Historier

Eventet på Stadsbiblioteket 8 mars var en presentation av Lina Thomsgårds antologi En annan historia, där femtio kvinnor väljer var sin kvinna ur historien att skriva om: http://volante.se/bocker/en-annan-historia/
Intressant, och jag blev nästan rörd till tårar av Annika Lantz’ artikel om Eva Remeus. Vi behöver massor av sådana här böcker. En gång i tiden gjorde jag en artikelserie av dr Ellen Fries’ Märkvärdiga kvinnor i historien, illustrerad av KG. Ruffa Alving lät mig göra det i salig veckotidningen Saxons.

Men det räcker ju inte. Till skillnad från LT anser jag att vi måste skriva om historieböckerna för att få med de viktiga kvinnor som lämnats utanför, utelämnanden som ledde till alla de påståenden jag fick höra under min ungdom: ”Det finns inga viktiga kvinnliga konstnärer, uppfinnare, musiker, etc!” LT tycker att vi inte ska pilla där, för då förstör vi kunskap om diskrimineringen av kvinnor – ungefär som man skulle göra om man brände alla Tin-Tin i Kongo och gjorde radikalt omskriva nyutgåvor, antar jag att hon menar – men vi kommer aldrig att ändra något om vi inte skriver om skolböckerna. Det förvånar mig att det inte gjorts för länge sedan, vi har gafflat om det här åtminstone de senaste femtio åren. Ungarna tror fortfarande att män gjort det mesta i denna värld, och det blir ju inte bättre av att sakinnehållet i deras historieböcker minskat med 25%.

KLEV UPP i morse, stelfrusen efter en natt med besvär som dessvärre bara lindras av kyla (väldigt kul för mig, som blir sjuker om någon bara blåser ut ett ljus i närheten av mig!). Tappade i ett varmt bad, men istället för att hoppa i det direkt kokade jag kaffe och fixade en frukostskål – potatis, lite kött från igår, grön paprika, ost, smör och curry – och satte mig till rätta med en av de egna följetonger som just nu ligger utbredda på soffbordet. (Stort soffbord, 80×140). Många av de noveller jag redan ögnat genom hittills är rätt enkla saker, små godisbitar som nog inte kan återanvändas.

Den här följetongen hette Jessica, och jag läste med visst intresse avsnitt efter avsnitt urklippta och ordentligt hopsatta med gem. Skurkarna var ju riktigt intressanta. Men just när jag kommit till den punkt där Jessica sitter på en ö med en förmodad mördare och har gömt sig i jordkällaren, fattades nästa avsnitt! Och jag hade förstås glömt upplösningen!

Det var tillräckligt spännande för att jag skulle gå till den tjocka hög som fortfarande ligger i skåpet och leta genom den, och där låg originalets karbonkopior, maskinskrivna och i ordning. Så det fixade sig. Det var fler twistar i historien och den var lite mörkare än jag mindes (om än skildrad med ganska lätt hand, veckotidningsromaner är inte avsedda att ge folk mardrömmar). Det finns tillräckligt där för att man – om man vill – skulle kunna göra något av det.

Jag skrev för det mesta de där historierna under eget namn. Det var verkligen inte comme il faut i kretsar där man läser ”fina” böcker och vill skriva lyrik i dåvarande finkulturflaggskeppet BLM att skriva i veckotidningar, så de flesta ansåg att jag borde använda pseudonym, men jag har alltid avskytt gränser av det slaget. Precis som jag avskyr att man i andra kretsar hackar på all ambitiös kultur och tycker det är omanligt att läsa alls. Så jag var jag, tills en nitisk redaktör som inte hade någon som helst språkkänsla mördade så gott som varje mening i en novell jag skrivit och ersatt dem med de mest horribla ordvändningar. Då gav jag mig och hittade på ett annat namn.

Först när Jessica var färdigläst kunde jag hoppa i badkaret. Det blev till att tappa upp ett nytt bad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s