreganon som åstadkom underverk?

Vilket får mig att tänka på alla hjärtknipande klipp och bilder i mindre nogräknade tidningar, ni vet ”Osannolika vänner – björn sover bredvid get!” Jag gissar att olika panka zooanläggningar ibland söver ett lejon, sätter en kyckling mellan dess framtassar och tar en bild, i hopp om fler besökare.

Den notoriskt otrevliga, gärna rasistiska och tills ganska nyligen Trumpfrälsta Mailonline hade för ett tag sedan en sådan där film med ett lejon som lekte med ett antilopkid. Men i ett anfall av ärlighet skrev sajten faktiskt i ingressen. ”Lejonet lekte med och tog hand om den lilla antilopen. Tills det (lejonet) blev uttråkat och hungrigt.” Jag klickade inte på den artikeln.

Imorse hörde jag söndagsintervjun med f d JK Göran Lambertz, känd bland annat för att i ett antal artiklar hävdat att de som fällde Qvick för en rad mord inte alls hade gjort fel, så som bevisläget såg ut. Hans resonemang var lite svårförståeligt, men mycket omtalat. Nu satt han där med en intervjuare som låter ung och har knarrig röst, och inte verkade så väldigt insatt.

Intervjun var förstås till för att vi, lyssnarna, i lugn och ro skulle få veta mer om GL. Men rätt var det var, så trillade radiokillen ner idet enklaste av ”nu-sätter-jag-dit-honom!”-träsk. GL sa att han har hundra frågor som journalister borde studera innan de tycker något i Tomas Qvick-ärendet, och radiokillen bad honom nämna tre. GL sa att de ligger i datorn, och radiokillen högg till igen: Nämn TVÅ! – Jag har inte frågorna i huvudet, men de ligger i datorn, så om vi stänger av några minuter kan jag öppna den och ta fram dem, upprepade GL.

Som lyssnare ville jag gärna höra några av de där frågorna, men radiokillen tyckte nu att allt handlade om honom själv, så han envisades: Nämn EN fråga! GL svarade likadant igen, men blev avbruten av radiokillens insinuanta: Är det inte KONSTIGT att du inte kommer ihåg en enda av de där hundra frågorna?

Så vi som hörde på fick inte veta mer än att en tönt (i alla fall just då tönt) till intervjuare trodde att han klämt åt en f d makthavare. Hade det inte varit bättre att hejda bandet, låta GL gräva fram tre frågor, och SEDAN sett hur pass giltiga de verkade vara? Kunde inte detta rent av ha gjorts FÖRE intervjun, så att radiokillen hunnit granska dem och förbereda sig? Come to think of it – kanske gjorde han som han gjorde just för att han anade att han inte skulle kunna parera de där frågorna.

PÅ POESIMÄSSAN igår gick jag runt och bläddrade i lite böcker och häften. Jag har svårt att hitta lyrik som jag tycker är värd namnet. Det handlar inte om rim och reson, bra lyrik kan följa alla möjliga regler eller oregler, den kan handla om flyktingar eller ett getingstick eller disk, men den måste ha det där något som träffar en, och den måste ha något slags form. With the beat, against the beat. Kanske har jag inte letat tillräckligt, hur som helst hittar jag den inte.

Här tittade jag på en ung stolt (och lite blyg) manlig skald, som i alla fall höll sig till konkreta, vardagliga sinnesupplevelser. Så jag kunde säga att jag tyckte han var en sensuell poet. Men jag kommer inte ihåg en rad. Precis som med film, undrar jag om vi inte håller på att missa någon grundläggande kunskap och begåvning när det gäller lyrik. Musiken är borta, sammansmältningen av känsla, ord, form. Och vardagligt tilltal räcker oftast inte för att jag ska bli berörd. Ändå gläder det mig att det finns så många dikt-entusiaster i alla åldrar.

Jag tror mässan pågår idag också, så jag kilar in och tittar mer. Och sedan en solpromenad?

Yipee… kind of. /Lite uppdaterat.

Tillägg: Och nu på poesimässa på Stadsbiblioteket. Massor av små förlag och tidskrifter (bland dem 10-tal, jag beundrar Madeleine Grieve som skapade den och hållit den levande i så många år) har bord här, någon läser på scenen, det är fullt av folk och alla pratar med varann! Lyriken lever!

Först hör jag att den stora dealmakern Trump har tröttnat på att förhandla (tålamod är inte hans styrka) och begär att kongressen ska rösta om republikanernas nya, hoprafsade sjukförsäkringsförslag trots att det redan hänger på gärsgårn. Sedan kommer beskedet: Förslaget dras tillbaka, eftersom man inte ens lyckats samla republikanerna bakom det. Och plötsligt ropar jag alldeles för mig själv: Jaa!! Och viftar med ena näven i luften.

Inte för att jag är glad över det amerikanska trasslet på högsta nivå – det är farligt för oss alla – utan för att ju tydligare det blir att karln helt enkelt har noll koll på såväl sig själv som jobbet, desto tydligare blir det för alla att han helt enkelt inte kan fortsätta. Nu SKA det vara svårt att avsätta en president, men jag kan inte se annat än att det mer och mer går åt det hållet. Man kan undra om de fortsatta undersökningarna kring Trump & Co:s förbindelser med Putin möjligen är början på ett försök att samla material för riksrätt. De här undersökningarna om Trumps kopplingar till Putin (ursäkta, ”kopplingar” är ett dumt ord – låt oss säga ”förbindelser av betydelse”) har pågått sedan i somras.

(Varför är kopplingar i det här sammanhanget ett dumt ord? Därför att det låter skumt, fast det kan referera till helt oskyldiga företeelser.)

Senaste Vanity Fair har en artikel som handlar om hur mycket Trump, som kallar sig mångmiljardär och smart affärsman, egentligen äger, och en annan om varför FBI:s direktör James Comey drog upp Hillary Clintons användning av en privat server för sina mail när hon var utrikesminister (troligen var dock inga av dessa mail hemligstämplade), och sedan, när man inte fann anledning till rättsliga åtgärder, tog upp saken IGEN elva dagar före valet, därför att man hittat fler Clintonmail på hennes assistents laptop. Varpå man förklarade att de inte heller var grund för ingripande. Dessa utspel kan ha påverkat valet till Trumps fördel.

FBI (någon säger att står TV:n på någonstans på ett FBI-kontor, är den troligen inställd på superhögerkanalen Fox News) har inre trassel och konkurrens mellan New York-kontoret och Washingtonkontoret. När mailsamling #2 dök upp hamnade man i knipa: Om man offentliggjorde att de hittats, kunde man anklagas för att försöka styra valet, men om man inte gjorde det, kunde man riskera att anklagas för att mörka. Eftersom man snabbt gick ut med att mailen var oförargliga, verkar det inte som hela förklaringen. De flesta är ense om att Comey borde ha hållit tyst.

Hur mycket Trump äger vet ingen. En rad Wall Street-banker vill inte låna ut pengar till honom, eftersom det alltid slutar med trassel: Han bygger saker med hjälp av lågavlönad arbetskraft, han betalar inte räkningar, det är helt enkelt ingen styrsel på honom. Enligt artikeln har han alltså i stor utsträckning övergått till att licensiera sitt namn till folk: Någon bygger en kåk, och betalar Trump för att få kalla det en Trump-kåk. Sedan kan Trump mycket väl hävda offentligt att det är hans kåk – för att ge sitt namn är ett ”mycket nära samarbete, man kan kalla det ägande”.

När man frågar Trump om hans tillgångar inkluderar i dem han sitt varumärke, som han värderar högt. I dollar. Hur mycket det verkligen är värt, går inte att räkna ut.

Och hur ursäktade Trump röran kring det tillbakadragna förslaget? Jo, han skyllde på demokraterna! De hade inte röstat på hans partis förslag!

TRUMP var uppe på New York Times (den ärevördiga tidning som han påstår kläcker ur sig falska nyheter) och chefredaktören berättade om sina intryck: Trump är en typisk försäljare. Han anpassar sig efter gänget han just hänger med. De är bra, de är viktiga, han förstår dem. Sedan går han förstås vidare och säger tvärtom till nästa gäng, som vill höra något annat.

Jag undrar om det inte är omöjligt för en sådan person, som dessutom tycks ha klara sociala störningar, att manövrera i en situation där han öppet måste framträda för stora grupper med diametralt motsatta åsikter, och vara president för dem alla. Det går inte. Han kan inte charma/skrämma alla samtidigt, och han kan inte skilja dem åt. Så resultatet blir att olika grupper blir förbannade vid olika tillfällen, och där står han och känner sig kränkt.

Trevlig lördag! Själv möblerar jag om vardagsrummet, allt – nästan allt – är en enda röra nu, men jag tror det blir bättre. Sedan måste jag sätta upp sommargardiner, vilket i mitt fall betyder mörkare gardiner, blå eller gröna, eftersom det blir för ljust annars. Finns det mörkgröna lakan? Enklaste sättet att skaffa gardiner!

En första gång för allt?

Vissa saker har gått mig förbi här i livet, och en av dem är ingefära. Jag har aldrig köpt färsk ingefära. Förrän igår.

Tamas på biblioteket har rekommenderat ingefära. Nyttigt på alla sätt och vis! Förmodligen har ingefära hyllats i tusentals år. Så jag har funderat på saken. Det betyder att jag tänkt på ingefära med stor misstro under ett par år. Man ska inte förivra sig!

Men häromdagen tittade jag länge på en korg knotiga beiga ingefäror i affären, och till sist valde jag en liten en, köpte den och la den i stålkorgen på diskbänken. Där låg den i flera dagar tyst och stilla och såg ut som en fet liten brontosaurus.

Men idag bestämde jag mig! Höften Hälften vågat, något vunnet! Man kan säkert liksom koka ingefärsvatten, tänkte jag, och skar av en bit. Det doftade helt underbart. Så jag skalade biten och skar i små bitar och lät dem koka fem minuter, och så hällde jag upp drycken och smakade på den.

Mm. Ganska gott. Jodå, *host*, gott. Men det brändes faktiskt lite. Man ska nog inte precis bälga i sig, tänkte jag. Så jag sparade resten.

Och så väntade jag ivrigt på effekten. Ungefär som en flintis karl, som köpt en dekokt med namnet Kalufso Rapido! av någon hästskojare, och sedan på ett rörande sätt står framför spegeln och väntar på att små fjun ska tränga fram uppe på skulten. Kände jag mig inte lite friskare redan? Lite?

Njaä. Inte precis. Det tar nog ett tag. Och man ska nog inte koka en halv brontosaurus.

Livet och inspirationen. Efter lite politik.

Jenny Svensson har rätt här: http://www.expressen.se/debatt/identitetspolitiken-gor-vansterpartiet-enogt/

VP har en stor blind fläck där. De verkar inte kunna analysera när det kommer till vissa ämnen, eller hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Mer politik: Republikanerna i USA:s kongress har inte tillräckligt många röster för att ta bort och ersätta Obamacare med sitt eget förslag, som kritiserats från många håll. Och Donald Trump ville ha med militära fordon i sin parad under presidentinstallationen.Det avstyrdes tydligen tidigt, men Pentagon har lämnat ut en förfrågan från i höstas om ”bilder på militärfordon som kan finnas med i paraden”.

Ännu mer politik: Polisen Springare som skrev ett inlägg på sin Facebook där han avslöjade ett oproportionerligt stort antal Mellanösternnamn på brottslingar i sitt distrikt, ville inte bara sätta ljus på saken och fundera på orsaker och möjliga vettiga åtgärder – han är spritt språngande SD, och bör faktiskt mista jobbet.  http://www.aftonbladet.se/ledare/a/KJ207/polischefen-fegar-ur-om-springare

På ett annat plan: Mina blommor förstår mig inte! Eller om det är jag som inte förstår dem. Min traumatiserade grapefruktplanta har ju satt ett antal nya fina skott som tycks överleva, men ett av dem är individualist. Det har tre nu rätt stora blad, och på kvällarna fäller de ihop dessa blad, som om det lägger sig för att sussa. På dagarna är bladsättningen öppen igen.

Va? Kan växter göra så här? Huh? Och varför inte alla bladen?

OCH SÅ låg det en ensam sida kvar när jag läst genom alla mina gamla noveller, följetonger och featureartiklar i veckopress. Jag hade inte tittat så noga på den. Maskinskriven, några rättelser, slutade mitt i en mening.

Igår läste jag äntligen texten. Det var början på en saga för barn, och den var riktigt, riktigt bra. Jag blev förbluffad. När skrev jag detta? Kan vara vilket decennium som helst av tre. Och var är resten? Någonstans i högarna? Försvunnet? Jag som blev nyfiken på fortsättningen! Och det knep lite i hjärtat: Barnböcker var en sak KG (som tecknare) och jag kunde ha gjort tillsammans, liksom att teckna kläder. Han hade gått Tillskärarakademin.

Men så när jag gick här i morse och fixade frukost och så, kom plötsligt inspirationen till en fortsättning på sagan. Möjligen den riktiga som väl ligger där någonstans i hjärnvindlingarna, men troligen inte. Och den var också bra! Små barn skulle älska det. Jag rusade och skrev ner den, och fler idéer tillkom som en fortsättning på det, och jag insåg att det här är en barnbok som kan ha en fortsättning i flera böcker. Det är sällan man omedelbart känner sig så säker, men det gjorde jag.

Det var inspiration i går också – givetvis när jag lagade middag. Jag trodde jag tänkte på just ingenting, men så dök en ny replik upp till ett replikskifte som redan sitter, och den gav i sin tur upphov till – sång?! Vad i…?? Håller jag på att göra komedin till en musikal? Så jag iväg till datorn och skrev ner allt som strömmade fram – inte musik, där har jag nästan noll begåvning, utan stämningar och var musikalnummer skulle passa och hur. Allt utan att riktigt ta det på allvar, för det har aldrig föresvävat mig att denna komedi skulle kunna vara en musikfilm.

Hjälp, tänkte jag, det skulle behövas tio låtar, alla hitlåtar, plus ett par andra korta musikgags som jag kom på (så där tre takter), och vem skulle skriva det, och filmen skulle bli jäkligt lång! (Vem skulle skriva musiken? Jag vet kanske en – ja, jag menar dig!)

När inspiration kommer så där lugnt och balanserat och strukturerat, när man kan kalibrera den, så att säga, känns det oändligt skönt och riktigt (oavsett vad som sedan händer i slutänden).