Käck morgonstund i gråväder. /Uppdat: Dagens Trumpartikel-länk

Jag skriver detta inte under en brinnande lastbil (en mening av Thorsten Ehrenmark som aldrig lämnat mig), utan på biblioteket klädd i joggingoutfit. Eller snarare vad jag kallar joggingoutfit.

Det är så konstigt det där med kondition. Om jag har slöat ett tag får jag mjölksyra i den sista av djävulstrapporna mot S:t Eriksterrassen – djävul och djävul, det är bara fem trappor – men det räcker med ett gå där ett par dagar i följd, så är allt OK. (Jag undrar hur min äldsta son, som bor i faggorna, klarar dem? Eftersom han är arton år yngre skulle han bara våga vara i sämre kondition än mor sin, han ska springa uppför allihop!)

Nu bestämde jag mig för att se hur det går i år, projektet att springa i Vasaparken. Som tidigare påpekats har jag aldrig kunnat springa, inte ens som sprillans ung. Gå i evighet, klättra lite i berg, leka med barnen, finemang! Men springa? Icke! Så varje år får jag infallet att NU, i ÅR, ska jag åtminstone springa runt hela Vasaparken! (Hm, 300 meter, gissar jag). Ett år övade jag mig faktiskt hemma och lyckades kuta en hel kilometer mellan sovrum och vardagsrum, till katten Winstons milt uttalade missnöje. Redan efter tjugo vändor försökte han stoppa mig, men jag fortsatte.

Så nu är det dags igen! Här springs inte i tajts med (på sin höjd) stringtrosor under och åtsittande tröja och snäckor i örona, här är det longjohns, brallor och ovanpå DEM grå mjukisar, och en tunn ylletröja och vindtäta militärjackan och röda hoodisen över DEN, och de platta vagabondbootsen (som läcker när det regnar). Det är KALLT. Ut vid kvart över åtta-draget, alltså, längs Rörstrandsgatan där alla pendlare går som kommer från tåget och kaféerna öppnar tidigt, innan rumänskorna dykt upp, och in i parken där blyga krokusar just tittat fram och cyklar och hundar drar förbi. Känner mig otroligt sund redan vid den enorma kastanjen strax utanför. Traskar uppför kullen och ner mot fotbollsplanen/skridskobanan där stora snöhögar fortfarande ligger kvar, och sätter igång.

Tja. Jag klarar ena kortsidan och halva ena långsidan. Ungefär en tredjedel. Vilar tills ”jag slutat andas och kroppen kallnat”, som det lilla barnet skrev. Sedan nästa tredjedel. Andas kan jag och ingen mjölksyra blev det, men benen förvandlades till bly. Bara så där.

Skam den som ger sig! (Som jag säger varje år.) Och så promenerar jag till ett 7-Eleven och köper en banan och strosar vidare och tittar på alla halvstressade jobbklädda människor på väg till arbetet, och tänker att om jag vill hitta street fashion att fotografera borde det vara så här dags.

Rapporter om mina sagolika framgångar kommer!

Uppdaterat:

http://www.huffingtonpost.com/entry/trump-foreign-ignorance_us_58dbc105e4b0cb23e65d3d2a?fxr1vul1o4phtcsor&

Annonser

Publicerat av

annikabryn

Annika Bryn Kriminalförfattare i Stockholm. Även litteratur-, film- och teatervetare och frilansjournalist. Tre böcker: Den sjätte natten, Brottsplats Rosenbad och Morden i Buttle. Den här bloggen handlar om vardagsliv i skrivarlyan, böcker, film – och så blir det en del humor och en del vassa samhällskommentarer om demokrati och miljö (från orubbligt demokratiska och humanistiska utgångspunkter). Kontakt: annikabryn@hotmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s