Kompetens och… kompetens?

Johan Norberg tror att högerextrema populisters klantighet i längden avskräcker folk från att ansluta sig till dem: http://www.aftonbladet.se/a/OKOLO/den-nya-trump-effekten-badar-inte-gott-for-populisterna

Får hoppas det. Trump har visat sig inkompetent so far, inte bara på grund av sin brist på politisk erfarenhet, utan också på grund av att han vägrar lära sig.

Härifrån ett stort skutt till kulturartiklar, närmare bestämt recensioner. En lång period tävlade folk i att skriva hart när (kul att få skriva ”hart”) obegripliga, torra och döda kulturrecensioner av konst, poesi och scenföreställningar. (Filmen klarade sig, den anses ju höra till nöjeslivet). Horace Engdahl var en föregångare och mästare i genren. Hela företeelsen retade mig till vansinne, eftersom konst i allra högsta grad är liv och känsloutbyte, inte dissekering av död groda. Så jag skrev argt att man inte kan komma åt konsts kärna genom att obducera den, lika lite som man kan komma åt bussens idé genom att hejda den, evakuera den, skruva isär den och beskriva delarna. Många andra kom med liknande protester.

Det blev bättre. Men är vi där nu igen? Jag har inte vidare värst koll på Sveriges olika kultursidor, jag följer dem mer på infall än systematiskt, men nu har jag just läst två recensioner av en art som måste dechiffreras. Ingen passion, inte mycket inlevelse eller eller för den delen upplevelse, bara sönderplockande och beskrivande i så krångliga termer som möjligt. Jag tänker inte tala om vilka artiklar jag menar, men en av dem behandlar en lyrik som, vad jag kan se av recensionen, egentligen är en intellektuell essäsamling.

Det är som att beskriva erotik som friktion som via nervsignaler åstadkommer en förnimmelse av välmående hos kontrahenterna. Det lockar en inte precis att pröva på. Eller amning, en lika fantastisk upplevelse, som överföring av olika näringsämnen via mjölkproducerande kanaler. Passar i en saklig skrift, men här…? Jag fryser i själen, och alla mina skaparlustar – och, som sagt, alla lustar att alls bli inblandad i någon av aktiviteterna, slokar. Jag kan inte tro att kulturjournalistiks kärna är interaktionen och stilkonsensus mellan kulturjournalister.

Och nu kommer jag förstås ihåg Francois Truffauts åsikt i hans Hitchcockbok: Många kritiker hyllar rena, avskalade filmer, därför att det är filmer de känner att de skulle kunna göra själva. Sådana som kräver yrkesskicklighet och erfarenhet är svårare att faktiskt genomföra (som ”Fönster mot gården”), och avfärdas därför lättare som ytlig och obetydlig. Vi ser det här också, där komedier kommer till korta bredvid taffligare gjorda filmer med angeläget innehåll. Jag tror det är feltänk: Ingen film blir bra film enbart för att innehållet är angeläget. Värd att se säkert, och man kanske får reda på saker man bör veta, men just som film?

Regissörer, säger Truffaut, vill ha frågor som ”hur gjorde du den där scenen?”, men får det sällan. De får frågor om psykologi och eventuellt sina barndomsupplevelser. Han pekar också på hur den berömda scenen i ”I sista minuten” där Cary Grant jagas av ett flygplan i fullt dagsljus på en öde slätt är en ”typisk regissörsidé”: Ingen producent (eller dramaturg) skulle släppa genom den, eftersom den inte för handlingen framåt. Den är helt enkelt en upplevelse, film.

Och jag känner igen det där. Jag har skrivit en enormt rolig kort scen som folk gapskrattar åt när jag spelar upp den för dem – jag har berättat förr att jag var i gasen efteråt och spelade upp den för en taxichaufför, som skrattande klev ut och höll upp dörren för mig av ren förtjusning – men som de som läser manus inte alls ser poängen med. Vart leder det här? undrar de allvarligt. (Öh, ingenstans.) De här två som huvudpersonen möter i scenen, återkommer de senare? (Nää.) Finns det en sens moral i det här? är en annan bekymrad fråga jag fått en gång, och svaret, som jag inte kunde formulera just då, var att hela sättet att göra filmen är ett ställningstagande, men sens moral? Nej.

Nu har jag sett om megasuccén ”Tillbaka till framtiden” och fått veta i bakgrundsmaterialet att de två manusskrivarna (en var regissör) först fick nobben av 44 producenter som läste manus. Spielberg var entusiastisk, men de hade haft två floppar tidigare med filmer de skrivit för honom, så de drog sig ur för att inte förstöra hans karriär – tills en framgång gjorde att ALLA ville ha ”Tillbaka till framtiden”. Då gick de tillbaka till Spielberg, den enda som verkligen ville ha det.

Jag har inte uppvaktat 44 producenter, men några, och en försäkrade att det fanns NOLL marknadsvärde i det jag skrev. Jag tror henne inte. Jag tror på dialog, intonation, bildberättande, och jag tror starkt på form och yrkeskunnande. Jag tror inte en filmskapare ska vara så överväldigad av sin egen själ och sin konstnärlighet att hen struntar i hur skådespelarna låter och var hen ställer kameran. Form befriar. Samma med lyrik.

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

2 reaktioner till “Kompetens och… kompetens?”

  1. Angående recensioner. Jag brukar roa mig genom att ibland försöka läsa igenom en film- eller bokrecension då och då. Men oftast har jag tappat bort mig redan efter en tredjedel av artikeln, som enligt Lena-Anderssonskt mönster vecklar in sig i något som inte ens recensenten klarar av att ta sig ur. Det blir alltså helt värdelöst.

    Alltså blir resultatet att jag oftast låter bli att läsa dem.

    Många recesenter tar som sin uppgift att skriva mer eller mindre en biografi om författaren och blanda in och jämföra med tidigare verk i hela produktionen. Helt värdelöst, när man bara vill veta vad den aktuella boken eller filmen handlar om och hur handlingen framställs. Jag vill inte ha en psykoanalys om artikelförfattaren.

    Gilla

    1. Måste ju hålla med – de som skriver så, kunde ju använda halva utrymmet till det du efterlyser, och sedan veckla in sig i analyser och jämförelser!
      Men jag tycker det finns flera bra filmrecensenter – Mårten Blomkvist är en favorit.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s